Tänk vad mycket vi kan påverka varandra.
Ett snällt ord lyfter hela dagen.
Några elaka ord kan förstöra flera år.
Jag var duktig i skolan, då, förut, när jag var liten.
Men alla elaka ord, som de förstörde.
De sitter fortfarande i, som ett tuggummi i själen, fullkomligt omöjligt att skrapa bort.
Även fast det går bra nu, trots all bekräftelse på min kapacitet, trots all uppmuntran, även fast orden är snälla nu, så är jag inte alls säker på min förmåga.
Varje prov är en lång hjärtklappning, varje inlämning svettig, varje lärarsamtal ångestfyllt, varje gång ett prov lämnas tillbaka slutar jag att andas.
Jag förväntar mig att det inte alls har gått bra, inte den här gången.
En del av mig har arbetat fram förmågan att överrösta det där, att komma ihåg att det brukar gå bra, förankrat mig i att jag kan.
När rösterna hackar och pickar på själen håller jag inombords händerna för öronen och skriker lalalalalalalalalala, Bingo!
Men där bakom, där inne, där sitter det fortfarande, och klibbar sig fast.
Lättnaden och lyckan över varje prov som går bra är total, men kortvarig.
Jag väntar på att det ska försvinna, jag längtar efter att slippa känna den eviga tveksamheten, jag undrar vad som krävs för att jag ska motbevisa mig själv.
Jag tror inte att det helt kommer försvinna, jag kanske bara kommer bli bättre på att överrösta min inre B.o.B.
Kanske är det inte av ondo, helt och fullt.
Det driver mig, får mig att kämpa på, och kanske är det inte så dumt att vid varje provresultat få känna sån överraskning, lättnad och glädje.
Men tänk ändå, hur elaka, hårda ord kan påverka.
Ett snällt ord lyfter hela dagen.
Några elaka ord kan förstöra flera år.
Jag var duktig i skolan, då, förut, när jag var liten.
Men alla elaka ord, som de förstörde.
De sitter fortfarande i, som ett tuggummi i själen, fullkomligt omöjligt att skrapa bort.
Även fast det går bra nu, trots all bekräftelse på min kapacitet, trots all uppmuntran, även fast orden är snälla nu, så är jag inte alls säker på min förmåga.
Varje prov är en lång hjärtklappning, varje inlämning svettig, varje lärarsamtal ångestfyllt, varje gång ett prov lämnas tillbaka slutar jag att andas.
Jag förväntar mig att det inte alls har gått bra, inte den här gången.
En del av mig har arbetat fram förmågan att överrösta det där, att komma ihåg att det brukar gå bra, förankrat mig i att jag kan.
När rösterna hackar och pickar på själen håller jag inombords händerna för öronen och skriker lalalalalalalalalala, Bingo!
Men där bakom, där inne, där sitter det fortfarande, och klibbar sig fast.
Lättnaden och lyckan över varje prov som går bra är total, men kortvarig.
Jag väntar på att det ska försvinna, jag längtar efter att slippa känna den eviga tveksamheten, jag undrar vad som krävs för att jag ska motbevisa mig själv.
Jag tror inte att det helt kommer försvinna, jag kanske bara kommer bli bättre på att överrösta min inre B.o.B.
Kanske är det inte av ondo, helt och fullt.
Det driver mig, får mig att kämpa på, och kanske är det inte så dumt att vid varje provresultat få känna sån överraskning, lättnad och glädje.
Men tänk ändå, hur elaka, hårda ord kan påverka.
Kommentarer