Jag dolde mina feberframkallde svettpärlor bakom luggen och gav mig ut i världen idag. Med hjälp av vila och Alvedon mådde jag snäppet bättre och därför drog jag slutsatsen att det säkert är något förskolevirus som gått vilse i en fullvuxen lekamen och stökat till det.
Det var inte den enda slutsatsen jag drog idag, jag hade en stund över för en annan reflektion. Den om att jag har känt ett sådant märkligt lugn sedan ett antal dagar tillbaka. Nog för att jag blir irriterad, arg, ledsen, upprörd och lite ironisk emellanåt, men bakom ligger ett lugn och dämpar svallvågorna, och jag känner inte riktigt igen det.
Polarn är inne i ytterligare en mamma-fas, Pyret är inne i någon allt-är-mitt-och-jag-vägrar-dela-med-mig-period, plugget har dragit igång, jag har varit krasslig, och livet har visat att det är en rätt dryg jävel mot de jag bryr mig om. Men ändå, jag känner mig lugn.
När barnen är... ...ja, barn, och jag har lust att sälja dem på Blocket, så kommer en våg av tålamod in precis när utbrottet brukar göra entré och jag får ork att ta en omgång av pedagogik till.
När plugget visar högen av artiklar att plöja, så läser jag dem bara, en i taget, utan stress eller press.
När jag känt mig ynklig av feber och värk, så har jag ridit ut det, struntat i allt, tagit mig plats att vila, och sedan vilat klart och tagit nya tag, trots feber.
Och livet. Kära, jävliga livet. Kanske är det det allt handlar om, en påminnelse om att det blir som det blir, vad man än gör. Så det bästa man kan göra är att ta ett andetag till, en sak i taget, ta nya tag och bara vänta och se vad som händer.
Mest av allt tycker jag att det ska bli intressant att se om det håller i sig, lugnet, eller om det kommer blåsa upp till storm igen. Jag lyckades trots allt behålla den där känslan när jag egentligen borde varit super-PMS:ig, det ger ju hopp om att det kanske är något nytt på gång.
Kommentarer