attvarabob

Det här är katten. Det är synd om henne. Ser ni varför? Hon har ingen hals. Men det har hon aldrig haft, hon är byggd utan, kan man säga, och hon har klarat sig bra ändå. Trots sitt handikapp.

Ett helt år har passerat. Gick det inte väldigt fort? Jag började året som studerande, jag börjar nästa år på samma sätt. Vi började året med att skriva in oss på fertilitetsenheten, och starta IVF. Vi börjar nästa år med en ny insättning. Jag började året med att jobba extra inom demensvården. Jag börjar nästa år med att jobba extra inom sjukhusets psykiatriska vård. Jag bor i samma lägenhet, med samma djur, samma frisyr, och samma karl. 12 långa månader och inget nytt. Eller jo, jag fick nya härliga arbetsplatser, med nya härliga arbetskamrater. Jag avslutade lite fler kurser och kom därför lite närmare målet med mina studier. Vi tog semester i ett land vi inte varit i förut. Men i det stora hela; same, same. Nu ska man fundera över året som kommer. Kommer det också bli same, same, eller kommer det bli året som vänder upp och ner på tillvaron? Medan jag begrundar min framtida tillvaro så lagar vi god mat, dricker goda drycker, och håller tummarna för att tanten lyckas

Jag är ju i det närmsta en pensionär. Vaknar av mig själv mellan 7-8 på morgonen, går lätt upp kl 5 dagar som idag, när jag ska jobba. Det innebär att jag börjar gäspa vid 21, och helst bäddar ner mig vid 22. Idag har jag lyssnat till tecken på att grannen ska ha fest: Dammsugaren viner och tjuter, påsar klirrar på balkongen, möbler skrapas och flyttas, allt till lätt höjd volym på stereon. Dels verkar det märkligt när årets festdag infaller imorgon. Dels verkar det olycksbådande för min egen morgondag, eller främst morgonkväll. Om det är fest som det brukar vara hos grannen, så lär det inte bli tidig sömn för tanten idag, samma tant som redan börjar gäspa lite grann klockan 15.30. Det skulle innebära att tanten är knäckt imorgon och helt saknar möjlighet att hålla sig vaken tills efter midnatt, vilket är ett svårt projekt även om hon är utsövd. Det är inte lätt att bli gammal. Eller att vara morgonmänniska. Eller ha jobbiga grannar.

Dags att börja fippla med stickor igen. Dagens test var negativt. Nu är det omgångens sista embryo som ska in någon gång nästa vecka. Jag får lite panik. Om det här inte fäster så ska det till en ny äggplockning, jag kan nog inte förklara hur mycket jag inte vill göra det. Men jag kommer göra det, om det krävs, precis som att jag kommer göra så många insättningar som vi får. Om det blir lika goda resultat på äggplockningen varje gång så kan vi få till en 15 embryon. Känns ju som att något borde fästa. Men om det inte gör det då? Hur kommer vi må efter 15 försök, utan resultat? Eller om följande äggplockningar blir dåliga, vi kanske bara får fram 2 embryon till. "Tänk inte på det nu." "Klart något kommer lyckas." "Ta inte ut något i förskott." "Tänk positivt." Jag vet att det är välmening bakom alla fraser, men jag kräks på dom ändå. Precis som jag kräktes på alla käcka tips innan utredningen, när alla skulle hjälpa oss att bli gr

Ni vet hur väskan kan vara ett stort kosmiskt svart hål som gömmer allt du söker. Mobilen, tampongen, busskortet, lypsyl, nycklarna. Hopplöst att hitta i stora handväskor. Inte nu lägre, för mig. Å gav mig lösningen i present. Troika¦ Handbag lamp, nyckelring med ledlampa. Så cool. Så onödig. Så nödvändig.

Jag lider. Jag har så jädrans ont. Vi pratar konstanta plågor. Vi pratar finne. På skinkan. I storleksordningen kolossal. Jag tror att jag avlider snart. Måste. Våga. Klämma. Den. Aj.

Plötsligt blev jag dödssugen på pizza. Bara sådär. Vilket är lite tidigt, pizza äter vi till nyår. Min analys säger att eftersom maken och jag sitter med alla rester, och därför äter julmat i en vecka efter jul, så är vi så invanda på att äta mat med högt fettinnehåll att pizza är det enda som kan toppa den pyramiden lagom till nyår. Fast i år är jag sugen på den där pizzan redan nu, innan alla rester ens är uppätna. Vad betyder det? Har jag ätit för mycket julmat i år? För lite? Och hur ska situationen lösas? Äta pizza nu, eller vänta? Det är vansinnigt jobbigt att försöka lösa såna här viktiga frågor. Som att försöka orda det där med fred på jorden, ungefär.

Nu har jag använt de där Moroccan oil produkterna tillräckligt länge för att ge min dom. De funkar. Japp, skeptikern håller med hypen. Håret blir mindre frissigt, mjukare, utan att bli tungt och flottigt. Som utlovat alltså. Och då använder jag billiga varianten från Lee Stafford (finns på Kicks). Där ser man.

De som känner mig vet att ta det lugnt och göra ingenting sällan fungerar för mig. Jag kan bara ta det lugnt genom att sysselsätta mig. Fast om det känns som att vila är nödvändigt blir det knepigt. Idag var en ledig dag, och vila behövdes; what to do? Jag fixade en sovmorgon, mina mått mätt, ända till kl. 8. Jag tränade en timme, för träning gör mig avslappnad. Jag shoppade fina underkläder på Twilfit-rean (också en form av avslappning). Jag hämtade en ny omgång linser (utföra nödvändiga göromål är också avslappnande). Jag fipplade med nya mobilens alla inställningar för att få den som jag vill, vilket självklart innebär att den ska vara precis som den förra mobilen, förändring är farligt vet ni (inte så avslappnande). Nu ska jag dricka kaffe. Herrejösses, gamla tanten är helt slut efter dagens ansträngningar. Hur jag ska orka fixa middagen efter dagen är ett mysterium, men jag har gett mig den på att lyckas. Läs ovanstående information och kom till slutsatsen att tanten

...som man tänkt sig. Jag fick fyra timmars splittrad sömn inatt. Och jobbade på förmiddagen. Inga problem, jag kan gå hem och vila bort den där tröttheten som för med sig illamående och huvudvärk. Tänkte jag. Förutom att det står två snubbar utanför och sågar med motorsåg i träden som inte pallade blåsten. Och att jullovs barnen-springer upp och ner i trapphuset och slår i dörrar och skriker. Undrar vad som händer imorgon, när jag är ledig, så att jag inte kan få sovmorgon. Livet känns så spännande just nu. Jag skulle vara väldigt exalterad och förväntansfull, om jag bara orkade.

Kan någon förklara för mig varför knappar i jackor och kappor är så sanslöst dåligt fastsydda? Alltid, oavsett märke. Efter några veckors användning krävs det, utan undantag, några stygn på någon/några knappar. Det gör mig inte bara nyfiken på om det finns någon tanke bakom detta, utan också väldigt irriterad.

De skrev den här annonsen innan de fick koll på vad det blev för väder under jullovet, antar jag.

Vi tänkte åka och titta på mellandagarean. Det var vi inte ensamma om. Kista galleria gick det inte ens att komma in i. Skärholmen hade gott om parkeringsplatser, men också gott om hysteriska människor. Efter att ha konstaterat att det affärerna hade på rea var samma saker som de började rea redan veckan innan jul, så åkte vi hem, efter bara 30 minuter. Det var hemma vi hittade fynden, så klart. Halva priset på köksprylar, vi köpte två stekpannor, varav en var en hederlig gjutgärnspanna. Jag antar att det är ett pinsamt ålderstecken när man blir riktigt glad över att ha fyndat stekpannor istället för kläder och skor.

Det kan hända att det blåste lite under natten.

Har ni överlevt? Är alla mätta, illamående, nöjda, besvikna, lättade. Julen påminner mig om saker jag inte vill tänka på, och symboliserar det jag inte har, så för mig kändes det som att stormen kom och rensade bort julen. Skönt. Men nu ska vi ladda för nästa ångest-högtid: nyår. Det har redan börjats med sammanfattningar över året som gått. Hur var det? Vad hände? Allt det som tjatades i evighet om när det hände, ska tjatas om igen, allt som ingen kunde undgå, ska påminnas om. Själv ska man tänka igenom året som passerade; blev det som man ville, gjorde man det man önskade, förvandlade man sig till den man lovade bli vid förra nyår. Sen ska man börja fundera på vad det nya året ska ge, ska man få det man önskar, göra det man vill, bli den man hellre vill vara. December; ångestmånaden. Ni som är lika förtjusta som lilla jag, trösta er med att det snart är över.

God Jul till er alla. Jag önskar er en fridfull dag, utan stress, kaos, bråk och besvikelser. Jag hoppas ni får äta gott vid ett vackert dukat bord, tillsammans med de ni håller kära. Jag hoppas ni får allt ni önskat er, inslaget i vackra paket. Jag hoppas att ni somnar till kvällen med ett stort leende på läpparna, och värme i hjärtat, efter en underbar dag. Det är vad jag önskar er alla idag.

