Lyckan är ju total när en kompis förälder, eller mamma, det är ju alltid mammorna, hör av sig och ber om att få låna en arvsmassa. Då menar jag att både jag och den arvsmassa det gäller blir väldigt lyckliga. Jag fick hälften så många barn att underhålla, jag vinner också på saken.
Idag var det mamman till Pyrets bästis som bad att få stjäla med sig vårt barn när hon skulle hämta sin arvsmassa extra tidigt. Lite blev det att faktiskt stjäla, för det var tydligen minimalt intresse för att kolla upp att Pyrets mamma eller pappa godkänt saken, personalen bara accepterade hennes förklaring att hon pratat med oss. Något bekymmersamt och inte helt i linje med vad skolan förmedlar angående sådant, men praktiskt för oss i stunden, rent krasst.
Och ja, Pyret var lycklig när jag och Polarn hämtade upp henne. Men eftersom hon var så lycklig så kommer baksmällan som ett brev på posten. Döm om min förvåning när jag på något sätt lyckades få henne att vända det humöret på mindre tid än det tog att promenera hem. Så tydligt hur mycket bättre hon mår nu. Eller så har jag förvandlats till någon slags Resorb för arvsmassors meltdowns. En kan ju hoppas på lite av varje.
När en arvsmassa får lekträff med kompis och inte den andra, så ska man ju också handskas med besvikelsen hos den som blir kvar hemma. De vägrar ju ta in konceptet att det jämnar ut sig över tid, eftersom de är de ultimata mindfulness-utövarna och endast lever i nuet. Därför går jag på den klassiska lösningen: muta. Polarn fick en glass. Självklart fick det senare Pyret att se rött. Inte för att hon ville byta lekträff hos bästis mot glass, utan bara utifrån egenskapat rättvisepatos.
Två minuter efter att båda somnat kom inbjudan för Polarn att vara ensam gäst på bästisens kalas, bästisen som Polarn fällde tårar över att hon slutat på förskolan. Kan man gissa att det kommer leda till att några blir överlyckliga och några blir gruvligt besvikna och kommer hävda monumental orättvisa?
Idag var det mamman till Pyrets bästis som bad att få stjäla med sig vårt barn när hon skulle hämta sin arvsmassa extra tidigt. Lite blev det att faktiskt stjäla, för det var tydligen minimalt intresse för att kolla upp att Pyrets mamma eller pappa godkänt saken, personalen bara accepterade hennes förklaring att hon pratat med oss. Något bekymmersamt och inte helt i linje med vad skolan förmedlar angående sådant, men praktiskt för oss i stunden, rent krasst.
Och ja, Pyret var lycklig när jag och Polarn hämtade upp henne. Men eftersom hon var så lycklig så kommer baksmällan som ett brev på posten. Döm om min förvåning när jag på något sätt lyckades få henne att vända det humöret på mindre tid än det tog att promenera hem. Så tydligt hur mycket bättre hon mår nu. Eller så har jag förvandlats till någon slags Resorb för arvsmassors meltdowns. En kan ju hoppas på lite av varje.
När en arvsmassa får lekträff med kompis och inte den andra, så ska man ju också handskas med besvikelsen hos den som blir kvar hemma. De vägrar ju ta in konceptet att det jämnar ut sig över tid, eftersom de är de ultimata mindfulness-utövarna och endast lever i nuet. Därför går jag på den klassiska lösningen: muta. Polarn fick en glass. Självklart fick det senare Pyret att se rött. Inte för att hon ville byta lekträff hos bästis mot glass, utan bara utifrån egenskapat rättvisepatos.
Två minuter efter att båda somnat kom inbjudan för Polarn att vara ensam gäst på bästisens kalas, bästisen som Polarn fällde tårar över att hon slutat på förskolan. Kan man gissa att det kommer leda till att några blir överlyckliga och några blir gruvligt besvikna och kommer hävda monumental orättvisa?
Kommentarer