Pyret kom till vår säng inatt. Det märktes rätt snart att hon hade svårt att komma till ro, det vreds och vändes, suckades och stönades. Till slut sa hon:
"Jag tycker inte om natten, det är tråkigt med natt."
Det upprepade hon några gånger, trots att jag försökte ge natten lite bra pr, hon ville ha morgon istället.
Efter ytterligare en stunds vridande så sa hon:
"Jag orkar inte leva längre."
Man får väl inga pris för att vara alert klockan 2 på natten, så det enda jag kom på var att fråga:
"Du menar att du inte orkar vänta på morgonen?"
Inte då, hon menade att hon inte orkade leva längre. Sen gick hon vidare till att sorgset prata om att det inte gick att rädda hennes liv, ingen kunde det.
"Mamma kommer alltid rädda ditt liv." Sa jag, varje gång. Till slut gick hon med på att mamma nog kunde det, men hon själv kunde det inte.
Efter lite mer än en timme av detta muntra samtalsämne, fick jag henne att somna om. Hon låg så tätt intill mig, med armar och ben så insnärjade i mina, att jag knappt tog mig loss.
Att hon somnade om tar jag som ett tecken på att jag lyckades hålla mig lugn inför henne, trots att det var rena cirkusen inom mig. För jag kände mig något omskakad. Hon är inte ens fyra år, det är ju lite tidigt för att börja med negativa existentiella funderingar.
Till en början verkade hon som vanligt till frukosten, inga konstigheter alls, men när det var dags att klä på sig till förskolan så bröt hon ihop över någon bagatell. Jag kände att det var läge för att göra...något...annat. Så jag sket i kurslitteraturen och tog en dag med min dotter istället.
Vi tog bussen till ett köpcentrum och shoppade och lunchade. Sen åkte vi hem och fikade framför tv:n. Hon var en helt annan unge. Lugn, skötsam, försiktig, mogen, hjälpsam. Ett enda sammanbrott fick hon, när hon ännu en gång inte fick köpa ett katt-gosedjur hon sett på ett apotek, men det gick att avvärja ganska snabbt. Jag försökte prata lite med henne om natten, men hon svarade svävande och ville byta samtalsämne, så jag pushade inte henne. Vilket är svårt, jag vill ju helst bara tvinga ur henne ett svar på vad som pågår i det där söta lilla huvudet. Vad menar hon egentligen? Hur mår hon?
Jag kan väl inte säga att jag ser fram emot den här natten direkt.
Kanske är hon en känslig själ, kanske är det något hon hört och härmar, kanske är det något som pågår som hon mår dåligt av. Vem vet.
Vi får väl ha lite is i magen och se hur det här utvecklar sig. Fast is i magen har aldrig varit riktigt min grej.
Kommentarer