Ena grannen ägnade ett par timmar åt att borra. Hos de andra grannarna har barnen redan börjat få stora julfnatten och låter som Riverdance. Julen, fridens högtid. Eller hur.

Jag ägnar dagen åt att städa. Vilket till stor del innebär att plocka undan efter maken. Den evige tonåringen. Istället för att slå ihjäl honom belönar jag mig själv med att äta upp "vår" choklad. Vilket inte är mer än rättvist efter att ha ordnat julbak, julklappar, julstädning och julpynt. Dessutom förväntar jag mig en riktigt bra julklapp från pojkvaskern. Inte heller mer än rättvist. Det är väl ändå det julen är till för; att döva det dåliga samvetet?

Vi är alla olika. Som att jag tillhör gänget som ständigt granskar mig själv kritiskt, letar brister och fel, och är sällan helt nöjd med mig själv, istället för att se mina styrkor och fördelar. Andra kan helt blunda för sina brister och bara se styrkor och fördelar med sig själva. Vinnarna är de som har hittat balansen som ligger där mittemellan. För vi kritiker sårar oss själva med vårt ständiga missnöje, och de blinda sårar andra i sin oförmåga att se sina brister. När jag nu ska söka efter den där vinnande balansen ska detta klocka citat, levererat av Å, bli min ledstjärna på vägen: "Be who you are and say what you feel, because those who mind don't matter, and those who matter don't mind."- Dr. Seuss.

Jag ska strax åka och möta maken i city. Två dagar innan jul. Samtidigt som jag känner att jag skulle kunna gå i tusen bitar. Hur tänkte jag då? Inte alls skulle jag tro.

Jag ringde fertilitetskliniken och meddelade det negativa resultatet. Rara barnmorskan beklagade. Med värme i rösten sa hon: Men hur är det med dig då? Så enkel fråga. När man är lite skör är så enkla frågor det enda som behövs för att man ska bryta ihop. Igen. Ibland är det väldigt enkelt att trycka på knapparna som reglerar känslor. Ibland är vi människor så enkla. Sista frysta ägget ska återinföras efter nyår om allt går vägen. Efter det får vi se.

Jag har köpt nytt schampo, balsam, och hårolja. Sånt som inehåller nya hypen "Maroccan oil". Jag tänkte att jag skulle satsa på att försöka se snygg ut, istället för att få fin, stor mage. Jag tror att jag kommer misslyckas lika mycket med det här projektet. Fördelen med att hoppa på en hype, som sen inte alls visar sig stämma, är att man har något att skylla på. Fast än så länge så lever hoppet för att det här ska ge något resultat, och vem vet, det kanske verkligen fungerar.

När sorgen river och sliter, men inga tårar vill komma, får man hitta bot på annat håll. Jag tränar, tills svetten rinner lika friskt som jag önskar att tårarna kunde göra. Och jag tröstar mig med att köpa saker som jag inte behöver. Efteråt är jag lite mör, och lite tom, men för trött för att riktigt orka bry mig. Jag orkar inte ens bry mig om att det nog inte är det vettigaste sättet att hantera saken på. Det är skönt. Men otillräckligt.

Jag tycker att rosa är en vacker färg. Varmt rosa, gammeldagsrosa, svagt rosa, inte den gälla, skrikiga rosa. Den signalerar något mjukt, lugnt, gosigt. Fast just idag är några rosa droppar ondskan själv. Den är ett bud om vad som komma skall. Det röda. Det var bara PMS. Jag vill lura mig själv att tro att det är något annat, sköra slemhinnor kanske. Men jag vet att det inte är så. Kroppen förbereder sig. Jag vill stoppa den, vill hindra min egen kropp att förråda mig, svika mig, såra mig. Men kan ingenting göra. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill slå. Men känner mig bara tom, slut, viljelös. Jag orkar inte. Jag vill bara bäddas in i bomull och slippa vara, slippa känna något alls. Slippa känna så här.

Eftersom jag har julen under kontroll, ligger till bra i planeringen och behöver inte alls stressa, så tänkte jag ordna lite decemberångest på annat håll. Jag börjar med att titta på snön. Sen läser jag om att kräksjukan har nått full styrka. Sen tittar jag på "Svinalängorna" Alltsammans medan jag försöker låta bli att tänka på om jag mår dåligt av vanlig PMS eller inte. Nu känner jag mig sådär härligt ångestfylld som alla andra.

Alla ni som har tjatat om att få snö. Är ni nöjda nu? Jag som inte gillar snö särskilt mycket alls tycker att det här är skitjobbigt.

För att verkligen komma i julstämning efter granpysslet, tog jag fram min favvo-rulle. Det är säkert inte den bästa filmen som någonsin gjorts. Den är inte Oscar-kvalitet. Det är inte rakt igenom storslaget skådespeleri. Men den är helt underbar. Fortfarande. Vi såg den första gången när den gick på bio, det har blivit några fler gånger sen dess. Jag skrattar och gråter varenda gång. I love it, actually.

här i vårt hus... Våra familjer har tradition att sätta upp granen den 23:e. Men då är man ju skittrött, och har en massa annat att hinna med. 4:e advent är mycket bättre. Notera att det finns katter i hushållet, därför är granen något odekorerad nertill. Allt som de gärna vill tugga på finns på en katt-på-bakben-avstånd. Ja, vi har provat genom att ställa dom på bakbenen framför granen.  

Vem var det som bestämde att just julsånger var sådana sånger som det är helt tillåtet för vem som helst att slakta? Och varför får så många sångare och sångerskor för sig att det är just de klassiska julsångerna som ska användas till att visa upp sina finaste (hrmpf) wailing-skills? Jag är i och för sig väldigt allergisk mot all förbaskad wailing, i alla låtar. Men ännu mer i julsånger. Lägg av, lägg ner, gör om gör rätt.

Ifall någon sitter och undrar, så mår katten redan bättre. Hon är nästa tillbaka i sina gamla vanor: Hon skriker i köket om både jag och maken är där. Hon har väckt mig några gånger under natten för att försöka knuffa mig ur sängen, eller bara hålla mig vaken genom att stånga mig i pannan. Hon ska ständigt ligga i knät, helst när man ska göra något annat (surfa, äta, jobba, läsa tidning...). Så nu behöver ni inte höra några fler tjatiga inlägg om katten. Nu kan jag gå tillbaka till att tjata om hur hon inte låter mig sova. Fast för att göra det kan jag ju inte avslöja att jag inte alls kunde sova medan hon var dålig, fast hon inte alls kom och störde mig på natten, för då sov hon någon annanstans. Nu sover jag egentligen bättre, när hon stör mig igen. Fast det vet inte ni. Ni vet bara att hon är skitjobbig när hon är frisk. Ingenting annat.

Jag är inte alltid B.o.B. Om ni lovar att inte berätta det för någon, det kan ju skada det rykte jag har byggt upp, så kan jag berätta att jag för det mesta är fånig, fnittrig, busig, och en glad skit. Det betyder att det inte behövs så mycket för att få mig att le. Just nu räcker det med min favorit, den lurviga "5:an" på kanal 5. Den som hoppar upp ur lådan och blir blyg, eller pussar skärmen, så här till jul. Jag fnittrar glatt varje gång. Moget.

Det här att en del programledare fortfarande kallar reklam för "meddelanden", är inte det lite fånigt? Är det ett försök att göra reklamen lite finare på något sätt? Eller ett försök att få tittarna att känna som att det är något värt att titta på? Dumt är det, vilket fall som helst. Reklam är reklam, och inget annat.

Mormor skulle varit stolt. För jag har bakat fyra sorters kakor under dagen. Sen skulle hon hjärtligt, och med värme, skrockat över hur klent barnbarnet är som ligger däckad på soffan efter dagens övningar. Jag är tacksam för de av hennes köks-kunskaps-gener som letade sig fram till mig, för med de i behåll så är mormor inte borta. Hon finns kvar i varje recept, och kommer vara med på julafton i år med.

Mår inte tipp-topp idag. Yrslig, varm, och trött. Fick lov att ställa in en date med finaste rödhåriga bruden i stan. Då blir jag lite ledsen i ögat. Och rastlös. Och nervös över att bli sjuk, igen. Då börjar jag med något jag orkar för att slippa grubbla: Julbaket. Fram med mormors recept på radiokaka, russinkakor, marängsnittar, drömmar och annat gott man minns. Det kommer självklart inte smaka som mormors, trots allt, men kanske tillräckligt för att vi ska minnas hur julbordet var när hon fanns med. Och tillräckligt för att jag ska kunna få lite tröst med provsmakningen.

Katten är hemma igen. Lite sur. Lite trött. Lite omtumlad. Men hemma. Doktorn är ännu mer säker på att hon har urinsten, den bra sorten som ofta försvinner med specialkost. Definitivt provsvar får vi på tisdag. Katten behöver dock inte plågas med ett nytt besök förrän om en månad. Fast vi ska plåga henne med kosttillskott varje dag fram till dess. Katten som bara älskar att få tabletter nertvingade, och vi som älskar att tvinga i henne dom. Om hon bara visste att det var för hennes eget bästa.

