attvarabob

Sådär, då har vi satt fjutt på våren. Och vår lägenhet kommer lukta bränt i några dagar.

Jag har Nyhetsmorgon på i bakgrunden och ser plötsligt Kristin Kaspersens fötter i ett inslag. Varför har hon olika skor på fötterna? En svart gympasko, en svart/vit Converse.

Idag är en sån dag när det är aningens svårare att motivera sig till att skriva den där inlämningsuppgiften, räkna de där mattetalen och leta upp svaren till läxförhöret. För det första skiner solen, något jag anar att den samlade poliskåren är besvikna över inför kvällens obligatoriska fyllefest i landet, då vill jag väl inte sitta inne och krafsa på mina böcker med en katt i knäet. För det andra är det "klämdag", att plugga gärnet efter och före ledighet är en otrolig uppförsbacke. Jag vill ta en promenad och äta en glass. Jag vill gå och köpa blommor, som snart måste bytas igen, och plantera på balkongen. Jag vill sitta och kisa i solen tills jag får värk i rynkorna mellan ögonbrynen. Fast nu är inlämningsuppgiften gjord, frågorna går fort, så är det bara matten kvar. Sen kan jag i alla fall sätta mig på balkongen med någon av alla kursböcker och en fika, för att plugga inför alla prov. Man har väl lärt sig att kompromissa, även med sig själv.

Kommer ni ihåg snygga bruden som Tom Cruise gillade skarpt  i "Top Gun"?  Hon är med i en skräckis nu, "The innkeepers". Tiden har gått kan man säga, men vad skönt att se någon som struntat i plastic-fantastic stilen.

Om matte pluggar så blir det lite skralt med uppmärksamhet. Då kan man alltid klämma in sig där man inte får plats och kräva att bli sedd.

Vi har ju grannar, där ovanpå. Det kan dessutom vara ganska lyhört från den lägenheten ibland, vilket det inte alltid har varit men en tidigare lägenhetsinnehavare med Martin Timell drömmar verkade hjälpa till med den utvecklingen. Lägger man sen till att många idag använder mobilen som väckarklocka, mobilen som inte bara piper utan också vibrerar, så kommer vi fram till min morgon. Jag hade möjlighet att ta sovmorgon, för det var hemstudier idag, grannen skulle tydligen gå upp, men ville ha sovmorgon. Summa sumarum; varannan minut i tjugo minuter lyssnade jag på wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr tystnad wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr tystnad wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr wrrrr tystnad. Hur kan man trycka på snooze i tjugo minuter!? Och varför fick det mig att ge upp och kliva ur sängen, men inte grannen? Och hur slänger man en mobil i väggen om den finns i någon annans rum? Nåväl, att gå upp klockan 7 istället för klockan 6 kan väl också räknas som sovmorgon.

Jag fick kommentaren "Jag kan inte ens föreställa mig dig arg!" idag. Det fick mig att skratta. Snacka om att jag borde bli rekryterad av Dramaten, eller borde börja spela poker.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Jag gillar programmet "Smartare än en femteklassare". Men som student skäms man en aning när hälften av frågorna är rena grekiskan. Herregud, en del frågor har ju jag just pluggat - på gymnasienivå. Kan verkligen 1-5 klassare verkligen samma saker? Kunde jag sådär mycket när jag var liten? Var tar all den kunskapen vägen? Pinsamt är det också när man blir lite stolt över att klara frågor. Varför gillar jag det där programmet egentligen?

Jo, ironiskt är det när man har sovit ruskigt dåligt men kravlar sig upp på morgonen, trött som en gnu, för att ta sig till skolan. Man är så trött att man överväger att skippa lektionen, för att den efterföljande lektionen är inställd och det känns kämpigt att ta sig iväg för 2 och 1/2 timmes skola. Speciellt kämpigt är det eftersom att samma trötta varelse ska ta sig iväg för kvällslektion i svammel matte. Plikttrogen som man är tar man sig ändå iväg, bara för att läraren ska prata i 30 minuter, dela ut instruktioner för nästa stora projekt vi ska jobba med och skicka hem oss igen. Det kallar jag ironi. Och jädrans irriterande.

