attvarabob

Så här blev dagen. Jag fick godkänt av min handledare på den rapportering jag skrivit till Socialstyrelsen, så nu är den inlämnad. Eftersom den blev godkänd fick jag ansvar för att utreda en rapportering till roteln. Vi åt lunch ute. Jag fick inte en enda anmärkning på min senaste inlämning till skolan, bara beröm (vilket kommer ändras till nästa uppgift jag lämnat in, men det sörjer jag om tre veckor). Jag blev klar med en Powerpoint jag ska ha till att presentera min praktikplats nästa vecka. Barnen var på gott humör nästan hela tiden tills de somnade. Jag åt en bakelse och en muffins. Jag har lekt och kelat med båda katterna. Nu ska jag få sova. Fredagar, inte så dumt alla gånger.

Okej, jag erkänner: Jag är en crazy cat lady. Trots att jag skaffade min egna katt redan 1995 och sedan haft katter ända fram till 2015 så blir jag fortfarande genuint lycklig och tacksam när en katt väljer att komma till mig för att bli klappad och ompysslad. För jag vet ju att de väljer , precis som att de kan välja att låta bli. Katter är ju av sin natur så otroligt självständiga att de lätt kan välja att leva ett helt liv i en familj och bara totalt vägra att bli klappade. Så jag blir fortfarande stolt när en katt självmant kliver upp i mitt knä, stryker sig mot mitt ben eller hoppar upp och lägger sig intill mig i sängen. Ännu mer så när det är katter som är nya i familjen. Att få en katt bredvid mig på natten, få borsta mjuka pälsar, få sällskap i soffan och få klia en mjuk mage redan nu, bara 4 dagar efter inflytt, är mycket mer än vad jag kunnat hoppas på. Men för att jämna ut saker så visar det sig att jag kan ta hand om barnen också. Polarn var på treårskontroll idag och

Jag vet ju att alla är otroligt nyfikna på hur det går med katterna. Eller, alla ni galna kattmänniskor är nyfikna, lite grann, kanske undrar så där i förbifarten. Det går bra, tack. Den förra ägaren, som inte egentligen var ägaren utan fått katterna dumpade på sig av sin bror när han flyttade, sa att den ena katten var ganska social men att den andra var väldigt skygg. Med tanke på att de kom till oss i söndags eftermiddag, från en etta som var en tredjedel av vår lya och fullproppad, där de bott med en person i taget, till att bo i en fyra med öppna ytor och två vuxna och två barn, så har de varit fenor på att anpassa sig. Den sociala katten har varit social. Hon är pratglad (okej, första natten lite för pratglad, fast då var det nog mer ångestskrik i och för sig), kelig, följer efter alla och leker. Hon är därför utnämnd till arvsmassornas favorit. Den osociala katten hade redan igår hoppat upp i soffan med herr B.o.B. och idag klev hon upp till mig och började kela och spinn

Vad sägs om: " TörnrosaBelle " " Bajs " " LampaPenna " " TavlaBallong " Jag tror att vi får anlita en PR-byrå istället.

Pyret tycker att vi ska ge katterna andra namn. Jag kan väl hålla med, de hade väl inte namn som var varken passande eller lätta att ropa. Men. Jag är inte helt hundra på förslagen som trillade in; " HästEnhörning " och " BelleAskungen " Jag tror att vi inväntar fler förslag.

Och tur är väl det. Idag var jag slut, tom, kaputt, dränerad, over and out. Den där känslan, ni vet, när man känner att man inte har ett skvatt kvar att ge men världen bara snurrar på ändå och man fortsätter att andas in och ut. Jag vill bara sova. Och vara. Det är därför jag gillar resan till och från skola/praktik/jobb, där får jag bara vara. Jag får inte sova och människor är generellt allt för buffliga för att orkas med, men det är ingen som kräver något av mig. Ingen som stör, ingen som behöver att jag orkar en vända till när jag egentligen fick slut på syre för en kvart sedan, ingen som vill att jag ska veta vad de inte vet. Jag bara är. Läser tidningen i mobilen, svarar på meddelanden och lyssnar på musik som avslöjar min medelmåttiga musiksmak. Snart får jag andas en liten stund till och det är en bra sak för jag behöver påfyllning.