Ni vet Alfons Åbergs hemliga kompis, som inte fanns. Jag kom att tänka på honom nu. För jag har "symtom". Igen. Som kan vara sömnbrist, PMS, stress, eller vad som helst utom en Mållgan. Men det är ju vad man hoppas på, när man känner sig lite ensam, att jag ska få min Mållgan. Fast på riktigt. Det är fortfarande 8 dagar kvar till testdagen. Att det alltid ska vara så otroligt inte-alls-roligt med det här.

Kissekatten är hos doktorn. Hennes uppdrag för dagen är att kissa. Det låter ju inte så svårt med tanke på att hon springer på lådan här hemma var tionde minut. Vi åkte hemifrån klockan 8, då visade ultraljudet att blåsan var tom, så katten fick stanna kvar. Klockan 14.30 ringde veterinären och talade om att damen hade fortfarande inte kissat, hon hade inte ens tillräckligt full blåsa för att de skulle kunna ta prov med nål. Rackarns så envis hon är. Så vi får nog inte hämta henne förrän till kvällen. Om ens då.

När livet känns tungt, och lite deppigt. När det är så där svårt att le. Då finns världens bästa hjälpmedel för att få upp mungiporna här . Log du? Det gör jag, varje gång.

...så gamla var offer och förövare. Mordet på den 4-årige pojken i Ljungby för drygt 2 månader sen är tydligen uppklarat nu, en 10-åring har erkänt. Vilken helt enorm tragedi. Tänk att få veta att ens barn är mördat. Tänk att få veta att ett annat barn var den som mördade. Tänk att få veta att ens barn har mördat ett annat barn. Vart tar människor vägen med sådana känslor? En vän sa idag, angående något helt annat, att "det finns de som har det värre". Och så kan man tänka. Sådana här händelser kan ju till och med bekräfta den tanken. Men, samtidigt tycker jag att just en sådan här händelse motbevisar den. För hur i hela friden kan man mäta sorg och lidande, väga det, och jämföra. Den är väl alltid störst för en själv. Och det måste den väl ändå få vara. Om man inte tillåts få känna att det här, som jag upplever just nu, är vad som är värst. För mig. Just nu. När ska man då någonsin få ur sig alla de där tårarna? För det finns ju säkert någon som har det vär

Sista provet idag. Ett nätt litet "Nationella provet i matte A" Hur det gick? Alltså, det gick. Inte bra, inte dåligt, utan mest som förväntat. Det viktigaste är att det är över, det är gjort, det är klart. Jag är färdig. Ja, förutom en sak. Ingen stor sak, något som fått en halv klass hoppa av, och den andra halvan gråter, har ont i magen och vågar inte gå på lektionerna. Skolan i ett nötskal. Den är verkligen ett laglöst land, där lärarna är ensamma härskare, och inte alls den demokrati de försöker leka. Finns det rättvisa någonstans längre?

Medan jag bannar mig själv för att jag lät mig luras till att hålla tyst av en elak, elak människa så har vi fått goda, dåliga nyheter. Katten fick åka till veterinären för sitt ultraljud idag. Tyvärr har allt hennes springande på lådan gjort att blåsan var för tom för att doktorn skulle kunna ta något urinprov, och kunna få en riktigt bra bild. Kattens tappra kamp, och goda försök till att härma en ål, gjorde inte proceduren lättare. Men hon var ändå ganska säker på att se urinsten. Det är ju dåliga nyheter. Men bättre nyheter än den där inflammationssjukdomen, för det här går det att göra något åt. Om det är den ena sortens urinsten så hjälper specialfoder snabbt och enkelt. Om det är den andra sortens urinsten så hjälper en operation. Medan den där inflammations historien kunde bli ett evigt problem som inte fick att göra ett skvatt åt. Så goda, dåliga nyheter. På torsdag morgon blir det fortsättning, då ska hon in på nytt ultraljud, med urinprov, för att fastställa vilke

Katten och vi spenderade gårdagskvällen hos veterinären. Mediciner har inte hjälpt, och efter samtal till kliniken bad de oss komma in. Akut. För att efter två timmar få en veterinär som bättre förklarade vad som pågick. Eller vad de trodde pågick. Medicinen var bara utifall det kanske var en urinvägsinfektion, men de trodde att det handlade om en inflammationssjukdom i urinvägarna. Så det var inte alls konstigt att hon inte blev bättre av de piller jag brottas med katt-bläckfisken om två gånger om dagen. För att utesluta att det inte rör sig om något annat som blockerar, som urinsten, eller tumör, ska vi iväg till doktorn för ett ultraljud ikväll. Annars finns det tre utgångar: Det läker ut av sig själv inom några veckor. Det läker ut, men kommer tillbaka lite då och då. Det går inte alls över. I vilket fall som helst så finns det ingenting doktorn kan göra åt saken. Stackars mattes monster. Under tiden sitter hon på lådan, konstant, och kvider. Jag hoppas det går över,

När jag redan sitter och är ilsken över en mindre orättvisa så tänker jag på den undersökning som nyheterna rapporterar om idag. Den om att 28% av personalen på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm tycker att kvinnans "passiva och beroende personlighet" kan vara en orsak till att hon blir misshandlad. Så det är hennes eget fel. Ändra på din personlighet så blir du inte misshandlad. Säger människor som jobbar på akuten. Dom människor som ska ta hand om de mest utsatta. Bara sisådär så är jag ännu mer ilsken.

Jag fick bestämma vilken mat maken skulle ta med sig efter sin date med människor i pyjamas. Jag blev väldigt sugen på en räksallad. Och därför fick jag det. Eller nja. Från pålitliga grillen,som blivit grill och pizzeria och vill titulera sig "värdshus" fick jag en låda innehållande isbergssallad, champinjoner och räkor. Garnerat med två gurkskivor och tre tomatskivor. Booooooring. Ännu mer boring blev det eftersom att just färska, råa champinjoner är det enda jag petar bort från sallader. Så till middag blev det isbergssallad med räkor. Nu ska jag bli mätt på saftglögg och lussebullar istället.

Allting har sin början någonstans. Idag kände jag av något som liknade mensvärk, så nu är helvetesdagarna igång. Något så litet och flyktigt. Betyder ingenting alls. Men nu är spekulationerna, önskningarna, hoppet, förväntningarna, och den långa vägen mot vetskap här. Och det är bara den 11:e. Jag hatar verkligen den här tiden.

Det finns något gott i allt som händer. Påstår en del. Just nu är väl det goda med att någon har gjort mig heligt förbannad, att jag inte hinner tänka på hur det går för embryot där inne särskilt mycket. Man får vara tacksam för det lilla.

Jag har haft en dålig dag idag. När jag pluggade matte på morgonen så gick det sådär (alltså inget vidare), vilket gjorde mig lite deppig eftersom att det snart är prov, och det har ju gått hyfsat (alltså, så att jag kan vara nöjd). Var tar kunskap vägen när den försvinner iväg sådär? Väl i skolan kändes det bättre när några andra elever bad mig, mattegeniet (not), om hjälp med några uppgifter. Jag fick till dom. Och kunde förklara så att dom förstod. De tyckte att jag var skitsmart, då mådde jag ännu lite bättre. Fast då gjorde det att de satte sig bredvid mig på lektionen och fortsatte fråga mig om allt läraren pratade om. Vilket gjorde att jag inte hörde vad läraren pratade om, då blev jag deppig igen. När jag kom hem var sjuka katten dålig i magen, och hon är inte alls pigg, då blev jag ännu deppigare. Och så fick jag ett besked som gjorde mig arg, ledsen, upprörd, orolig, nervös och himla irriterad. Då blev jag mera deppig ändå. Sen hade jag typ samtalsterapi med Å, oc

Nu luktar det klorin i hela badrummet. Jag har lagt fina vita duken i blöt. Det var lite mat och kaffe på den. Nu ska den bli vit igen, till jul, så det kan bli nya mat och kaffefläckar på den.

De här politiska nattmanglingarna man hör talas om ibland, som nu i Bryssel, vad är grejen? Jag tänker så här: Är det inte väldigt ineffektivt att sitta och förhandla hela natten lång? Ökar inte risken för att det blir riktigt dåliga beslut om alla är ruskigt trötta? Eller bygger det på någon slags tortyrmetod där de svaga ska brytas ner och gå med på vad som helst för att få vila? För mig känns det otäckt att politiker är så vansinnigt dåliga på att planera sin arbetstid att de jämt och ständigt måste sitta och förhandla natten igenom. Blir det inte bättre resultat om de förhandlar dagtid, går hem och sussar, och sen fortsätter att förhandla nästa dag? För allt som oftast rapporteras det ju att nattmanglingarna har misslyckats, och det säger väl sig självt, de flesta människor blir väl lite tjuriga när de är trötta. Är det inte så att nattmangligar är politikers sätt att göra sig lite coola? Och att visa att de jobbar så väldigt, väldigt hårt. För mig ger det bara intryck av

Jag skulle ha sovmorgon idag, men vaknade klockan 5.55 av att stormen med dess regn slog mot fönstret så otäckt. Och att sjuka katten låg och sparkade mig i ryggen, det lät jag henne göra ett tag. För sjuka katten ska ha medicin. Jobbigt. På flera sätt. Dels rent fysiskt, för det brukar bli en brottningsmatch där katten plötsligt utvecklas till en bläckfisk med tusen tassar och en plötslig fällning av stora mängder päls, medan matte svettas ymningt och blossar likt glöggen. Men mest är det jobbigt för hjärtat, att hålla fast och vara så elak. För inte vet hon att jag bara menar så väl, att den stundens plåga kommer ta bort det onda. Och nu ska jag vara elak två gånger om dagen i 6 dagar till. Pust.