Jag ser reklam på tv för "Ice Age 3" och ryser. Inte åt filmen, jag är animerat-fantast av hyfsat stora mått, utan åt den svenska dubbningen. Då inser jag att om det kommer ett barn till det här hushållet kommer ungen få problem. Antingen får han/hon lära sig engelska jäkligt fort, eller vara lika kvick på att lära sig läsa, för jag kommer aldrig stå ut med de svenska versionerna.

Keno-dragning. Ännu ett helt meningslöst "program" med lustiga programledare. Förslag: visa bara siffrorna, det sparar både tid och pengar.

För att göra denna trista söndag lite roligare så gick vi på bio. Det blev den lite udda rullen "Iron sky". Efter filmen gick vi och käkade på O'Learys, jag tog parmesan-pasta med kyckling. Maten var riktigt bra men portionen helt gigantisk, så jag orkade bara hälften trots att jag kämpade tappert för att få ner lite till av det goda. Därför blev det en premiär; jag bad om en "doggybag". Det var pinsamt, men jag gjorde det och nu är morgondagens lunch fixad.

Maken arbetar på en lördag. Alltså tänkte jag vara effektiv och plugga lite. Sen var det en jättespännande dokumentär på tv, och jag behövde verkligen städa, och jag behövde hämta mina linser, och katten var sällskapssjuk, och jag måste ju äta lunch, och jag blev sugen på lite chailatte, och det där mailet skulle skrivas, och äääää... Nu får karln vara klar på jobbet någon gång, jag börjar få slut på ursäkter.

Eftersom världen har bestämt att det ska vara uselt väder hela dagen idag, sånt väder som gör att man blir trött så snart man vaknar och sen bara blir tröttare för varje gång man går ut, så har jag bestämt myskväll. En beställning om chips och pizza (kebabpizza såklart, det bästa av två världar) gick iväg till maken via sms, nu sitter jag och väntar på leverans. Mest är det den kurrande magen som väntar, och skriker förtvivlat "piiiizzzzaaa, piiiizzzaaaaa, piiizzzaaaaaaa..." Jag har också passat på att lägga mig på soffan med katten och sovit bort en stund, efter en lång och tröttsam dag i skolan och efterföljande långa läsning av tråkiga skolsaker, så att jag orkar sitta uppe och titta på "Let's dance". Det vore förödande att missa något där. Rubriken blir: Pensionär B.o.B.s version av festlig kväll.

Som det förutspåddes igår så är det regnigt och knappt plusgrader idag, inte så mycket fredagsmysigt väder direkt. Eller, det kan väl vara väldigt mysigt med sånt här väder till kvällen, när man kan bädda ner sig i soffan, men inte när man ska ge sig ut. Vädret passar dock rysningarna jag får när jag läser om hur Breivik får en drös brev från kvinnor som är intresserade av karln, eller vad man nu ska kalla honom. Jag har väldigt svårt att förstå det där fenomenet, även om jag kan rapa upp en hel drös psykologiska förklaringar. Fast jag har heller aldrig förstått det där med hur en del tjejer säger att de dras till "bad boys", så jag ligger kanske alldeles för långt ifrån på något sätt, för att kunna sätta mig in i situationen. Inte för att jag jämför att gilla "bad boys" med att gilla massmördare, bara för att klargöra.

Jag tittar på "Unga läkare" på kanal 5, vilket är självklart eftersom jag är lätt beroende av läkar-program. I kvällens program charmas jag av den spirande "bromance" som råder mellan Johannes och Oskar. Vad söta dom är när dom lite tafatt fikar tillsammans och berättar för tittarna om hur trevligt det är att de har lärt känna varandra. Kompisar för livet? När det blir reklam kommer reklamen för fiskpinnar, den med silvermannen ni vet. E skrattar sig visst fördärvad åt den, jag tar fram skämskudden. Men trots att jag bara dör av hur dålig jag tycker att reklamen är, så blir jag plötsligt sugen på fiskpinnar. Märkligt.

De säger att det ska bli regn och kallt imorgon, på en fredag. Vad taskigt.

