Jag har ingen stark relation till mitt hår, det är bara hår liksom. Jag har i perioder försökt engagera mig och testat så många frisyrer och produkter genom livet. Inte gör det någon magisk skillnad. Nu orkar jag inte så mycket, jag vill bara ha en frisyr där håret är ur vägen men ser okej ut. Det är svårt med klimakteriets intåg med friss-delux och vallningar.
Det tog henne gott och väl en kvart bara att föna och småfixa. Hon sa att jag hade väldigt mycket hår och det var väldigt envist. Inga nyheter för mig.
Hur som helst, eftersom att jag inte är superengagerad så har jag inte haft några problem med att klippa topparna själv när det behövs, det har dugit så väl. Fast nu kände jag att jag skulle unna mig ett besök till frisören ändå. En kvinna som tvivlar på livet i stort går och klipper sig, det är allmänt känt. Valet föll på salongen som funnits länge, där alla frisörer hade minst gesällbrev.
Jag spenderade en timma under den väldigt varma capen (inte klimakterie-vänligt) och hade en frisör som noggrannt gick igenom hela håret. Hon klippte ur och klippte upp för att "skapa volym och rörelse" och gjorde mig 710 kronor fattigare. Ändå ser jag precis ut som när jag klipper topparna själv och sen orkar stajla det.
Inget ont alls om frisören, hon gjorde ett bra jobb och var så noggrann att hon till och med tog sig en kvart extra utan kostnad. Men jag tror ändå att det lär dröja innan jag tar mig iväg för ett nytt besök. Jag har för ytterligare ett tag accepterat att håret är bara hår liksom.
Kommentarer