Jag läser i "Handelsnytt" om den nya trenden att mataffärer har öppet mellan klockan 6 och 23. Är det verkligen nödvändigt? Finns det verkligen ett så stort behov av att handla klockan 6 på morgonen. Eller 22.30? Räcker det inte att sladda in på någon mack eller 7eleven vid den tiden? För jag tänker att vid de tiderna på dygnet kanske man mest panik-inhandlar något, eller småhandlar, och såna saker brukar finnas på just macken, eller 7eleven, medan på typ Ica Maxi (som artikeln jag läste handlade om) kanske man mest storhandlar. Dessutom ligger ju ställen som Ica Maxi oftast lite avsides, lättast tillgängliga med bil, precis som... ...mackar. Jag undrar om det verkligen är nödvändigt med sådan "service"? Och hur länge dröjer det innan mänskligheten helt förlorar sin förmåga att planera? För om allt blir tillgänglig dygnet runt så är det väl det som kommer hända. Och det är just dygnet runt öppet de ser som framtiden i artikeln. Som ett troget planeringsfr

Idag fick jag min inbjudan till Henrik Fexeus genrep av "I ditt huvud". Det var inte biljetter, jag är uppskriven på gästlista. Jag är inte så haj på sånt där. Men den 26 januari är det äntligen dags, det är alltså 7 veckor kvar. 49 dagar. Snart bara 48. Yey!

Dagen började illa, katten skrek så det skar i hjärtat när hon försökte gå på lådan, så maken fick åka till veterinären. Jag satt som på nålar och undrade vad som var fatt med mitt monster medan läraren skulle avtackas, och jag blev utsedd att lämna blomma och ge kram i mitt splittrade tillstånd. Sen skulle jag få mitt slutgiltiga omdöme från sagda lärare, som var så fint att jag blev rosig om kinderna. Jag blev lättad av att få höra att katten var okej, de misstänkte en inflammation i en kroppsöppning, vilket hon fick medicin och läskig strut runt halsen för. Men så fick jag meddelat från annan lärare, som jag har ifrågasatt efter att hon har spenderat en hel termin med att förvirra en klass vuxenstudenter genom konstanta motsägningar och ändringar, att om jag ska kunna få MVG måste jag minsann skriva om min uppsats. Och självklart följde instruktioner med om hur den skulle vara uppbyggd, som var totala motsatsen till vad hon gett för instruktioner innan. Lärare har vansinnigt m

Jag öppnade lucka sju på min chokladkalender, åt upp en chokladtomte och gick till jobbet. Det höll mig sysselsatt tills eftermiddagen då ytterligare en insättning blev gjord. Det känns... ...inte alls. Har inte orkat börja engagera mig ännu, men det kommer. Fast jag inte vill. Men all heder till personalen på fertilitetsenheten, vilka goa människor! Så genuint varma, omtänksamma, och rara på alla sätt och vis. Det märks så väl att de ser människorna bakom patientjournalen. Det gör mycket när den egna orken och engagemanget tryter. Nu väntar de många och långa dagarna av "känna efter", "undrar om", "rosa drömmar", "svarta mardrömmar", ända tills testdagen, som är dan före dopparedan. Taskig timing.

Herrejisses! Jag hade glömt att öppna min chokladkalender idag! Det hade ju varit katastrof. Hur hade jag då vetat hur långt det är kvar till jul?

Bra lärare ska uppmuntras. Det tror jag helt och fullt på. I tidigare kurser så har jag varit med och uppmuntrat bra lärare när det är dags för avslut. Men då har jag lyckats undvika att vara den som ska sköta uppmuntrandets göromål. Vi har en riktigt bra lärare i ett ämne, och idag kom förslaget från en av eleverna att vi borde köpa en blomma till sista lektionen på torsdag. Jag höll med. Men åkte också på att köpa blomma. Vilket är okej, förutom att man då drabbas av insamlingen, eller framförallt, brist på insamling. "Kan du lägga ut åt mig?" Kalla mig B.o.B., men det där brukar alltid resultera i att insamlaren får lägga ut många kronor mer än övriga eftersom att "läggautarna" glömmer bort, inte har, eller inte dyker upp när det är dags att betala. Och de som föreslog, kom fram till, samlade in, och ska inhandla, kom överens om att en blomma blir bra. Genast kommer flera och säger näääää, man kan inte ge en blomma till en kille, köp något, men något a

På väg till skolan går jag förbi en busshållplats där en lågstadieklass står och väntar. Plötsligt brister de ut i "Midnatt råder" allihop. Och bara sådär så får jag ett leende på läpparna. Alldeles gratis.

Snö alltså. Och lite kyligt. Fast ändå inte. Det är ju inte mycket till snö på marken, och knappt minusgrader heller. Ändå är det det enda folk pratar om. Vi blir bortskämda fort. Och glömmer ännu fortare. Jag säger bara 2010. Någon som minns så långt tillbaka i tiden? Vi har det bra, sluta säga att det är kallt. Eller snö. Det är banne mig mer höst än vinter ännu. Och största tjockaste vinterjackorna på redan? Sen då? Fryser ni inte ihjäl när det blir kallt på riktigt? Bara undrar. Det är svårt det där med väder.

Ett gravidbesked kan jag handskas med. I alla fall hyfsat. Två är jobbigt. Att höra "väntar barn" tre gånger inom loppet av några timmar är för mycket. Så är det.

Idag har jag lämnat in en uppgift till skolan som var apsvår och som jag inte alls blev nöjd med. Imorgon ska jag skriva en uppsats hos läraren som inte kan bestämma sig, så ingen är helt säker på vad, eller hur vi ska göra. Nästa vecka är det nationella matteprovet. Sen är jag fäääääärdig. För den här terminen. Ja, lite lektioner kommer jag ha, men inga fler uppgifter, läxor, eller prov. På onsdag är det insättning, det orkar jag inte tänka på. Därför ska jag äta och dricka något gott i trevligt sällskap ikväll. Tänka på något annat, fira att jag har klarat av ännu en termin, och fått bra betyg. Och njuta av härliga E. Precis vad jag vill ha, och behöver.

Det är andra advent idag. Och äggklockan har ringt. Det betyder insättning på onsdag. Låt helvetesveckorna börja. Det betyder också att ni alla kommer vara handikappade från onsdag och två veckor framåt, eftersom att ni ska hålla minst en tumme för att det här embryot ska gilla min crib och bosätta sig. Jag ska under tiden komma ihåg att mitt tålamod är begränsat. Vilket gör att jag inte ska gå upp en trappa och packa in grannarna i behändiga paket att lägga under granen, för att de har stampat och sprungit fram och tillbaka över sina golv de senaste två timmarna. En söndags morgon. Stamp, duns, stamp, duns, dunsdunsdunsdunsduns. Tålamod B.o.B. Tålamod.

IKEA i december. Oj. Det orättvisa är att jag för en gångs skull inte är här bara för nöjes skull, utan för att vi faktiskt behövde. Jag har äntligen fått min rullgardin, ordningen är återställd. Jag är bara riktigt irriterad på jobbiga människor istället. Lite B.o.B. kan man säga.

Vi tackar Å för roliga timmen denna fredag. Mannen var i duschen när det ringde på dörrklockan. En handduk saknades, så han tog hastigt sin ettåriga dotters haklapp på torkställningen för att skydda apparaten och sprang till dörren. Mannen öppnade dörren, utanför stod grannens hustru, hennes leende steg till mungiporna, han tittar på haklappen, där står det: VÄXER OCH BLIR STOR ...TILL MAMMAS GLÄDJE Två damer diskuterar vädret. Den ena damen säger att hon använder mannens snopp som vädertecken. Ligger den till vänster på morgonen blir det bra väder. Ligger den till höger, blir det ruskväder. - Ja, det må jag säga, säger den andra damen, men om den står rakt upp då? - Ärlig talat, vem bryr sig om vädret då? Två blondiner var ute och åkte i en gammal Folkabubbla. Plötsligt får dom motorstopp och kör in till vägkanten. De kliver ur bilen och en av dem öppnar huven. - Inte så konstigt att vi blivit stående, säger hon. Motorn har försvunnit. Under tiden har den andra fl

Medan jag leker tant och lagar kvällens middag och bakar efterrätt iförd förkläde, så börjar maken använda uttryck som "Fett nice" i sms. Har vi olika varianter på begynnande 40-års kriser kanske?

Jag sitter och glor på "Böda camping" på kanal 5. Jag pluggar samtidigt, allvarligt ämne, välfärdspolitik, det är min ursäkt och jag tycker den är godkänd. Men det jag hör och ser gör att jag fnissar, skrockar och suckar. Bland mycket annat så suckar jag över pratet om hur härligt det är att campa för att sen se hur de har ordnat värsta lyxen, typ precis som hemma. Då är det väl inte att campa? Sen inser jag att om jag skulle någon gång få för mig att campa (kommer aldrig att hända) så är det precis så jag skulle göra. Stort jädra förtält med projektor och soffa, 160 madrass i husvagnen, komplett kök, värsta grillen, kylskåp. Så det finns fler bekväma människor där ute, det kan jag väl inte se ner på antar jag.

