attvarabob

Hur man vet att man lever med katter? Ger man sig in i leken får man leken tåla. Viktigt dock att säga att jag vann, Ännumindrefjant fick tag i leksaken några gånger, men i slutändan var det ändå jag som fick den. 

Det känns som att det var en evighet sedan jag hade på mig byxor. Jag försöker maximera användandet av kjolar och klänningar medan jag slipper strula med strumpbyxor, eller som de också kallas: ett av de mest obekväma plaggen i garderoben. Men idag tog jag en titt i garderoben och valde ut några av sommarens secondhandfynd.  Det blev Zara från topp till tå, alltså stickad tröja (tyvärr handtvätt), skojsiga byxor och söta sneakers. Tror att de landade på hundralappen tillsammans.  Kläderna blev godkända även av Lillfjant: Halft omöjligt att sticka på det här sättet, men det kanske var det som var meningen.

Serien heter Gift vid första ögonkastet och några av männen i den här säsongen är verkligen som ett gift som sprider sig direkt när man ser dem.  Jag förstår verkligen inte varför jag fortsätter att titta, det är som en horribel olycka jag inte kan låta bli att glo på.  En man som duckar frågor och vägrar stå för vad han tycker, en annan som säger att han inte alltid varit " Den varma och kärleksfulla mannen du ser framför dig ." fast han utstrålar beräknande kyla i alla klipp. Och ett par som diskuterar frågan: " Vad kommer först för dig, din man eller dina barn? " Stor tvekan uppstår, det är en svår fråga och hon "k ommer nog inte kunna välja." Ja, jag fattar att man i en fungerande relation behöver bejaka relationen och sin partner och att det blir positivt även för barnen. Men, frågan var inte ställd så, frågan var Vad kommer först. Mitt svar skulle vara:  Barnen är skyddslösa och beroende av mig medan min partner är en vuxen person med egen agens, d...

De är rätt rara emellanåt. När de inte krafsar på dörrar, snor mitt garn, jagar varandra över min säng klockan 3 på natten, tuggar på mina blommor och såna saker. 

Jag gav mig ut för en promenad innan lunch men hann inte gå i mer än 10 minuter innan jag fick stanna. På trottoaren låg denna: Jag försökte se om den bara var chockad eller om den var död medan mina misstankar föll på bostadshuset med många glaspartier. En annan kvinna stannade och försökte också hjälpa till, det var tacksamt att vara två som inte riktigt visste vad vi skulle göra. Vi var dock överens om att vi behövde göra något, så medan hon googlade hur man såg om en fågel var chockad så kontaktade jag viltfågel rehab. Samtidigt försökte jag i mitt bakhuvud lösa hur jag skulle göra om jag skulle behöva vänta till en eventuell upphämtning av djurambulansen. De funderingarna kunde jag efter en närmare undersökning släppa, vi kunde konstatera att den tyvärr inte levde längre.  Det kändes ovärdigt att den skulle ligga kvar mitt på gatan så vi bar bort den och la den under ett buskage. Det är något instinktivt att det måste finnas någon värdighet och ro när en varelse dö...

Det är full aktivitet i trädgårdarna just nu. Rådjuren är ett stående inslag på promenaderna. Jag vänjer mig aldrig riktigt vid att se vilda djur på så nära håll, varje gång blir jag alldeles barnsligt lycklig och tycker att det är värsta ynnesten. Även fast det händer var och varannan dag. Det är som att ramla över en hemlighet när ekorren kilar över vägen, igelkotten prasslar i busken, rådjuren mumsar i trädgården, älgen kliver över rötterna, hackspetten knackar och grodorna skuttar iväg. Det är nog tur att jag inte bor mer lantligt, för jag skulle aldrig få något gjort om jag kunde titta på naturen hela tiden. 

Idag har jag lekt leken - På väg att bli dödssjuk - Träningsvärk från helvetet kombinerat med dålig sömn Eller -Klimakteriet. Det är en sådan spännande tid att leva i, där frågorna nästan alltid är fler än svaren. 

Jag tog en paus från att städa förrådet och satte mig med ett mellanmål. Ännumindrefjant gjorde mig sällskap. Han är ju inte otydlig med vad han vill. Ja, han fick smaka lite.