Jag läser att EU vill förbjuda snus. Det möts inte helt oväntat av motstånd från snusare. Några favoritargument är att det har inte kunnat bevisats ett samband mellan snus och cancer, eller hjärt- kärlsjukdomar, eller att det gör att folk röker mindre. Jag tänker att det har heller inte bevisats att det inte är skadligt, och att det gör att folk inte röker är väl bara ett bevis för att snus och cigg är lite samma skrot och korn. Om EU skulle lägga ett förslag om förbud mot cigaretter skulle det då skrivas om med samma ton? Skulle folk gå ut och säga att det är förjävligt? Här handlar det väl också om att snus är en svensk företeelse, vi är lite stolta över det svenska snuset. Självklart vill inte snusare att snus ska försvinna, de är ju rimligtvis beroende, lika självklart hävdar de att det inte är skadligt att snusa, de är beroende. Rökare kan hitta argument för att det nog inte är så skadligt att röka för att försvara sitt beroende. Vad jag vill säga är väl egentligen att för

Våren är väl kärlekens högtid, känslorna spirar lite extra när blommorna blommar och fåglarna kvitrar. Det har varit mycket kärlek, och brist på kärlek, omkring mig den senaste tiden, par som funnit varandra och människor som blivit sårade och övergivna. Så jag har funderat mycket kring vad kärlek är, för visst är den ett mysterium? Som att vi har väl alla träffat på par där man verkligen undrat hur den ena kan ha något intresse alls av den andre, vad ser hon/han i honom/henne? Eller hur kan någon bli vansinnigt sårad av en partner sedan många, många år och ändå vilja ha honom/henne tillbaka? Vad är det som händer när kärleken tar slut och vad gör man för att det inte ska ske? Dessutom är vi väl alla lite nyfikna på hur andra gör? Verkar inte dom mer/mindre kära än oss? Grälar vi mindre eller mer? Borde vi också pussa på varandra så där hela tiden? Gillar han verkligen när hon pratar bebisspråk med honom? Jag tänker också på hur mycket känslor som svallar upp när ett par i en bek

Jag såg på rapporteringen från Norge igår, ja om Breivik såklart. På TV4 var det sura miner om att hans "tal" som han skulle hålla, eller att han skulle förklara sig, hur man nu vill se på saken, inte skulle få sändas. Det är lite andra regler i Norge, så det var inte självklart att något av rättegången skulle få sändas, men det fick det, men de ville inte sända hans prat. Det skulle bara få rapporteras genom referat. Jag kunde förstå varför de gjorde så, han vill ju få ut sitt budskap, det var ju därför han gjorde dessa vansinniga saker, vad kan såra honom mer än att se till att inte alla får höra det? Rätt åt honom liksom. Idag rapporterar samma kanal att det är sura miner över att han fick tala fritt i rätten igår (fortfarande utan att sändas), för det var väl dumt att han fick få ut ditt budskap. Är det bara jag som vill att folk ska bestämma sig? Antingen vill man höra vad han säger, eller så vill man det inte. Jag vill det inte, han kan behålla sina åsikter för si

Jag knatar hem klockan 20.30, det är fortfarande ganska ljust ute. Medan jag går lyssnar jag till ljudet av kvittrande fåglar, prasslet från igelkotten som bökar runt i busken precis bredvid plätten med små violer och tittar på viden vars knoppar har brustit... Och jag håller på att frysa ihjäl! Vår. På riktigt.

På väg hem från skolan gick jag förbi en grupp barn som sedan gick efter mig. Jag hörde hur de viskade "Fråga henne" och ena flickebarnet sa "Nä, hon är ju ung ju." för att sen se hela bunten dra iväg mot en äldre dam. De skulle sälja Majblommor. När ena flickan, flera hundra meter senare, tog mod till sig och stnnade för att vänta in mig och frågade om jag ville köpa en, hade jag inte hjärta att säga nej. Alltså inte främst för att det är för en väldigt god sak, utan för att barnen tyckte jag var ung. Dessutom var det allra första föräljningstillfället, jag var flickans första kund, och jag märkte hur de kämpade för att våga fråga de personer de mötte, varav de flesta säger nej. Det handlar om som minst 10 kronor människor, låt hjärtat vara med en aning. Kan jag tycka, som är ung ju.

Jo, jag vet att den här sidan inte har varit någon höjdare på ett tag. Inläggens kvalitet har kanske inte inspirerat till hurrarop och kommentarer. Så blir det när den som skriver saknar inspiration, nog har jag fullt med tankar som snurrat, men inga som stannar upp tillräckligt länge för att få ner här. Inte händer det så mycket spännande saker heller. Jag pluggar febrilt, det går sådär. Jag tittar på spindeln som hittat in mellan glasen i vårt fönster och hoppas att den inte lyckas ta sig hela vägen in. Jag drivs till vansinne av ena katten som fått för sig att sätta sig någonstans i lägenheten och skrika, lääääänge, tills någon går dit hon är. Då blir hon glad. Vi är mindre glada. Hon går på fyra ben, vi bara på två, alltså kan hon komma till oss när hon vill ha sällskap. Jag äter nybakat bröd till lunch, för att jag inte kan komma på något annat, och hoppas att E kan komma på något gott att äta när vi ses senare. Jag har ångest inför matteprovet med snurriga läraren im

Det kändes mindre roligt att titta ut imorse. Speciellt när man precis bytt till sommardäck.

Blogger har gjort om. Jag var så otroligt korkad att jag tryckte på "Uppdatera till nya versionen"-knappen. Fy satan vad dåligt det har blivit. Med Ipad så fungerar det sämre än på mobilen; all text syns inte, det går inte att göra radbrytningar, man måste trycka på "knapparna" hundra gånger innan man får en reaktion. På datorn hoppar raderna som de vill, inte som jag vill. Varför tryckte jag på knappen!? Varför!?

"Åh, vad lyxigt att ha en veckas påsklov!" Eller hur!? Det är vansinnigt mysigt att sitta ensam hemma med högar av material att gå igenom. Näsan ständigt i en bok, ett anteckningsblock eller framför en dator/IPad skärm från morgon till kväll. Fina Å räddade mig med en fika igår, men rastlösheten kröp oroväckande under skinnet idag. Jag inser att även om jag har den diciplin som krävs för att plugga på distans så skulle jag aldrig klara det. Alla är vi olika, men jag skulle få krupp av att sitta hemma hela dagarna, jag är inte byggd för isolering och värre är det när jag inte kan träna för att jag fortfarande är förkyld. Jag kan känna mig avundsjuk på de som sådär avslappnat kan spendera dagar med att göra ingenting, men tröstar mig med att jag är långt ifrån ensam om att vara löjligt rastlös. Idag använde jag mig av mina gamla hundägar-skills och trotsade det usla vädret för att med hörlurarna vibrerande med musik ge mig ut på en långpromenad, medan jag kände mig tack

Vi har alla våra favorit-hat-objekt. De där sakerna man bara inte gillar, som gör en lite anti, så att säga. Min är vuxna kvinnor med "Pippi-tofsar". Alltså två små tofsar under öronen ni vet, gärna med inte så långt hår, så att det just blir "Pippi-tofsar" och inte "Indian-tjej-tofsar". Det är säkert byggt på dumma fördomar, helt utan någon anledning, för man får väl se ut som man vill, om det nu gör att kvinnan känner sig fin så spela roll och så vidare. Men jag gillar det inte i alla fall, fast jag inte borde bry mig, fast jag vet att det är dumt att bry sig. Jag tror att det är ett generellt anti för alla saker där kvinnor anammar småflicksgrejen. Tofsar, knästrumpor, bebisprat, hjälplöshet. Fast jag vet inte varför det gör mig så irriterad, så långt har jag inte kommit i min analys.

I mitt nästa liv, när jag har tid att läsa för nöjets skull, eller kanske på sommarlovet, då är den första boken jag greppar i min stora hög "De sjukaste överlever" av Sharon Moalem. Efter tips från min lärare beställde jag genast denna sjukt spännande bok om vad olika sjukdomar kan ha för evolutionär nytta. Inget ont som inte för något gott med sig, ungefär.

Jag är inget fan av Malou på 4:an, verkligen inte, inte alls. Därför borde jag inte bli förvånad när människan säger något dumt, men jag kan bara inte låta bli. I dagens program hade en tittare uppmärksammat, och kommenterat, att hon i ett inslag hade sprungit med sin hund lös, och att det var olämpligt då någon kunde bli rädd. Hennes svar var att hunden var så liten (en chihuahua) att ingen nog skulle bli rädd, dessutom så var nog hunden mest rädd. Typ. Om man är hundrädd på riktigt, alltså på fobi-stadiet, så spelar det ingen roll vilken storlek hunden har, rädslor och fobier följer inte logik snälla Malou. Dessutom är det ofta kopplingstvång. Så makalöst oförstående för andra och ansvarslöst.

Jag blir lite ledsen över att inte kunna träna nu när jag är förkyld. Fast jag nyser så ofta att magmusklerna i alla fall får sig en genomgång.

Jag snyter mig i Franks adoptivbarn.

Skyltdockor är ju sällan tjocka. Det vanliga är att de är orealistiskt byggda, då främst åt det för smala hållet. Nu ser jag bilder från kedjan Gina Tricot i Aftonbladet, de har dragit saken snäppet längre: Hur i helskotta tänkte de när de köpte in dessa? Nej, skyltdockor är inte verklighet, de ska inte förväxlas med verkliga kroppar, men nog skickar butikskejdan ut väldigt tveksamma signaler? Med tanke på att butiken dessutom vänder sig i stort till en åldersgrupp som redan kämpar mot vridna kroppsideal och för att hitta sin egen identitet så blir deras inköp av de här skyltdockorna så ofattbart svårt att förstå. Självklart förnekar vd:n först att de alls har för smala dockor, för att när han får se bilder säga att de ser fula ut, måste var gamla från när de öppnade butiken för 6-7 år sedan (för då var det okej att ha så smala dockor, eller vad menar han?) för att som tredje bortförklaring hävda att de ska vara vanliga och i storlek 36. Det känns ju skönt att han vet vad

Det är ett sanslöst väder ute idag, men jag har "påsklov" och kan därför sitta inne framför datorn med alla skolböcker hela långa dagen. Ibland ska man ha tur. Fast å andra sidan så har jag blivit förkyld, så näsan rinner lika mycket som regnet öser ner och hjärnan är inte i sitt bästa plugg-läge. Aldrig får man ha tur på riktigt.

När man hamnar i situationen att man vill ha barn, men inga barn kommer, så vill människor gärna hjälpa till. Under åren har jag fått många tips om hur jag ska göra för att vi ska lyckas; vad för mat jag ska och inte ska äta, vilka hälsokostprodukter jag ska prova, hur jag ska tänka mig till framgång, vilka avslappningsövningar jag ska göra, akupunktur ska hjälpa, likaså kristaller och amuletter, jag ska åka på semester ofta, eller köpa hus eller hund, eller byta jobb. Allt det där som andra inte behöver göra för att biologin ska fungera som den ska. Jag vet att alla menar så väl och bara vill hjälpa oss att få uppleva den allra största lycka och därför inte tänker på att det kan skuldbelägga personen. Om du inte åt så dåligt, om du inte stressade så mycket, om du inte tänkte på det, om du var beredd att stå på händer och tralla en sång som aboriginerna sjunger, då, då skulle det gå, så vems fel är det att inga barn kommer? Det är inte så de menar, det vet jag, men det är så det k

I ett kyligt Stockholm har vi vandrat runt med turister från varma Thailand. Var man går? Vad är Stockholms stolthet? Vad ska man absolut visa upp? Vasamuseet så klart. Det största misslyckandet i landets historia, otroligt välbevarat. När det är dags att äta, vad är det godaste man kan bjuda på? Vad säger "Välkommen till Sverige"? Vad för mat kan man få var hundrade meter? Thai-mat såklart! För att inte tala om vädret, snålblåst och molnigt, kan det bli mer svenskt än så? Jag hoppas de gillade besöket. Jag har bara varit på Vasamuseet en gång tidigare, med skolan, sådär någon gång vid stenåldern, tycker att thai-mat är gott och är van vid skitväder så jag tycker i alla fall att dagen var lyckad.

Min man gav mig den finaste present en kvinna kan få; en finne på ryggen i storlek Mount Everest att klämma. Jag är så lycklig.