Det finns dåliga lärare. Sen finns det bra lärare. Bra lärare blandar allvar med humor för att göra lektioner intressanta. Bra lärare hittar till exempel såna här klipp och visar på lektionen: Klipp 1 Och fortsättningen i Klipp 2 Hoppas ni skrattar lika gott som jag gjorde.

Idag är det en blåsig första december, och jag har öppnat första luckan i min chokladkalender. Det är också World Aids Day. Så medan ni öppnar era julkalendrar så kan ni väl också tänka lite på det. För trots att vi har levt med information om Aids och HIV så länge, så är det fortfarande så många som inte vet tillräckligt mycket. Fördomar florerar i massor, och en del ungdomar tror på fullaste allvar att man inte kan få det i Sverige idag, vilket är vansinnigt. Jag önskar att jag hade kunnat gå på World Aids Day galan ikväll, för att stödja en god sak, men också för att ha en trevlig kväll. Men det kan jag inte. Men ni kanske kan? Annars kanske ni kan påminna folk om vad det är för dag idag?

För ett tag sen vann jag biljetter till Henrik Fexeus nya förställning "I ditt huvud". Jag blev så glad. Och förväntansfull. Som ett barn innan julafton. Det har inte dykt upp några biljetter än. Och jag som har så dåligt tålamod, blir än mer som ett barn innan julafton. Istället för att ständigt gå och kika på julklapparna under granen, så går jag ständigt och kollar om det kommit någon post. Men dagarna går utan att det kommer några biljetter. Och jag bara fortsätter kolla posten. Undrar när det blir biljett-julafton i min brevlåda.

Jag är ingen julnörd. Jag går inte igång på alla cylindrar och pyntar mig svettig tills julafton. Jag är inte heller benhård på traditioner. Ändå stör det mig med alla dessa försök att modernisera julen. Jag läser om glöggtapas med parmesanklubbor, tortilliasnittar och pizzette med chèvre. Och om den moderna julinredningen där man måste leta med lupp för att hitta något juligt på bilderna. Annars visar de bilder på orientaliska julstjärnor, "roligt" julpynt, och rosa julgranar. Eller tipsar om saffransbak på nytt sätt, smaksatt glögg, julskinka med chilismak, det moderna julbordet, gi-julbord, och snart kommer det säkert julöl med smak av pepparkaka. Varför? Är det för att vi börjar planera för julen i oktober och därför hinner ledsna på den? Eller för att vi ska äta arton julbord och fira hos fyra familjer? Eller är det köphetsen som gör att vi måste hitta på något nytt varje år? Oavsett varför, låt julskinkan, granen, lussebullarna, glöggen, och julstjärnorna va

Tills på tisdag ska jag till skolan: Skriva en krönika. Skriva en uppsats. Skriva en tankekarta. Skriva en pm. Skriva en inlämning om planekonomi vs marknasdekonomi. Skriva en inlämning om svensk välfärdsmodell vs något annat lands välfärdsmodell. Och jag är helt tom i skallen. Kommer gå bra det här.

Det finns så mycket svält i världen. Det pågår en enorm ekonomisk kris. Människor dör. Djur plågas. Naturen går under. Allvarliga problem. Men inte så allvarligt problem som att persiennen i vårt sovrum är trasigt. Jag trodde att jag skulle kunna leva med det tills helgen, men jag vet inte om jag pallar. Att ständigt ha den nerfälld driver mig till vansinne. Sovrummet känns som en riktig kvart när den ständigt lurar i mörker. Pedanten i mig får tokspel. Så glöm allt globalt tjafs, det finns riktiga problem där ute, som trasiga persienner och mörka sovrum.

Hör på nyheterna att det efter en utredning har lagts fram ett förslag om att göra det olagligt med tidelag. Det var väl ändå på tiden. Det är väl till och med väldigt försenat. Utredaren pratar om hur det organiseras resor där ägare går på sexklubb med sina djur, och jag har tidigare läst om hur det ordnas byten mellan djurägare, de byter sexpartners så att säga. Vidrigt. Oacceptablet. Bortom vett och sans. Att det inte finns en lag mot detta idag gör att de som har den typen av störning inte får en tillräcklig markering att detta beteende är stört. För det är det. Stört. Och det borde vara olagligt redan nu.

På torsdag är det World Aids Day 2011 Jag har blivit inbjuden till detta: Om ni vill kombinera en tråkig torsdag med en väldigt god sak, och en hejdundrande gala, vad väntar ni på?! Biljetter finns på TICNET

Inatt drömde jag att jag gjorde en ny äggplockning. Utan smärtstillande. Jag som tycker att jag är hyfsat intelligent borde inte ha vaknat så svettig, för med tanke på hur ont det gjorde med smärtstillande så borde jag ha listat ut att det var en dröm. Finns inte minsta tillstymmelse till chans att jag skulle gå med på att göra det där utan rejäla doser rakt in i armvecket. Om jag ska gå igenom det igen så pratar vi banne mig om att jag ska vara knockad. Dum dröm, totalt ologisk.

Bara för det så förlorade dom. Filip och Fredrik. Nice.

Jag sitter och tittar på "Vem kan slå Filip och Fredrik". Jag vet inte varför, jag har rätt svårt för dom. Alltså, dom har gjort en del roliga grejer, men jag vet inte, något med dom stör mig. Och det här programmet? Uppgjort. Eller? Ta bara det att vissa grenar återkommer, alltså har de redan provat på/övat på grenen, vilket ger ett övertag på motståndaren. För att inte tala om att dom vinner så ofta. Alltså dom vinner, hela tiden. Dom. Filip och Fredrik. Det stör mig också. Uppgjort. Eller så är jag bara rätt cynisk.

Jag hade planerat en dag av advents pyssel. Herr och fru B.o.B. skulle gemensamt göra hemmet fint, och njuta av glögg, pepparkakor och lussebullar. Istället blev det hinna-med-det-nödvändigaste-och-sen-göra-advents-fint-solo-dag. Men jag är inte den som blir bitter. Nej då. Inte jag heller.

Om det skulle vara så att man får tråkigt, så kan jag tala om att man får lite mindre tråkigt om man spenderar ett par timmar med den här: Snygg, cool, fräsch thriller.

Jag har något bättre: Lördagsmys. Tänk efter, det är så mycket mer effektivt. På en fredag hinner man ju knappt hem och börjar mysa förrän ögonen börjar klippa. På en lördag däremot, då hinner man mysa, ordentligt. Mysfrukost, myslunch, mysmiddag med några mysfika däremellan. Mysiga promenader, mysig shopping, och efter ett besök hos Videoguy; mysig kväll i soffan. Med lite mysigt godis. Lördagsmys, en uppgraderad version av fredagsmys.

Min B.o.B. faktor börjar sjunka. That's what friends are for. Härligt snicksnack med Å över en fika, där jag får vara hur B.o.B. jag vill gör gott för själen. Jag är tacksam för alla goa brudar runt mig som orkat lyssna och stötta när B.o.B. har vuxit sig lite för stor och orken lite för liten. Och för att de har så mycket härligt att berätta, så outtömligt med ämnen att prata om, som är så skönt att lyssna på när man behöver tänka på annat. Jag jobbar hårt för att kunna ge tillbaka i alla fall lite av det de ger mig. För det är så mycket.

Jag sitter och räknar gamla nationella prov i matte, och känner mig rätt smart. Det går bra, bara tre fel på första försöket. Sen försöker jag slå på tv:n med mobiltelefonen. Jag undrar om min intelligens är något haltande fördelad? Jag undrar om allt pluggande håller på att förstöra mig? Eller har jag bara blivit så vansinnigt intelligent att jag precis har kommit på den perfekta appen? Fjärrkontroll i mobilen. Jag är ju inte bara smart, utan också rätt generös, så om någon vill sno min geniala tanke och omvandla den till en app, och tjäna multum med kosing så vassego. Men du kan väl dela med dig lite sen?

B.o.B. (Bitter och Besviken) har träffat A.v.A. (Att vara Arg). Dom kikade lite blygt på varandra först, men upptäckte snart att de trivdes väldigt bra tillsammans. Jag tror man kan kalla det kärlek. Det känns i alla fall som att de umgås väldigt mycket med varandra just nu.

Just när jag känner att jag har problem, så läser jag det HÄR Och känner att jag är så himla normal.

Imorse var det dags. Jag ringde kliniken för att starta upp nästa insättning. Jag erkänner att jag inte är helt stabil, känslorna svajjar lite som de själva vill. Ibland lyckas jag styra dem, förutse, känna av, hänga med, fejka, skutta runt dom som en sjuåring på en skolgård. Ibland har jag noll koll, inte en susning, ser dom inte komma, blir helt tagen på sängen. Idag var en sån dag. Jag la på luren, antecknade när jag ska börja testa för ägglossning, och bröt ihop. En stor monstervåg av "jag vill inte" kom över mig. Fast jag vill ju. Men jag vill inte. Helst skulle jag vilja slippa vilja. Idag är en dålig dag. Dom kommer ibland. Jag gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag ringde och sjukanmälde mig från dagens lektion, fast jag inte alls är sjuk. Jag orkar bara inte idag.