Äntligen. Ändå sedan Katten gick bort har det känts tomt, visst finns det fördelar med att slippa ta bort katthår, rensa kattlådor och vakta dörrar, men är man kattmänniska så är man. Jag växte upp med katt, små tassar fanns där under största delen av min barndom och det dröjde inte länge efter att jag flyttade hemifrån innan jag skaffade en egen. Att vara kattlös efter 20 år med egna tassar är ju galet. Kom jag på. Jag gillar att ha katt, och är en vuxen människa som får bestämma sådana saker. Barnen vill ha katt, och jag är övertygad om att barn som växer upp med husdjur lär sig empati och ansvar på ett fantastiskt sätt. Så katt. Eller katter. Vi har tagit hand om två små damer som behövde ett nytt hem. Efter dryga två års väntan har jag något som stryker sig mot mitt ben igen. Äntligen.

Idag var Polarns dag. Lillasystern som står bakom i sin storasysters skugga. Jag får ibland ont i hjärtat av att Polarn får gå ett steg bakom, som att hon så ofta får ärva Pyrets saker, att hon trots att hon är yngre behöver mindre hjälp, att hon är mindre känslosam och att hon i sin vilja att göra Pyret till lags låter storasyster välja och bestämma. Men inte idag. Idag firade vi att hon (imorgon) blir tre år. Allt ljus på lillskrutt. Hon hade valt att ha ett prinsess- och piratkalas tillsammans med 6 kompisar från förskolan. Det blev 2 timmar av en skenande buffelhjord som åt korv, åt glass, öppnade paket och hade fiskdamm innan det plötsligt blev alldeles tyst igen. Polarn var så himla duktig på att öppna sina presenter, ta reda på vem de var ifrån och tacka sina kompisar och hon fick fina saker som hon blev väldigt förtjust i. Sen laddade vi om och tog nya tag. Med familjen fick hon mat, tårta och fler fina presenter. Av oss fick hon det enda som kan passa just Polarn; en e

Vi övar på det där med att ha kalas. Jeeeezzzz.... Eller, nä, jag ska inte klaga, det har, peppar-peppar, gått smidigt. 6-7 barn kommer, med föräldrar, och ska röja undan korv, glass, paketöppning och fiskdamm på två timmar. Sen tar vi en paus på ett par timmar, städar undan (vi har lärt oss läxan från förra gångerna och har nu ett skåp att låsa in barnens leksaker i) och ordnar möjligen med en underbar sak, innan mor- och farföräldrar och älskade Bobbo kommer på mat och tårta. Vi har fixat presenterna, handlat alla ingredienser och städat. Imorgon ska vi bara ordna presentpåsarna, duka bordet, och blåsa upp ballonger. Det känns så värt att jaga runt i veckan och sen kunna ta det lugnt på själva dagen. Både Polarn och Pyret är taggade inför kalasdagen. Polarn för att det är första gången förskolekompisarna kommer på kalas hos henne. Pyret för att jag köpte en liten present som hon ska få ge Polarn, som hon och jag slog in tillsammans, gömde och har som hemlis. Jag är taggad för a

Vem hade kunnat ana för sådär en 5-6 år sedan att man idag skulle skriva en sådan här inköpslista.

Jag vaknar, jag är trött. Jag gör mig i ordning, jag är trött. Jag tar mig till jobbet, jag är trött. Jag dricker kaffe och äter frukt, jag är trött. Jag sammanställer inlämnade rapporteringar, jag är trött. Jag äter lunch, jag är trött. Jag går på möten, jag är trött. Jag dricker mer kaffe och äter mörk choklad, jag är trött. Jag tar mig hem, jag är trött. Jag äter middag, jag är trött. Jag nattar barnen, jag är trött. Jag går och lägger mig 20.30, jag är trött. B-vitaminer, D-vitaminer och magnesium är inhandlat men har inte gjort någon skillnad på den vecka jag har tagit dem. Morgonpromenad och trapporna istället för hissen är ny morgonrutin, men hjälper inte heller. Jag känner mig fortfarande helt däckad dygnet runt. Ögonen är konstant röda och svider för att de kämpar att hålla sig öppna och huvudet är tungt som efter en baksmälla. Det gör det jäkligt svårt att analysera verksamma arbetsmetoder, lära sig hantera Excel, hänga med i stadens juridiska argument vid offen

