attvarabob

Jag brukar tänka att det är bra att träffa vänner på fredagar, för då känns det som att helgen blir längre. Fast då är man å andra sidan helt slut efter en hel arbetsvecka. Idag träffade jag Ellegulle efter jobbet, för då han man ju bara jobbet en dag efter att ha varit ledig och borde vara lite piggare. Men då är man å andra sidan sliten eftersom man är i minichock över att vardagen är tillbaka. Mitt i veckan känns som ett bra avbrott från den långa veckan. Men då har man varit igång några dagar och ska upp några dagar till. Så då är helgen perfekt för att kunna umgås lite. Men då är man ju nere i varv och orkar knappt komma igång. Eller så konstaterar man att det inte längre spelar någon roll, man är ju lika trött oavsett vilken dag. Men lite sällskap är ju aldrig fel.

När man väl kommit in i den där fixarkänslan är det väl lika bra att köra på. Så Pyret fick lite hyllor i sitt rum. Med ett litet rum gäller det att tänka på höjden. Min axel gick möjligen från att vara lite ålders-atros-pestig, till att klapp ihop av allt skruvande. Fast jag tänker att då matchar det den absurda värken jag har bakom örat på andra sidan kroppen. Det ger lite balans liksom. Under tiden roade sig herr B.o.B. med att lägga trall på uteplatsen. Kan ju varit trevligt att fått njuta av det under sommaren, men nu har vi det ju mysigt till nästa sommar istället. Bättre sent än aldrig är väl hur alla barnfamiljer jobbar. Möjligen slet herr B.o.B. också ut några kroppsdelar där, men han hade i alla fall sällskap: Till kvällen lagade jag broccolisoppa till middag. Jag blir inte klok på arvsmassorna. Ena stunden heter det att de önskar sig broccolisoppa till middag, sen infaller högtiden där broccolisoppa är att anse som hädelse eller något, idag tog Polarn två p

Vad man tycker är roligast att göra skiljer sig en aning från person till person. Att rensa, städa ur och sätta in nya hyllor i förrådet kanske inte står högst upp på listan över saker man vill göra på en lördag. Förutom för sådana som jag. Den enorma tillfredsställelsen när skenorna och hyllorna var fastskruvade, förrådet borstat och rensat och alla saker på sin plats, är obeskrivbar. Nu finns till och med tomma lådor och plats kvar i hyllan, det kommer hålla mig lycklig under lång tid. Dessutom såg jag bara på en enda spindel, visserligen en stor jäkel, men bara en. En sådan dag avrundades med ett helt fantastiskt grönsaksbröd och småplock. Och katten med lenaste pälsen någonsin, som värmde upp benen åt mig. 

Fredag. När man inte behöver göra frukost till nästa morgon. För annars gör jag havregrynsgröt med äpple, chiafrön, linfrön, solrosfrön och kanel att ta med till jobbet. I alla fall till de mornar jobbet inte bjuder på frulle, så 3 dagar i veckan. Inte behöver jag förbereda någon lunch heller. Arvsmassorna kan skickas i säng utan att först stå framför sina garderober och fundera över vilka kläder som de inte kommer vägra dra på sig nästan morgon. Jag behöver inte heller gräva i min garderob. Inga väskor behöver packas. När jag blir väckt tidigt på morgonen imorgon är det inte av en irriterande signal utan av en kram från Polarn. Det är helg.

Det är rätt tydligt att Polarn är kreativt lagd. Här är hennes skapelse från förskolan: Det är inte själva skapelsen i sig som jag egentligen häpnas över, även om min spontana reaktion var: " Polarn, den är fantastisk! ", vilket gjorde henne väldigt stolt. Det som gör den fantastisk är att hon har byggt, byggt på, ändrat och lagt till på den där i flera dagar. Släpat den fram och tillbaka från förskolan, för att den inte var riktigt klar än. Det tålamodet och att vara så hängiven, det gör den fantastiskt. Utöver alla paljetter i rader och fjädrar i mönster. Det där tålamodet och hängivenheten visar sig även i hennes nya besatthet: Hon håller på att göra en mössa. Hennes mormor hade hittat ett set för virkning för barn på secondhand. Pyret hade redan en sådan, som hon provat en gång och sedan glömt bort. Polarn visade mycket större intresse. Hon fick välja ett garnnystan i affären och fick lära sig hur man gör. Tråden ska snurras ett varv runt varje pinne, en v

Igår tog jag mig upp ur sängen och gjorde mig iordning. Det var ju bra jobbat. Men sen kom jag inte längre för det kändes som jag skulle svimma, kräkas eller bara ramla ihop i en liten hög. Det var ju inte så bra. Så jag ramlade ihop i en liten hög i soffan och tittade på Netflix och virkade hela dagen. Det var ju bra. Imorse samlade jag ihop mig och kom iväg till jobbet. Det var bra. Sen kändes det som att jag knappt förstod vad folk sa, eller att jag inte kom ihåg vad jag gjorde för tre minuter sen. Det är nog inte bra. Fast så fick jag höra av en kollega att han såg väldigt mycket fram emot ett samarbete lite längre fram. Det kändes ju kul. Men så fick jag några ärenden som kommer bli tuffa. Det kändes jobbigt. Då var det skönt att ha ett möte där jag fick fint beröm. Det piggade upp. Fast efter det mötet kände jag mig yr och väldigt trött. Det var kanske inte så bra. Men då såg jag ett mejl om ett uppdrag som kommer bli kul att genomföra. Det var ju roligt. Så roligt att

Ont i halsen. Nyser. Känner mig febrig. Orkar verkligen inte det, men det förklarar ju varför jag var löjligt sliten igår, även för att vara jag.

Vem blev väckt klockan 6 imorse? Inte herr B.o.B. Jag har gått omkring (bokstavligen, vi har varit ute och promenerat halva dagen) och mått som om jag varit på värsta fylleslaget igår. Trött, lite illamående, som om varje muskel är gjord av gelé, och noll möjlighet att hålla en tanke i mer än 10 sekunder. På 2 dl vitt vin under 3 timmar och 3 rätter. Skulle dra slutsatsen att det är alla intryck och sömnbristen som är största boven. Det är väl äkta pensionärsvarning på den. Jag fick ju några kommentarer igår som inte riktigt går ihop med det. En yngre kollega frågade om det skulle bli rejält festande till kvällen. Jag svarade att det var bra länge sen jag hade mina festdagar. Hon frågade hur länge sedan vi pratar om, och jag svarade att det rörde sig om mellan 20 och 24 år sedan. Vilket fick henne att dra efter andan, och dra slutsatsen, att jag börjat festa i 10 års åldern. Jag lugnade henne med att jag menade 20 års åldern, men tackade för komplimangen. Efter lite huvudräkning l

Jobbet bjöd på fest. Det var fem år sedan de sist bjöd sina anställda på det senast, vi är ju inte fackpampar eller så. Trerättersmiddag för hundratals personer, uppträdanden och underhållning. Alla var så taggade och engagerade. Jag var trött. Som vanligt. Det känns som att dagarna för en kväll i en lokal tillsammans med hundratals andra personer, hög musik och mingel, är förbi. Jag klarar inte av att skrika över bordet, försöka höra vad alla säger, och gå runt och småprata med alla. Så jag åt min middag, tog ett glas vin, tittade på uppträdanden och begav mig hemåt. Kommer hem vid midnatt och är så trött att jag blir helt övertrött och kan inte somna. Toppen.

Emellanåt finns det en sak jag kan känna att jag saknar från tiden innan barnen. Möjligheten att vara trött, tyst och bitter på morgonen. En sådan taktik under morgonen nu för tiden skulle vara förödande och garanterat leda till att ingen kommer hemifrån. Nu för tiden måste jag, efter en snabb uppfräschning av mig själv, påbörja väckning av arvsmassorna med bus, skämt, och en positiv syn på en ny dag. Sen ska det lockas, lirkas och uppmuntras för att komma iväg. Det ska skojas, sjungas och pratas under transport. Så i typ en timme och en kvart behöver jag vara på tålmodigt och gott humör. Även de dagar jag är trött så ögonen går i kors och bara vill vara tyst med hjärnan i myrornas-krig-inställning. Det är ju inte ens nödvändigtvis så att arvsmassorna är på dåligt humör eller sätter sig på tvären. Om man däremot bara väcker dem rakt av, och sen hjälper dem meď morgonrutinen i tystnad så kommer de att bli på dåligt humör och sätta sig på tvären. Eller "ska" och "måste

Nu råkar jag ha det jobb jag önskat mig under väldigt många år av mitt liv. Jag har innan dess hunnit prova på en hel del väldigt olika yrken. Så jag vet att jag ska vara tacksam för att ha kommit hit, jag vet också att alla yrken har sina fördelar och nackdelar. Så länge fördelarna väger över så är det bra, när nackdelarna tar över är det dags för förändring. Nackdelarna med mitt jobb har inte tagit över, men vissa dagar är det en utmaning att se fördelarna. Idag var en sån dag när det kändes som att vara i en ständig sisyfosövning. Jag rullade det där stenblocket uppför backen lika svettig som deltagarna i Mästarnas mästare, och precis när det slant ur mitt grepp såg jag Ingemar Stenmark helt oberörd rulla sitt block upp för backen och vinna lätt. Idag var en sån där dag när jag bara ville börja jobba med vad som helst så länge det inte involverar andra människor. Typ författare. Sitta ensam med en dator största delen av min arbetstid. Och jag skulle bara skriva om glada saker,

Var på en föreläsning som en kollega höll idag. Där analyserades och bemöttes påståendet om den alarmerande ökningen av psykisk ohälsa som vi matas rätt frekvent med. Med en dos skön humor. Vi fick veta det som ofta händer när en forskare granskar påståenden ur ett statistiskt och forskningsbaserat perspektiv. Att det korta svaret på Hur alarmerande är den alarmerande ökningen, är: Njäe, inte så värst. Vi fick se att man redan 1974 sa att folk var så stressade över att utvecklingen gick så fort, att det fanns för många val och att alla bara ville ha det senaste. Precis som idag. Vi fick veta att det fanns ett forskningscenter som mätte hur vi använder vår tid, och att de kommit fram till att vi använder den på i stort sett samma sätt som sedan lång tid tillbaka. Vi fick veta skillnad på stressutlöst psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Vi fick exempel på hur symptom på psykiska diagnoser förändrats över tid. Och lite annat, som hur siffror kan vridas till att passa påståendet, o

Ännu en helg har passerat och jag har spenderat den mesta tiden till att fundera på om jag ska gå och lägga mig eller försöka orka hitta på något kul. På lördag förmiddag kom mammakompisen över, så att arvsmassorna fick röja av sig några timmar. Med trevligt sällskap är det lättare att ignorera den där känslan av att vara insvept i en dimma, men sen blev det lite väntetid till att åka iväg och handla. Då ville jag helst sätta mig i en hörna och stanna där, men jag kämpade emot. Idag drog vi först iväg på bio för att se Toy story 4, och försökte sen hitta ett litet lås till en ask i ett köpcentrum. Bio är mörkt, köpcentrum är stimmiga. Inte helt otippat ville jag hem och lägga mig i soffan sen. Utifrån det ska jag lista ut hur jag i detta tillstånd ska orka gå på en stor fest på fredag kväll, och hur jag ska orka sköta lämning och hämtning och hushållet i några veckor i oktober, när herr B.o.B. opererat sitt knä. Det gäller att gilla utmaningar i livet, tror jag.

Så heter ett informationsmaterial från Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Göteborgs Universitet. I den informationen hittade jag den här bilden: Jag klurade rätt länge på hur de tänkt att en alldeles vanlig människa ska få ihop det där på ett dygn. Okej, sömn och vila i 8 timmar, det är ju möjligt om man stänger av tv:n. För mig som går upp klockan 5 för att hinna lämna barn och allt, innebär det att jag ska börja min " sömn/vila " vid 21. Det gör jag. 8 timmars arbete och vardagssysslor? Vänta, jobbar ingen heltid? Jag har i alla fall väldigt svårt att göra mina vardagssysslor under arbetstid. Så för de allra flesta borde vardagssysslor behöva utföras under " Uppgifter som ger glädje, energi ". Men hur mycket tid till uppgifter som ger glädje och energi blir det då? Min dag ser ut så här: Upp klockan 5:00, göra i ordning mig själv och två barn. Gå till bussen 6:30, lämna på skola, gå till nästa buss, gå till förskola, lämna, gå till egen buss. Åk

Polarn och jag har ett nytt sätt att förgylla promenaden till förskolan. När det regnat räknar vi daggmaskar. Polarn är bestämd på punkten att även mosade daggmaskar räknas. Kanske för att vår väg är en populär cykelväg och en väsentlig del av de maskar vi ser har råkat ut för mindre olyckor, kan man kanske säga. Skulle vi bara räkna de levande skulle vi ha betydligt färre maskar att räkna. Idag kom vi upp i 36 stycken. När det inte regnat är det en perfekt årstid för att räkna och rädda sniglar. Med rädda så menar jag att Polarn lyfter bort de som hon bedömer mest i riskzonen, från vägen, för att de inte ska gå samma öde till mötes som daggmaskarna. Man får verkligen en ny syn på tillvaron när man börjar dela sin tillvaro med små arvsmassor.

Pyret hade haft ett test i skolan idag. Läraren ville testa vad alla kunde för bokstäver och hur bra de kunde läsa, sa hon. Jag frågade hur det hade gått och hon svarade att det gick bra, hon kunde allt. Så jag frågade hur det hade känts, att kunna allt. Som vanligt, blev svaret, jag brukar kunna det man ska göra. Det är otroligt skönt att höra att hon har ett sådant självförtroende över sina prestationer. Hon har ju ibland visat tendenser till att bli en högpresterande tjej som ställer allt för höga krav på sig själv, så en avslappnande inställning till hur väl hon presterat och att hon tar för givet att det ska gå bra är en lättnad. Hur det kommer gå när hon märker att det inte alltid går bra, får vi se. På tal om språkliga prestationer så börjar de där språkfelen försvinna hos arvsmassorna, ni vet: Envös (nervös) Gaspetti (spaghetti) Tvådje (andra) Och jag kom att tänka på att jag nog kommer sakna de där, för de är så himla charmiga.

Veckan har erbjudit mycket underhållning för alla i familjen. Förutom herr B.o.B.s och min sällsynta utekväll med teaterbesök, så har arvsmassorna också fått roa sig. Polarn fick följa med bästa förskolekompisen, som nu börjat skolan, för ett besök på lekland. Det var ren och skär lycka. Kompisen ville ta med Polarn för att fira sin födelsedag och Polarn planerade hela veckan för den stora dagen. Jag fick lov att ta ut flextid för att ta med Polarn och köpa present på fredagen, eftersom hon oroade sig så för att inte hitta den rätta presenten. Alltså behövde jag ge henne möjligheten att leta både på fredagen och lördagen. Hon hittade dock presenter hon blev väldigt nöjd med redan på fredagen. Hon lämnades åter så där lagom uppvarvad och väldigt stolt över sitt äventyr. Idag fick arvsmassorna träffa kompisen som flyttade till Sydafrika. Hon har alltid haft ett extra gott öga till Pyret, så det blev mest hennes dag idag även om Polarn var med. Vi hängde flera timmar i lekparken och g

Vartenda år har arvsmassorna kommit hem från förskolan med en liten blivande solros. En pappersmugg med en liten skör planta uppvirad på en pinne, men en plastpåse över.  Så har vi (jag) ängsligt duschat plantan medan den stått i ett soligt fönster och väntat på att få flytta ut på balkongen.  Sen dör den. Jag känner mig som en hemsk mamma som tar död på detta förskoleprojekt gång på gång, och lite allmänt som en misslyckad människa som inte kan hålla liv i blomjäflen. Det är ju inte som att jag tar död på blommor annars, fingrarna har en relativt grön färg. Men så i år. Polarn kom hem med sin pappersmugg, denna gång med två små skott. Jag duschade noggrant. Den klarade sig tillräckligt länge för att flytta ut på balkongen. Jag vattnade. Polarn kontrollerade. Båda överlevde. Igår klippte vi bort den första som blommat hela sommaren men nu vissnat. Kvar står denna: Till sist lyckades vi (jag). Nu kan jag slappna av. 

Det sägs lite här och där att det är bra att utmana sig själv. Så då gjorde jag det. Jag tävlade med mig själv om att bli tröttaste människan på länge, och vann! Trots lunchraster där människor fnittrar och skrattar tills de kiknar, trots tårtor, trots enorma mängder kaffe, trots en god natts sömn, trots promenader och yoga, trots möjlighet att plocka ut flextid. Tröttast någonsin. Glömmer bort saker, stavar fel hela tiden, ögonlocken känns som cementklumpar, musklerna får mjölksyra efter fem minuter och jag gäspar så käken nästan går ur led. Så nu blir det gött med lite helg. Tänk om jag kunde spendera hela den i sängen, tittandes på Netflix. Det är vad jag skulle behöva.

