Shakespeare skrev "Hur man tuktar en argbigga." Så himla kränkande, att vara en argbigga är ingenting som ska tuktas, ilska är en kraft som ska bevaras och respekteras.
Med det sagt, Polarn är en argbigga av stora mått just nu och vi börjar känna oss lite matta.
Så snart något går henne emot tar hon till en begränsad repertoar av beteenden:
Hon skriker upprepat "NÄ!"
Hon skriker ett ilsket tjut rakt ut.
Hon bankar med näven i närmaste sak, även om det är en människa.
Hon kastar saker.
Hon slåss.
Hon bits.
Detta kombinerat med en ljuvlig mammighet. Denna tar sig i uttryck genom att herr B.o.B. inte får göra frukost, inte får klä på, inte får borsta tänderna, inte får följa med på toaletten och inte borsta håret utan att mötas av sura protester med högljudda:
"Nä! Mamma göra!"
Men värst blir hon vid nattning, om vi säger att pappa ska natta så börjar hon först protestera:
"Nä! Mamma natta!"
Sen blir hon lite ledsen och snyftar.
Sen börjat hon köpslå:
"Mamma stanna när vi läsa saga?"
Sen blir hon fullkomligt rasande. Hon skriker -och som hon skriker-, hon gråter, hon rusar efter mig och genom sin hysteri gör hon sin syster ledsen. Just den sista biten gör det lite problematiskt att bita ihop och låta henne skrika sig trött, det känns inte helt bra att Pyret ska somna upprörd efter att ha lyssnat till 10 minuter gapskrik. Helt säker kan man ju inte heller vara att Polarn inte har något behov som blir åsidosatt om vi bortser från hennes önskemål om föräldernärvaro.
Men det är ju slitigt, att alltid ta hand om henne och alltid natta, speciellt när jag också sköter hämtningen de allra flesta dagarna. Inte får jag till någon träning då heller. Det är ju garanterat slitigt för herr B.o.B., att alltid bli ratad och inte kunna dela på "bördan".
Vi får trösta oss med att det har lättat förut, så det kommer väl lätta igen någon gång, och jag får anpassa mig genom att träna klockan fem på morgonen.
Kommentarer