Vi såg ett rådjur. Rådjuret hade sällskap. Alltså var det två rådjur vi såg. Vi hittade en larv. Larven var mitt på gång- och cykelvägen, det var bara en tidsfråga innan olyckan skulle vara framme. Så vi blockerade vägen och manade den vänligt men bestämt mot gräset på sidan. Den uppskattade inte att man blockerade vägen kan jag berätta, den bet i pinnen flera gånger. Men vi höll ut.  Det såg dock ut som att den förvånansvärt snabbt kravlade i riktning mot gångbanan igen när vi lämnade den, fast då har vi ändå gjort vårt bästa.  Jag dokumenterade inte alla humlor, trollsländor och fjärilar Pyret stannade för att försöka få dem att kliva över på hennes finger. Jag har inte tillräckligt med minne i mobilen för det. 

Ännumindrefjant har roat sig ett tag med att fånga olika byten i handfatet, nu levlar vi upp. Han fångade sitt byte i badkaret idag. Samma procedur som när vi jagar i handfatet; han lämnar bytet en bit utanför badrummet, skriker, jag hämtar den, kastar i den i vattnet och jakten kan återupptas. Vi har så väldans roligt.

När man vet att man är snyggast i stan.

Ännumindrefjant är lite av en rastlös själ. Eller egentligen bara katt-tonåring skulle jag tro. Oavsett så behöver han stimulans och att bli sysselsatt för att inte riva hela haket.  Efter en tid paus, för att han tröttnat lite, har vi återupptagit fiska i handfatet . Det var en stor favorit för ett tag sedan, med robotfisk till att börja med, men när den gick sönder märkte vi att det fungerar med lite allt möjligt. Hårsnodd är en favorit men nu håller vi på att totalförstörd en liten mus.  Fiskandet förlängs genom att bytet rymmer (han kan släppa ner den i ett hål, i detta fall en hoprullad kattunnel). Sen skriker han när han jagat klart, då hämtar jag bytet, lägger tillbaka det i handfatet och det hela upprepas.  Där kan vi riva av timmar av skoj. Eller en halv timme i alla fall, för sen blir han distraherad och försvinner, som en tonåring.

Den här herren har lärt sig att kela. Enligt portalparagrafen i Kattägarlagen så måste en ägare vars katt väljer att kliva upp i famnen, avbryta all annan aktivitet för att så länge katten vill hålla och klappa katten. Därför blev idag min kvällsträning uppskjuten med 20 minuter för att Ännumindrefjant villa ligga i knät. Senare blev min tid att skrolla och skicka vidare svinroliga klipp på Instagram uppskjuten med en kvart av samma orsak. Nu börjar denna herre även bli lite närgången och vill gärna kliva ända upp till mitt ansikte och luta sig mot min kind medan jag klappar honom. Men enligt nämnda lag finns inget utrymme att neka honom detta. Det är bara att göra mitt bästa för att inte få in katthår i mun, näsa och ögon under den tid han önskar sällskap.  Innan jag släcker lampan ska jag nu gå och avlägsna katthår från hela överkroppen. 

Kan detta vara det största spenatbladet man kan få i en påse? Hur kan det vara så roligt att gång på gång krafsa upp en hårsnodd ur ett vattenfyllt handfat, springa iväg med den och sen springa tillbaka när jag hämtat den och lägt tillbaka den och upprepa? Varför är inte skräckfilmer läskiga längre? The mummy var inte jättedålig, men heller inte jättebra. Varför skänker man Stan Smith sneakers för att de ser ut så här: När de efter lite skrubb och puts, ser ut så här: Polarn hittade för 40 spänn, det var det ju värt då.

Någon har fått smak på balkonglivet. Någon blir trött av att vara på balkongen. 

Så mycket fluff på så lite yta.

Vi tar en katt till: Så söt när hon sover. 

Han är rätt stilig det lilla livet. 

De här två: är helt återställda.  Det vet jag eftersom jag inte får sova längre. Tre-snåret är en populär tid för att jaga varandra under och över min säng, eller springa runt och skrika för att sätta fart på varann. Man kan eventuellt även behöva skrika för att informera om ett kommande toalettbesök.  De sover numer självfallet så här fridfullt främst när vi andra är vakna.

Pyret skulle sy om ett par jeans. Ännumindrefjant ville hjälpa till, men inte ta någon cred för det. Han är ödmjuk på det sättet.