Jag roar mig med att titta på "AT-läkarna" på svt2. Fast jag har vansinnigt svårt att fokusera på vad de brittiska läkarna egentligen gör, när jag ser att de går omkring på sina pass på akuten i privata kläder, sätter nålar (och misslyckas vilket gör att blodet sprutar) och tar blodprov utan handskar. Inte ser man någon användning av handsprit heller. Oj, oj. Inte undra på att de multiresistenta bakterierna sprider sig som en löpeld på deras sjukhus. Det är rejäl skillnad på den svenska versionen av programmet som går på kanal 5. Fast å andra sidan behöver vi bara gå till många av våra äldreboenden (sa någon Carema?) för att möta personal med långa naglar, utan handskar, med kläder som bärs flera dagar i rad, utan handsprit före och efter varje patient, håret utsläppt och vigselringar och klockor på var och varannan hand. Fortfarande. Trots all utbildning och information. Trist, och väldigt äckligt.

Jag har ont idag, överallt, för igår lekte vi med tv-spel. Eller, vi prövade att träna med hjälp av Playstation move. Kul, och det funkar tydligen.

Skyltfönstren är fyllda av klänningar, linnen, ballerinaskor och solglasögon. Och snön vräker ner. Då är det väl vår på riktigt?

Jag brukade kolla på "Sex and the city". Kanske hade det med tidens anda att göra, kanske med åldern, men jag gillade den. När första filmen kom var jag inte så intresserad att jag drog iväg och såg den på bio, men jag såg den när den kom på dvd och visst, den var lite sämre än serien, men okej. Sen kom andra filmen och jag var ointresserad, dessutom var kritiken så svidande att det inte var svårt att låta bli att se den. Tills nu. Den gick på tv och jag tänkte att det kunde vara värt att kolla in, det var det inte. Rackarns vilket bottennapp i dåliga repliker, stela ansikten och billiga klyschor. Jag stod ut i en halvtimme sen gick jag och tränade istället, men fångande sista halvtimmen innan jag hoppade in i duschen för ovanpå allt elände så drog den ut i 2 1/2 timme. Nu pratas det tydligen om en 3:a, helt ofattbart.

Nästa vecka är det påsklov. Eller när man är vuxenstudent så har man ju inte lov, men man kanske har turen att ha lärare som inte ger så värst mycket till uppgifter under den lektionsfria veckan. Eftersom planering är min drog så tog jag en titt på alla ämnen för att se när det var aktuellt med prov, för att på så sätt se om det var något jag skulle fokusera lite extra på under egna-studier-tiden. Dra åt skogen! Det skulle jag inte gjort. Alla som läst psykologi förstår att jag har använt mina försvarsmekanismer till fullo när jag helt förträngt att vecka 19 ska jag ha prov i 5 av 6 ämnen. Två prov på onsdagen, ett på torsdagen och två på fredagen. Sådär. Inte är det små prov heller, utan mer i stilen av; ett prov på HELA ämnet, två prov på halva kursen, ett på tre kapitel och ett mer hanterbart prov (ja, i förhållande till de andra kanske). Jag dör. Jag kryper ner under täcket och vägrar komma upp igen. Nej, det gör jag inte, jag är för dum för att ge upp, jag är av "ka

På väg till skolan ser jag en tjej kliva ut ur en port, hon ser väldigt vilsen ut. När jag närmar mig tittar hon på mig med ett ansikte fullt av gårdagens smink och frågar med hes röst: "Ursäkta, finns det någon tunnelbana här?" Jag svara nej, för vi befinner oss i pendeltågs-trakter, vilket får henne att fråga hur man tar sig till centralen. Jag hänvisar till buss till centrum och sen pendeltåg. Självklart får jag peka ut busshållplatsen 20 meter bort och tala om var hon är. Hon säger glatt tack och går iväg. Någon mer som tänker bortamatch?

Vad i hela fridens namn har hänt med Posten? Vad gör dom nu för tiden? Inte levererar dom brev inte. Jag beställde mina linser, fick besked från Synsam att de var på väg, den 27/3. Jag vet sen tidigare att det brukar dimpa ner en avi ganska fort efter det, men inte den här gången. Så jag kontaktar Synsam och kollar läget och får ett snabbt svar att de har kollat ordern, den skeppades iväg redan den 26/3. Så nu ska jag gå till mitt utlämningsställe och tigga om hjälp, för troligtvis har posten glömt att lämna ut en avi. Så är det säkert, för det har hänt förr. Därför vet jag att de på utlämningsstället älskar att leta rätt på paket utan att veta vilket nummer det är sorterat under. Så tack Posten för att ni sätter såväl mig som ert ombud i skiten än en gång, det måste vara skönt att vara ett företag som får och kan bete sig hur som helst mot sina kunder.