Det hände en gång att undertecknad kom hem klockan 23 en vardagskväll. Jodå. Herr B.o.B.  hade fått biljetter till första genrepet av En värsting till syster , och då får väl till och med trötta småbarnsmorsor hålla sig vakna. Svärföräldrarna satt barn- och husvakt för en kväll medan vi lekte att vi hade ett liv. Jag fick ju till att börja med en makalöst god Bibimbap "på stan", innan föreställningen. Så himla världsligt. Sen fick vi höra makalösa röstresurser stämma upp i bombastiska musikalnummer i flera timmar. Utöver det som var bäst av allt; man får se Susanne Reuter spela bitter. Ingen klarar det som hon. Regissören sa att om man tyckte om det man såg fick man blogga om det. Så jag får blogga om det. Men mest måste jag skriva om att lilla jag höll mig vaken hela kvällen, tjolahopp. Jag försöker intensivt låta bli att tänka på hur fullkomligt klubbad jag kommer känna mig imorgon, för jag håller på att öva mig i att skjuta upp mina problem.

Eftersom vi var en godnattsago-läsning från att avsluta samlingsvolymen om Monstret Frank av Mats Strandberg, så var vi på jakt efter en ny bok. Till att börja med kan jag säga att det har varit fantastiskt att läsa om allt som hände Frank i staden Yrred. Jag älskade den, och jag tro att arvsmassorna håller med mig. De vill i alla fall väldigt gärna se musikalen de gjort av boken, Monstret och människorna, som kommer gå på Junibacken under hösten, och det vill jag med. Det har också varit den längsta boken vi läst hittills. Jag blir extra lycklig av att kunna läsa "ordentliga" böcker utan att de tröttnar, och var redo för en ny, lång saga. Hur som helst, en värdig efterträdare till detta bokäventyr var väl den här: Bröderna Lejonhjärta , införskaffad under besöket på Astrid Lindgrens värld. Jag vill bara informera om det grundläggande problemet med att ha detta som godnattsaga: Man måste som förälder läsa den första delen av boken, där Skorpan ligger för döden o

Lyckan är ju total när en kompis förälder, eller mamma, det är ju alltid mammorna, hör av sig och ber om att få låna en arvsmassa. Då menar jag att både jag och den arvsmassa det gäller blir väldigt lyckliga. Jag fick hälften så många barn att underhålla, jag vinner också på saken. Idag var det mamman till Pyrets bästis som bad att få stjäla med sig vårt barn när hon skulle hämta sin arvsmassa extra tidigt. Lite blev det att faktiskt stjäla, för det var tydligen minimalt intresse för att kolla upp att Pyrets mamma eller pappa godkänt saken, personalen bara accepterade hennes förklaring att hon pratat med oss. Något bekymmersamt och inte helt i linje med vad skolan förmedlar angående sådant, men praktiskt för oss i stunden, rent krasst. Och ja, Pyret var lycklig när jag och Polarn hämtade upp henne. Men eftersom hon var så lycklig så kommer baksmällan som ett brev på posten. Döm om min förvåning när jag på något sätt lyckades få henne att vända det humöret på mindre tid än det tog a

Hur länge jag kan hålla mig utan att städa, plocka, organisera eller planera? Tre veckor visade sig vara min gräns. Sen fick jag psykbryt över kladdiga handfat, damm, katthår, leksaker på udda platser och kläder utspridda. Till exempel. Inte heller orkade jag med att slösa bort helger till att glo på tv och städa. Så jag plockade ut ett par timmars flextid i fredags och gick hem för att dammsuga, damma, plocka, torka, skrubba och rensa tvätt. Men också för att packa, eftersom jag bokat en helg på Astrid Lindgrens värld, med övernattning i stugbyn och frukost i parken. Helt absurt, jag vet, att nyttja flextid till att städa, för att om jag inte gör rent handfatet så gör ingen det, på tre veckor. Flextid ska användas till trevligare saker än den vanliga kvinnofällan; att hinna med både heltidsjobb och hushållet. Hur som helst. Lördag morgon åkte vi iväg.  Dels för att nyttja sista somriga helgen, dels för att fira och belöna en hel vecka med idel glada miner. På Astrid Lindgrens