Min söt-som-socker nerv får tokspel av den HÄR . Jag försöker bota mitt gulli-gull begär genom att tvångskela med katten, den andra katten, den tredje katten. Men just nu, bara för att jag måste hålla något ulligt-och-gulligt så vill ingen av katterna ställa upp. Det ska jag komma ihåg när de belägrar mig när jag inte alls orkar med dom. Typ klockan tre på natten. När de råkar få gulli-gull begär. HA!

Häromdagen låg det chokladkalendrar i min brevlåda. För att barn växer aldrig upp. Fast de hamnade i mitt hem bara några dagar innan de där kvinnliga dagarna. Men med väldigt många dagar kvar tills de får börja öppnas. De var två; en till mig, en till maken. Maken är inte chokladberoende, det är jag. Han brukar glömma att ta sin dagliga chokladbit typ 23 av 24 dagar. Det gör inte jag. Så egentligen, eftersom att det alltid slutar med att jag äter upp hela hans kalender den 25:e, kan jag inte göra det redan nu? Är det fusk? Blir jag utan julklappar då?

Jag tänkte så här idag: Det är ju rätt svårt att komma in på de utbildningar jag vill gå, och därför kan man ju behöva en back-up-plan. Vad jag ska bli när jag blir stor, om jag inte kan bli det jag helst vill. För så ser det ju ut, alla kan inte bli det de helst vill. Idag tänkte jag att jag kanske skulle bli lärare då. En bra sådan. För att ni ska veta att det finns gott om dåliga sådana där ute. Och det är vansinnigt frustrerande att hamna i klorna på en sån. Me so B.o.B. today.

På 4:ans nyheter idag fick jag lära mig att: Det är farligt för miljön att elda i kamin. Lågenergilampor förstör också miljön. Någon kräver skärpt lagstiftning för att det har upptäckts att folk bryter mot en lag (Bjurfors affären). Den döda Eken lever. Och man tävlar just nu i filmtittande. Jag ska sluta titta på nyheter. Jag blir så förvirrad.

Av mina fyra orkidéer har tre stycken just nu en ny stängel på G. En kommer snart att börja blomma. En får ny stängel för tredje gången. Det gör mig stolt, och glad. Främst för att jag kämpade länge för att få mina orkidéer att blomma om, utan att lyckas. Vill ni veta vad jag gjorde för att äntligen få det att fungera? Jag gjorde inte som de säger. Eftersom konstens alla regler ändå inte fungerade så struntade jag i allt pyssel, och vattnade krukorna som vanligt, en gång i veckan, tillsammans med övriga djungeln. Och jag orkar inte ens hälla ut överflödigt vatten ur krukan, de får stå i det. Då minsann, Presto: blommor. Inget doppa, med halva barken flytandes i hinken, inget duschande med halva lägenheten nersprayad, bara skvätt. Men ni har inte hört det från mig, som jobbat med blommor, om någon påstår att det kommer från mig kommer jag blåneka och hävda att "doppa snabbt, var fjortonde dag, låt rinna av, och duscha ibland, precis så ska man göra". Jag är rebell,

Matteläraren påminde om att det är första advent på söndag. Tur var det, jag har totalt missat det. Jag vet inte var i kalendern jag var, men jag trodde att det var ett tag kvar. Jag kan ju skylla på att det inte alls har synts så mycket pynt i centrum och skyltfönster än, och nu förtiden smackar de väl upp sånt redan i oktober? Har de inte haft lust med det för att vi har haft lite granna milt väder? Väntar det på vinterstämningen? Strunt samma. Nu är det dags att kliva in i förråd, källare och vindar för att halv slå ihjäl sig när man ska plocka fram pyntet. Sen ska man slå ihjäl den andra halvan när man försöker få upp saker i fönstret. Med lite tur slår man också helt ihjäl allt tålamod när man försöker få sladdar att räcka till, stearinljus att inte ramla, och husdjur eller barn att inte förstöra allt. När man är helt säker på att allt tålamod är slut och alla ben är brutna, då slår man sig ner i soffan och tröstar sig med lussebullar, pepparkakor och glögg. Då passar m

Det här med att man inte ska gå tvärsöver nytorkade golv. Kan någon förklara det för våra katter? Dom fattar de inte alls.

Jag hör kritik från alla håll och kanter, ingen gillar Aftonbladet.se. Jag förstår inte alls vad folk pratar om. Okej, man får väl inte veta så mycket om landet, eller världen, men det är ju jätteroligt! Några av morgonens rubriker: "Hon slog mig med en banan." "Varning för den osynliga dödshalkan." "Rumpor KAN ändras." "5 vanliga magproblem." "Roligaste samtalet i Bingolottos historia." Dessutom får man alltid veta allt om Idol, och alltid något om Zlatan. Kanske inte så informativt, men roligt. Jätteroligt. Dessutom, de har enorma mängder besökare varje dag. Är de vår nya skvallertidning, alla läser, men ingen erkänner?

Det händer att diverse förpackningar är märkta med ett "öppna här". Vad i hela friden betyder det? Det kan ju knappast ha något att göra med hur man öppnar själva förpackningen, för det är ju lika omöjligt på just de ställena som på resten av förpackningen. Så vad ska jag öppna? Öppna företag? Öppna gylfen? Öppna hjärtat? Öppna min famn? Och vad det än är jag ska öppna när jag står där med min förpackning, varför uppmanas jag till det då, av någon fabrikant? Vilket mysterium!

Jag skulle träffa vitamin C för en fika. Vid Slussen. Där Emmaus ligger. Oh no. Ja, jag såg till att vara lite tidig. Ja, jag hittade fina plagg för billig peng. Ja, jag har allvarliga problem. Nej, jag vill inte ha hjälp.

Katter. Varför måste de alltid: Spy upp hårbollar precis när man äter? Spy upp dem på mattor istället för blanka golv? Gå och äta precis efter att de har spytt? Dom är ju inte särskilt hjälpsamma, eller logiska.

Tänk vad mycket vi kan påverka varandra. Ett snällt ord lyfter hela dagen. Några elaka ord kan förstöra flera år. Jag var duktig i skolan, då, förut, när jag var liten. Men alla elaka ord, som de förstörde. De sitter fortfarande i, som ett tuggummi i själen, fullkomligt omöjligt att skrapa bort. Även fast det går bra nu, trots all bekräftelse på min kapacitet, trots all uppmuntran, även fast orden är snälla nu, så är jag inte alls säker på min förmåga. Varje prov är en lång hjärtklappning, varje inlämning svettig, varje lärarsamtal ångestfyllt, varje gång ett prov lämnas tillbaka slutar jag att andas. Jag förväntar mig att det inte alls har gått bra, inte den här gången. En del av mig har arbetat fram förmågan att överrösta det där, att komma ihåg att det brukar gå bra, förankrat mig i att jag kan. När rösterna hackar och pickar på själen håller jag inombords händerna för öronen och skriker lalalalalalalalalala, Bingo! Men där bakom, där inne, där sitter det fortfarande, och

Här sitter jag med en kopp kaffe efter maten. Efter en lång dag i skolan. Med PMS. Utan minsta sockerhaltiga bit hemma. Så jäkla dålig planering. Strunt samma med nyttighet, karaktär och annat trams. Jag har till och med kasserat in tre MVG till idag, utan att köpa något att fira med. Superklantigt. Snart ska jag ju dra igång nästa ivf-period också, när jag känner mig tvungen att leka nån jädra Anna Skipper, så då blir det minsann inget godismofflande. Jag förstår verkligen inte hur jag -planerings champion- kunde missa en sån uppenbar sak. Pinsamt dåligt. Jag skäms.

Jag läser boken "Flyga drake" av Khaled Hosseini (troligtvis sist av alla). Och bölar en skvätt här och där. Jag läser en intervju om en kvinna som förlorade sin man, och gråter Lille Skutt tårar. Jag tittar på 112 och blir gråtfärdig. Jag planterar om en blomma och får knappt ur den ur krukan, och känner för att drämma skiten i golvet. Jag ska ta på mig en t-shirt efter duschen, som givetvis trilskas, som tishor gör på fuktig hud, och jag är en hundradel från att bli rosenrasande. Jag ska räkna lite matte, och stiftpennans stift går av hela tiden, så jag vill helst köra den genom bordet. Sådär en gång i månaden, när alla hormoner rusar till, då är det lätt och roligt att vara kvinna. Not.

Nu kan jag fortfarande inte sticka. Men om jag kunde, och hade stickat klart till pingvinerna, då skulle jag sticka julgranskulor . Så vansinnigt coolt. Jag skulle ha hela granen full.

Jaha. Det där med Spotify har varit roligt. Jag har gillat det, och glatt pröjsat en hundring i månaden för det har varit värt det. Varit. Det har länge varit smidigt, utan problem, utan strul. Nu är det ett större företag än någonsin, och struligare än någonsin. Hoppsan, där loggades jag ur. Hoppsan, nu funkar det inte offline. Hoppsan, nu går det inte att synka. Hoppsan, nu måste man starta varje låt för sig. Hoppsan, nu går det inte att logga in. Hoppsan, nu letar jag efter andra alternativ, annars kommer jag få en hjärnblödning av allt strul.