Jag tyckte att jag klippte mig ganska ordentligt. Så pass att till och med maken märkte det. Det tyckte tydligen inga andra, för efter två dagar i skolan är det bara kassörskan i skolans kafeteria som har sett och påpekat saken. Hon tyckte också att jag hade kapat en rejäl bit. Mitt behov av bekräftelse har fått sig en dänga känner jag. Eller så får jag tolka det som att: A- Jag hänger mest med grabbar, och de kanske inte är världens bästa på "Oh! Har du klippt dig!?" B- Andra är mer självupptagna än vad jag är. Eller C- Det blev ingen större skillnad.

Jag tittar på Nyhetsmorgon och undrar varför en likadan bh som den jag har ligger på deras bord. Men det var visst ett påskägg. Den där rosa nedanför Jenny.

Länge, faktiskt i flera månader, var jag vansinnigt trött för att jag sov så dåligt. Jag somnade sent, vaknade titt som tätt under natten och var klarvaken tidigt på morgonkvisten. Det blev jag trött av. Nu somnar jag i stil med klubbad säl sådär vid 22 rycket, om jag orkar hålla mig vaken ens så länge, och sover ostört fram till klockan slår 6, eller 7, då är jag vaken, med stora bokstäver: VAKEN! så. Jag vaknar inte när grannarna har ännu ett av sina klassiska röjarpartyn som åkallar störningsjourens uppmärksamhet, jag vaknar inte när katten trampar lyriskt i min panna eller lustfyllt spinner i mitt öra och jag sover mig igenom katternas hårbollsspyor nattetid. Men jag är ännu tröttare nu än när jag sov dåligt. Helt körd. Ögonlocken börjar klippa redan efter ett par timmars vaket tillstånd, sen följer en halft omöjlig kamp för att hålla mig vaken tills klockan närmar sig anständig läggdags-tid. Jag har suttit på lektioner och nypt mig själv samtidigt som jag proppar i mig Dextr

Så var det kallare igen, det stör mig. Inte själva antalet grader, för jag har kläder att ta på mig, utan för att kyla och blåst gör att min näsa rinner. Det är skitjobbigt att behöva snyta sig var hundrade meter.

Som tonåring för...några, plus några till, år sedan så var långa naglar grejen. Jag är välsignad med rackarns så kraftiga klor och kunde därför låta dom växa i all evighet, nästan, tills de blev väääldigt  långa. Idag tål jag inte långa naglar, känner mig obekväm och ofräsch så snart de visar lite längd. Det börjar likna en hang-up, nojja, fix  idé. Om när ni nu bortser från de vintertorra nagelbanden så kan ni se att detta är min gräns; därför är det chop-chop-time idag. Medan en del betalar dyra kronor för att få klossingarna att växa, eller tycker att korta naglar är det trista med att jobba inom vården, så tycker jag att det är irriterande att ha naglar som växer som ogräs och måste klippas varannan vecka. Same same but different.

På café Fotöljen på söder serverar dom något smaskigt de kallar "Hälsotallrik". Det blev jag sugen på, så jag gjorde en egen. Det var lika smaskigt.

Jag gled spontant in hos frisören för att fräscha upp barret. Det var länge sen jag hade en "egen" frisör, jag har drivit planlöst sedan jag blev av med den jag gick till och har ibland löst problemet genom att kapa topparna hemma i badrummet. För det är svårt att hitta en ny frisör. Jag har inte det lättaste håret att handskas med och har alltför ofta gått hem med riktiga tantfrisyrer, vilket gör varje nytt försök till en vågad handling. Vilket också gör att när jag känner att jag vågar, så måste jag slå till på en gång, inte boka om en vecka för då hinner jag fantisera ihop alla möjliga läskiga scenarion. Idag vågade jag och det gick bra, tror jag. Mitt hår är aldrig snyggast direkt efter klippning utan först ett par veckor senare, eftersom nyklippta tagelhårstrån är väldigt... "kapade" och behöver slitas till lite för att inte se så... "kapade" ut. Frisören var sanslöst trevlig, lyhörd och frågvis, och betalningen angenäm (300 svenska kronor minsa