Scary.

Igår kväll började jag nysa.
Sådär maratonaktigt, massor med gånger efter varann tills jag blev lite andfådd.
Satt skärrad hela kvällen, i fosterställning, gungande fram och tillbaka och tänkte "nej, nej, nej, nej, nej, nej..."
Jag vill inte bli förkyld igen!
Men jag vaknade utan snuva och hosta denna grå morgon!
Tack gode ... ... vad du nu tror på.
Så jag kunde börja morgonen med att träna.
Svettas ordentligt, flåsa ur lungorna, halvt kollapsa.
Underbart!
Eller, det är ju inte träningen som är underbar, egentligen, även om det är tillfredsställande att använda kroppen. Under tiden jag står där brukar det mest pågå en kamp mellan envisa jag och slöa jag som låter:
- Äh, nu är det bara tio minuter kvar, då kan jag sluta, det är ju nästan hela timmen.
- Lägg av, om du kört femtio minuter kan du köra tio till, vad är skillnaden.
- Exakt, ingen skillnad, därför kan jag lägga av tidigt.
- Om det inte är någon skillnad kan du köra hela.
- Men jag är trött.
- Inte så trött.
- Men jag orkar inte.
- Tänk vad skönt det är efteråt när du kört hela fast "du inte orkade".
Så håller jag på, lagom stört.
Men den konversationen tar ju sin lilla tid, och snart är de där sista minuterna ändå över, innan jag har hunnit ta ett beslut i frågan.
Men det allra bästa med att träna kommer ju efteråt.
Duschen, herrejistanes vilken bra uppfinning! Att skrubba sig svettfri och dofta gott igen, och få varmt vatten på trötta muskler.
Sen mat! Äta efter träning är alltid godare.
Så nu är jag piggelin och kan ägna mig åt skolarbetet.
Snart, när kaffet är klart...