Tävlingen  EvaEmma  hade om att vinna biljetter till Henrik Fexeus  nya föreställning? Jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann!!!!! Och ni inser vad ofta jag vinner något på hur behärskat och moget jag hanterar det här. Jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann!!! Ni får föreställa er en treåring som hoppar jämfota med ett fånigt flin i fejjan. Jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann!!! Jag tycker att det ska bli lite roligt att få se föreställningen, lite grann, bara, aningens. Jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann, jag vann!!! Tack och bock till EvaEmma. Du gjorde min tillvaro lite ljusare.

Jag har väldigt lite skolarbete just den här veckan. Och flera inställda lektioner. Och om en vecka får jag "besök", vilket medför att jag redan fått sällskap av en elak polare på 3 bokstäver. Och det är jädra kallt ute. Om man sammanfattar det hela: Sockermonstret is alive, men jag är för slö för gå till affären. Så jag gick ut i köket och slängde ihop en sockerkaka. Hittade ett recept på nätet, nån variant med glasyr och kokos. Det är min måndagskväll, hur är er?

Ni vet när det känns som att man har glömt något. Den där lite gnagande känslan. Man försöker låta bli att tänka på det, men hör hur det håller på och rasslar i huvudet när hjärnan kutar runt i arkivet och förtvivlat bläddrar i varenda mapp. Så istället försöker man hjälpa till, man tänker så det knakar för att komma på vad det är man har glömt bort. Inget hjälper. Fast hela tiden skrapar det mot skallbenet, och verkligen vill komma ut. Så känns det just nu. Och jag vet att jag kommer få leva med obehaget tills antingen A; Jag får uppleva den tillfredsställande känslan av Eureka! Jag har det! Eller B; Jag glömmer bort att har har glömt bort något, och gnagandet försvinner. Jag gissar på att det kommer bli alternativ B som vinner. Varför jag tror det kommer jag inte ihåg.

Kommer ni ihåg hur man umgicks förr i tiden? Man pratade med varandra. I.R.L. Nu när man umgås så ska man tydligen prata med, och lyssna på, de som inte är där. Den som sitter här, livs levande och kan höja förvånat på ögonbrynen åt vad någon säger. Den som kan skratta. Den som kan visa sympati för det som är svårt. Den som kan ge en kram om någon behöver. Den blir bortvald för dom som finns någonstans där ute. Via mobilen kollar man hellre vad någon annan säger på Twitter och Facebook. Det sårar. Bara säger det. Man har valt bort andra, för att bara ägna sin tid åt en person. Man har valt bort annat, för att den ska få ens tid. Så får man inte ens umgås med den mittemot. De där andra man kollar vad de gör, de har inte valt bort någonting, de pysslar med annat än att sitta där. Kan vi inte låta mobilen ligga kvar i fickan en stund, lyfta blicken och möta den som sitter mittemot? Den som just då vill umgås. Den som kan ge en kram. Mycket härligare än den kommunikation

Här följer viktig information som gärna får spridas vidare: Använd era blinkers på bilen!! För att: 1; andra förare är inte tankeläsare. Och 2; så jäkla slö får man inte vara att det är för jobbigt att sträcka ut ett finger och knäppa till den spaken. Alternativt är detta ett upprop till att kräva att alla rondeller görs om till korsningar med rödlysen eftersom att så få vet hur man kör i rondeller. Viktiga i-lands problem som leder till svår irritation.

Coolast i världen är väl ändå Barney i How I met your mother. Idag hittade vi dessa: De som har följt serien känner igen dom. Ska bli underbart skojigt att läsa.

Nu när jag har lärt mig konsten att läsa tankar. Och kan få folk att göra som jag vill. Och får ligga. Och har mentala superkrafter. Allt tack vare Henrik Fexeus böcker, så ska jag nu bara kolla in den här: Dels för att lista ut vad det egentligen var vi såg när vi var på föreställningen, men också för att se hur alla mina nya förmågor kan användas i verkligheten. Ja, på min väg mot totalt herravälde, ni vet. Kommer bli bra det här. (Egentligen tror jag att jag kommer undra lika mycket över vad jag såg när dvd:n är slut, som jag gjorde efter föreställningen, men det är okej, för jag är inte alls en kontroll människa.)

Snart är semestern över. IVF-semestern. Det är svårt att se hur man är när man är mitt uppe i något. När man håller på och sluta röka tycker man kanske inte själv att man är tjurig. När PMS-monstret dyker upp tycker man själv kanske att man är trevlig. När man är mitt uppe i IVF så kanske man själv tycker att man fortfarande är pigg och glad. Under det här lilla uppehållet har jag blivit påmind om hur jag är när jag är pigg och glad, och så är jag inte mitt uppe i all evig väntan. Väntan på att börja testa för ägglossning. Väntan på att göra insättning. Väntan på blödning eller icke. För att genast börja om att vänta när besvikelsen kommer. Livet blir lite mörkare, lite tyngre, lite dystare. Och jag med det. Nu har jag haft ledigt från det där, har fått känna mig lite lugnare, lite mer lättsam, lite trevligare. För jag känner skillnaden nu, när jag tar några steg ifrån allt. Men snart är det över, dags att börja om och vänta. Trevliga B.o.B. kommer dra sig lite tillbaka

En härlig fika med Å brukar inkludera lite affär looki-looki. Jag är som en liten skata och dras till allt som glittrar, men jag brukar inte köpa, även om jag är barnsligt förtjust, för jag tycker inte glitter passar på just den här skatan. Men idag kunde jag inte låta bli: Skatan är nöjd och blingar upp fjädrarna på en gång, inför kvällen med E.

Jag kan knappast vara ensam om att bli nöjd över att Carema granskas och lyfts fram. Deras rent inhumana arbetsmetoder och idiotiska krav. Allt för pengarnas skull, uppenbarligen Vi som har haft insyn i hur det går till på deras boenden känner igen alla häpnadsväckande saker som har kommit fram den senaste tiden. Vi kan också se att de ovärdiga förhållandena som ledningen kräver gör att personalens kvalitet sviktar. Antingen för att du måste ha egen tveksam moral och etik för att gå med på att jobba enligt deras krav och metoder, eller för att de som har lite vett och protesterar får sparken, blir utmobbade, eller ger upp och säger upp sig. Men störst kritik bör egentligen gå till kommunerna, som köper Caremas tjänster utan att kontrollera vad de betalar för, eller att kraftfullt agera när det kommer fram hur det egentligen står till på dessa boenden. Med alla avslöjanden, som trots allt har framkommit under en längre tid, borde de gå på konstanta oannonserade besök. Jag hoppas

Jag leker med den ena katten. Det gör henne skogstokig (som den skogskatt hon är...). När hon får tuppjuck drar hon igång den andra katten, som tar fart för att bråka med katt nr 1. Allt stök och rusande gör katt nummer 3, den gamla tanten, alldeles matt. Maximalt med skoj för dom, med minimal insats från mig. Precis som det ska vara. Nu kan dom väl ändå vara trötta i natt, hela högen med katter, och låta mig sova ifred?

Jag har varit trött på ett vidrigt sätt idag. Jag började gäspa på första lektionen, redan efter en halvtimme. Kaffe hjälpte inte. Lunch hjälpte inte. Mer kaffe hjälpte inte. Banan hjälpte inte. Frisk luft hjälpte inte. Bra betyg på prov hjälpte inte. Jag har haft skumgummihjärna hela dagen. Det värsta är att jag tror att det har med att tant var uppe sent i måndags. För flera dagar sen. Jag straffas fortfarande. Vad hände med den där människan som kunde gå till jobbet, fortsätta direkt ut på krogen, vara där tills de stängde, och åka direkt till jobbet efteråt? Utan att dö. Saknar henne lite grann.

Om jag kunde sticka, då skulle jag göra det här . Det är till och med så att jag får lust att lära mig.

Dagens middag: Pannbiff med kokt potatis och stekt lök. Det är banne mig det godaste jag vet! Eller, den ligger på delad första plats tillsammans med lasagne. Men idag var det pannbiff, och nu är jag jätte mätt, för jag måste alltid ta bara en till. Så där mätt att man ångrar att man tog den sista biten och inte kan sitta för att man mår illa om man veckar ihopp magen minsta lilla. Men det är det värt.

Nog för att jag också inser att det är ovanligt varmt för årstiden. Jag tycker kanske inte att man behöver sätta på sig de varmaste vinterkläderna i garderoben riktigt än. Men på promenaden till jobbet imorse, när jag tyckte att det i alla fall var kallare än samma tid förra veckan, så undrade jag en aning om hur optimistiska människor är över det här med klimatförändringar. Jag mötte en dam med öppna sandaler. Utan strumpor. Med rödmålade tånaglar. Jag kanske inte tyckte att det var så varmt. Fast jag är ju å andra sidan inte känd för att vara någon större optimist.

Jag undrade om jag kanske hade glömt att sätta i linserna tidigt imorse. När jag gick hemifrån var det mörkt, så kanske skulle jag inte märkt något. På jobbet var det annat att tänka på. Men på vägen hem var det väldigt suddigt. Nä, det var bara aningens dimmigt och disigt. Typ dimman över Lützen.

Jag gick rakt förbi. Det tog mig en stund att förstå vad just sett, så där som det gör ibland när man ser något obegripligt. Så jag stannade upp, och tog några steg tillbaka. Där på kvisten var den. En lurvig liten nyutslagen vide. Åh vad det är härligt med våren! Eller, nä, just det... Fast på något vis känns det lite tryggt att världen är precis så galen som den känns ibland.

Jag skulle ta tag i det tråkigaste med tvätten, rensa och sortera underkläderna. Så stack jag ner handen i påsen. Allt var ordentligt fuktigt. Tvätten som legat sedan i söndags. Det var bara att ställa upp tvättställningen igen, för att hänga många strumpor, trosor och kallingar på sträcken. Det är maken som sköter tvätt och torkning av tvätt, inkluderat hänga upp på tvättställningen om tvätten inte är torr. Samma make som fick följa med mig på fest igår. Jag tror bestämt att jag ska spela det där spelet själv. Det såg faktiskt rätt skojigt ut, man sprang omkring och dödade en massa. Det är fel att döda, men inte så där, på låtsas. Precis som att det är fel att slåss, men inte om man gör det i pyjamas. Men det är verkligen inte okej att slarva med tvätten.

Vet ni? Igår hände något helt otroligt. Tant B.o.B. var vaken tills efter midnatt. Trots att hon druckit alkohol. Flera gånger. Hon befann sig också mitt i en lokal där två coola dj:s spelade techno, eller nåt, tant vet inte, det var sånt med massa dunka dunka och blinkande lampor. Helt otroligt. Tant B.o.B. hade en rolig kväll. Sen drabbades hon av ett stygn av dålig samvete när hon gick hem och mötte de som satt i kö när hon gick till festen, de som suttit i timmar i kylan för att få köpa spelet för dyra kronor precis när det släpptes vid midnatt. B.o.B. hade varit inne i värmen, ätit och druckit, blivit underhållen av komiker och musik och kunde ta ett spel och en tisha på vägen ut. Utan några kronor alls. Sen kom B.o.B. på att livet är ju så; orättvist. Livet är ju orättvist för B.o.B. också. Så för en gångs skull kunde väl hon få slippa vara lite B.o.B. och bara ha en kul kväll. Även om det kändes aningens overkligt att befinna sig där. Då. Och aningens s

Gratis öl, minihamburgare, discodunk och coola människor som Ronny Svensson. Dessutom får man spela spelet innan det har släppts. Jojo, det ni.

När man ska gå på releasefest så här på en vanlig tråkig måndag, så tänkte jag att man måste förbereda sig lite. Ladda. Leva lite glamouröst. Så efter skolan gick jag hem och snackade bort en stund med Å, gjorde min matteläxa, rensade bland tvätten, torkade kattspya, och planterade lite blomskott. Och drack kaffe. Två gånger. Blir man mer redo än så?! Bäst jag passar mig så att jag inte sätter näsan för högt i vädret på väg in till festen.

När man är förkyld och täppt i näsan kan det vara behagligt att använda en "inhalator" med mintdoft. Finns toppenbra såna att köpa i Thailand. Maken köpte en i importaffär här hemma som hade en märklig bismak vid användning. Det förklaras säkert av namnet: Poy-sian. ... ... och på engelska låter det som...? När man skapar produkter kan det vara en idé att kolla namnet mot den internationella marknaden. Bara ett tips.

Jag går förbi grundskolan, med alla barn på skolgården. Jag slås av hur vansinnigt många de är. Och hur taskigt det är att det ska vara så vansinnigt svårt för oss att få ett endaste.

Ryggen min är ju aningens kaputt. Den där punkten vid höger höft som jag är långt ifrån ensam om att få problem med, den ovanför skinkan, mitt emellan ryggrad och höft, den är det. Den låser sig, ibland. När jag sätter mig ner, eller ställer mig upp, eller vrider på mig, eller vänder mig i sängen, eller kliver upp eller ner på något, eller står still för länge. Men bara då. Fast nu har det varit så ett tag, så då vill ju inte resten av ryggen vara sämre, nu hugger och stramar det mellan skulderbladen också. Vilket ger huvudvärk. Och som en extra bonus så är det ägglossning (jag har koll även om det inte är någon insättning den här månaden). En sån med cysta-värk. Jag kan inte böja mig åt något håll idag. Men när man är ett vrak på den här nivån så får man åka till IKEA - igen! Maken säger åt mig att köra dit. Jag ville ha ett par gardiner jag såg igår, jag håller på och höstbonar. När man är ett vrak får man inreda hur mycket man vill. Förutom att man behöver hjälp av mak

Jag fick åka till IKEA. Min plan fungerade. Det var apmycket folk. Och självklart så köpte vi servetter, det är väl lag på att köpa servetter när man är på IKEA? Fast vi köper de små, bara för att vi är såna rebeller. Tant B.o.B. lyssnade på Greken och lät bli att dra i kjolen. För det mesta.

Tant B.o.B. har på sig kort skinnkjol idag. Jag tänkte försöka låta bli att se "jag vägrar bli gammal" ut. Jag tänkte också försöka låta bli att ständigt gå och dra i kjolen för att den känns kortare än vad den är, jag har ju leggings under för guds skull. Tjocka leggings. Vi får se om jag lyckas.

Med kvällens andra film byter vi spår totalt: Koreansk thriller. Typ. En bizarr och brutal historia om en mördare med en och annan skruv lös (fast det har de väl alltid) som ställs mot en man ute efter hämd. Grymt. Plågsamt. Coooooolt. Om man gillar blod, påhittiga sätt att detaljerat plåga en sadistisk mördare och allt med minimalt med repliker men maximalt med ansiktsuttryck, då är det för dig. När den här rullen kommer som en dålig amerikansk remake (vilket den säkert kommer göra), kommer de totalt tappa bort finnessen med den här filmen, alla små nyanser som gör den så mycket bättre, och bara koncentrera sig på blod och action. Helt ointressant. För ovanlighetens skull hade Videoguy rätt, det var en bra film, helknäpp, men bra, och klart sevärd för oss som gillar sånt.

Jag lovade Videoguy att recensera ena filmen jag hyrde. Jag är noggrann och ambitiös, så jag recenserar självklart båda. Vi började lättsamt med denna: Vinet kanske påverkade omdömet, men nog skrattade jag. Fånigt, överspelat och simpelt. Men roligt. Långt ifrån 80-tals originalet med Dudley Moore, men samma typ av höhö humor. Inte roligt så jag fick ont i magen, men den underhöll, kanske för att jag är en sucker för fånig humor. Nu, kaffe, och nästa rulle.

Det blir trerätters middag till maken. Laxcheesecake (fast med räkor) Örtmarinerad hjortfilé med potatiskaka och rödvinssås Mango- och blåbärssorbé med chokladflarn. Till det vin. Och ett par filmer. Nu tänker ni att B.o.B. är väldigt romantisk, omtänksam, generös och vansinnigt snäll. Moaaahaaahaaaa. Det är bara en del i min elaka plan. Jag smörar hejdlöst eftersom jag vill åka till IKEA imorgon. Maken vill inte åka till IKEA. Aldrig. Efter min uppoffring kommer han känna sig tvungen. Moaaahhaaaahaaaa. Fast planer har ju en tendens att gå i stöpet. Nu kom maken hem med present, en blomma. Blommor kan ju säga så mycket, jag antar att den här säger att han känner mitt innersta väsen väldigt väl:

Jag trodde att jag var ute i god tid, klockan var ju bara strax efter 13. Jag hade fel. Affärerna hade redan hunnit nå ett lätt kaotiskt tillstånd. Jag är säker på att jag måste påskynda mina planer att bli Enväldig härskare, för så här kan vi inte ha det. Att samlas åtta personer mitt i en gång i mataffären, med två barnvagnar och en kundvagn, för ett "Heeeeej! Hur mår ni?" i många minuter borde vara olagligt. Speciellt när damen i permobil försiktigt försöker få komma förbi,utan att lyckas, och istället kör en omväg runt halva affären för att nå bröddisken. Och de där kundkorgarna på hjul? Gör människor livsfarliga och struliga. Olidligt. Att långsamt strosa runt i mataffären samtidigt som man pratar i mobiltelefon, och därmed skapar köer bakom sig, likt någon som kör 30 på en 50 väg. Nej. Trots att jag borde förstått bättre gav jag mig in på systembolaget. Jag vet att möjligheterna att köpa alkohol är begränsade, jag vet det trots att jag själv gör det så vansinn

Helgen kan börja. Inte bara för att det är fredag. Inte bara för att vädret är så deprimerande att vi alla behöver börja fira helg. Utan för att min presentation är klar. Powerpoint? Check. Fusklapp? Check. Övat? Check. Så nu har jag skrivt inköpslista till kvällens fredagsmiddag och ska ge mig ut innan alla andra springer till affärerna så att jag slipper slåss så här till helgen. Jag ska handla, köpa lite alkoholhaltigt och svänga förbi Videoguy och snappa upp lite hjärndöd underhållning. Sen ska jag diska, dammsuga, och laga tre rätter. Härliga helg välkommen!