När man hamnar i situationen att man vill ha barn, men inga barn kommer, så vill människor gärna hjälpa till.
Under åren har jag fått många tips om hur jag ska göra för att vi ska lyckas; vad för mat jag ska och inte ska äta, vilka hälsokostprodukter jag ska prova, hur jag ska tänka mig till framgång, vilka avslappningsövningar jag ska göra, akupunktur ska hjälpa, likaså kristaller och amuletter, jag ska åka på semester ofta, eller köpa hus eller hund, eller byta jobb.
Allt det där som andra inte behöver göra för att biologin ska fungera som den ska.
Jag vet att alla menar så väl och bara vill hjälpa oss att få uppleva den allra största lycka och därför inte tänker på att det kan skuldbelägga personen.
Om du inte åt så dåligt, om du inte stressade så mycket, om du inte tänkte på det, om du var beredd att stå på händer och tralla en sång som aboriginerna sjunger, då, då skulle det gå, så vems fel är det att inga barn kommer?
Det är inte så de menar, det vet jag, men det är så det känns när man är så där skör, som att jag inte försöker tillräckligt, inte tar hand om mig tillräckligt, inte gör rätt.
Nu när jag vet varför inga barn kommer, när vi har den biologiska anledningen kan jag skratta åt alla tips, för de hjälper inte ett smack, och jag kan gå tillbaka till att var trygg i min vetskap om att jag är duktig på att ta hand om mig själv.
Är jag på dåligt humör kan jag kasta svaret i ansiktet på dom, om jag vill, om jag inte orkar, om det är en dålig dag.
Fast alla får inte ett svar på varför, bara svaret därför, de kan inte lika lätt avvärja alla goda tips när resultat uteblir gång på gång och desperationen ökar tillsammans med viljan att kunna påverka sin situation.
Men mitt i alla tips så undrar jag: Varför är det kvinnan som alltid ska göra allt? Varför antas det alltid att det är hos kvinnan problemet finns?
Under alla år har jag aldrig hört någon säga till mig att "din man borde prova att...."
Ändå är det lika vanligt att orsaken till svårigheterna finns hos mannen, som att det finns hos kvinnan.
Är det inte lite orättvist?
Och lite märkligt?
Under åren har jag fått många tips om hur jag ska göra för att vi ska lyckas; vad för mat jag ska och inte ska äta, vilka hälsokostprodukter jag ska prova, hur jag ska tänka mig till framgång, vilka avslappningsövningar jag ska göra, akupunktur ska hjälpa, likaså kristaller och amuletter, jag ska åka på semester ofta, eller köpa hus eller hund, eller byta jobb.
Allt det där som andra inte behöver göra för att biologin ska fungera som den ska.
Jag vet att alla menar så väl och bara vill hjälpa oss att få uppleva den allra största lycka och därför inte tänker på att det kan skuldbelägga personen.
Om du inte åt så dåligt, om du inte stressade så mycket, om du inte tänkte på det, om du var beredd att stå på händer och tralla en sång som aboriginerna sjunger, då, då skulle det gå, så vems fel är det att inga barn kommer?
Det är inte så de menar, det vet jag, men det är så det känns när man är så där skör, som att jag inte försöker tillräckligt, inte tar hand om mig tillräckligt, inte gör rätt.
Nu när jag vet varför inga barn kommer, när vi har den biologiska anledningen kan jag skratta åt alla tips, för de hjälper inte ett smack, och jag kan gå tillbaka till att var trygg i min vetskap om att jag är duktig på att ta hand om mig själv.
Är jag på dåligt humör kan jag kasta svaret i ansiktet på dom, om jag vill, om jag inte orkar, om det är en dålig dag.
Fast alla får inte ett svar på varför, bara svaret därför, de kan inte lika lätt avvärja alla goda tips när resultat uteblir gång på gång och desperationen ökar tillsammans med viljan att kunna påverka sin situation.
Men mitt i alla tips så undrar jag: Varför är det kvinnan som alltid ska göra allt? Varför antas det alltid att det är hos kvinnan problemet finns?
Under alla år har jag aldrig hört någon säga till mig att "din man borde prova att...."
Ändå är det lika vanligt att orsaken till svårigheterna finns hos mannen, som att det finns hos kvinnan.
Är det inte lite orättvist?
Och lite märkligt?
Kommentarer