Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har glömt vad jag mindes.

Ni vet när det känns som att man har glömt något.
Den där lite gnagande känslan.
Man försöker låta bli att tänka på det, men hör hur det håller på och rasslar i huvudet när hjärnan kutar runt i arkivet och förtvivlat bläddrar i varenda mapp.
Så istället försöker man hjälpa till, man tänker så det knakar för att komma på vad det är man har glömt bort.
Inget hjälper.
Fast hela tiden skrapar det mot skallbenet, och verkligen vill komma ut.
Så känns det just nu.
Och jag vet att jag kommer få leva med obehaget tills antingen
A; Jag får uppleva den tillfredsställande känslan av Eureka! Jag har det!
Eller
B; Jag glömmer bort att har har glömt bort något, och gnagandet försvinner.
Jag gissar på att det kommer bli alternativ B som vinner.
Varför jag tror det kommer jag inte ihåg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän