Vartenda år har arvsmassorna kommit hem från förskolan med en liten blivande solros. En pappersmugg med en liten skör planta uppvirad på en pinne, men en plastpåse över.
Så har vi (jag) ängsligt duschat plantan medan den stått i ett soligt fönster och väntat på att få flytta ut på balkongen.
Sen dör den.
Jag känner mig som en hemsk mamma som tar död på detta förskoleprojekt gång på gång, och lite allmänt som en misslyckad människa som inte kan hålla liv i blomjäflen. Det är ju inte som att jag tar död på blommor annars, fingrarna har en relativt grön färg.
Men så i år.
Polarn kom hem med sin pappersmugg, denna gång med två små skott. Jag duschade noggrant. Den klarade sig tillräckligt länge för att flytta ut på balkongen. Jag vattnade. Polarn kontrollerade. Båda överlevde.
Igår klippte vi bort den första som blommat hela sommaren men nu vissnat. Kvar står denna:
Till sist lyckades vi (jag). Nu kan jag slappna av.
Kommentarer