Fortsätt till huvudinnehåll

Motvind.

Jag försöker verkligen plugga.
Lovar.
Men.
Jag kommer hem från jobbet, ställer om från: hjälpande hand, tröstande ord, lyssnande öra, saturationsmätning, pulsmätning, nålborttagning, omplåstrande, tidsbokande och städning.
Till: faktaletande, kritiskt granskande, sortering, och anteckning.
Men så spelar grannen hårdrock. För de skolbarnen har höstlov utan arbete. Och inget vett.
Till slut tystnar de.
Troligtvis för att de trots den höga volymen på stereon inte hör musiken, för utanför går en arbetare med en lövblås.
Hur ska man jobba i det här!?
Brrrrrrrrrrruuuuuuuuummmmmmm.
I all evighet.
Om jag inte redan var tokig så skulle jag garanterat bli det nu.
Jag tittar tröstlöst ut över området han håller på och städar bort alla löv från, han är långt ifrån klar.
Han kommer säkert jobba ända tills klockan 16, kanske till och med kommer tillbaka imorgon.
Jag som äntligen hade fått lite motivation.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän