Fortsätt till huvudinnehåll

Konstruktionsfel.

Eftersom vi var en godnattsago-läsning från att avsluta samlingsvolymen om Monstret Frank av Mats Strandberg, så var vi på jakt efter en ny bok. Till att börja med kan jag säga att det har varit fantastiskt att läsa om allt som hände Frank i staden Yrred. Jag älskade den, och jag tro att arvsmassorna håller med mig. De vill i alla fall väldigt gärna se musikalen de gjort av boken, Monstret och människorna, som kommer gå på Junibacken under hösten, och det vill jag med.

Det har också varit den längsta boken vi läst hittills. Jag blir extra lycklig av att kunna läsa "ordentliga" böcker utan att de tröttnar, och var redo för en ny, lång saga.

Hur som helst, en värdig efterträdare till detta bokäventyr var väl den här:


Bröderna Lejonhjärta, införskaffad under besöket på Astrid Lindgrens värld.

Jag vill bara informera om det grundläggande problemet med att ha detta som godnattsaga:
Man måste som förälder läsa den första delen av boken, där Skorpan ligger för döden och Jonatan dör. Herre min skapare vilken ansträngning det är att inte börja fulgråta medan man läser. När Skorpan lämnar lappen till sin mamma innan han ger sig av till Nangijala höll jag på att brista totalt.

Jag klarade det, vilket borde vara värt minst 3 200 grams Marabou i föräldrarpoäng. Minst. Nu fortsätter jag läsa med mer normal puls, eftersom vi är förbi denna hemska början.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.