Barnen hade stenkoll på att det var Rocka sockorna dagen idag för den skulle uppmärksammas på förskolan. Vi svidande upp oss allesammans. Polarn var sedan generös när jag lämnade på förskolan och gav mig några av hennes mästerverk. Jag tänkte att jag kunde bo in mig i min arbetshörna så här sista veckorna.

Polarn är ju lite olik sin syster. Minst sagt. Exempel 1;  idag besökte vi en lekplats med en rutschkana som krävde ett visst klättrande för att nås. Som att barnen skulle klättra upp för en stege, klättra upp för en liten klättervägg, genom ett hål, vända sig och klättra upp för en till liten klättervägg. Det var den enkla vägen. Pyret vägrade ens prova, medan Polarn drog iväg som en iller och störtade nedför den tubformade rutschkanan och kutade iväg för att klättra och åka igen. Pyret kände efter lite när vi gick iväg och gungade och kom fram till att hon ville prova hon med trots allt, och Polarn var stolt som en tupp över att få visa hur det skulle gå till. För till saken hör att som förälder kom du inte in och kunde hjälpa till, man kunde bara "coacha" vid sidan om. Med en hel del av den varan fick hon till sist det, medan hon blev varvad några gånger av Polarn.  Exempel 2; vid middagen. Polarn ville ha grönsaker. Punkt. Pyret ville inte ha en enda grönsak. Punkt.

Arvsmassorna har blivit vansinnigt förtjusta i Skönheten och odjuret , inte den som går på bio utan den gamla tecknade Disney varianten. Först tyckte jag att det var mysigt. Nu sitter jag mest och kämpar med hela temat, utifrån andra kunskaper än när jag såg den på den tiden, och försöker få tjejerna att se elefanten i filmen, så att säga. Hon är en tuff tjej med skinn på näsan som gör som hon vill. Bra . Men hela stan ser snett på henne och baktalar henne för det. Alltså, vänta lite. En snubbe får för sig att han ska gifta sig med henne, till varje pris, och han fortsätter med sina planer efter att hon sagt nej och får liksom inget mothugg på den idén. Hmmm . Sen blir Belle fast i Odjurets slott, hon tar sin pappas plats som fånge, en plats han liksom ger upp och sätter sin dotter i? Eller? Odjuret är argt, elakt, bestämmande och begränsande och har inga problem med att låsa in en tjej i sitt hem. Jaha ja... Men så utvecklas en relation. Hon förändrar honom. Hon får honom att

Den där tröttheten. Nu är jag både jäkligt irriterad på den och kanske lite orolig. En liksom total utmattning, redo att somna alla timmar på dygnet, en hjärna av mos, ögonlock som känns som bly och muskler utan minsta kraft. Jag har ju märkt av det de senaste veckorna, mest på jobbet där jag är så trött på möten att jag kämpar konstant mot gäspningar och tunga ögonlock. Fast idag blev det än mer påtagligt fysiskt när jag skulle en vända till plugget för en... ... "intressant" lektion, som skulle vara ett tillfälle för reflektion under praktiken. Fråga inte. Anywhoo. Samma väg som jag gått flera gånger per vecka sedan januari 2015 var plötsligt helt övermäktig. Jag övervägde att stanna och sätta mig på närmaste bänk flera gånger på såväl dit- som hemvägen.  Vad är det som pågår?! Jag har laddat ett batteri med b och d vitaminer och magnesium för att kolla att det inte rör sig om sådan där d vitaminbrist som jag hade förut, eller lågt järnvärde eller liknande. Annars kan j

Vad man satsar på/unnar sig när man är ensam hemma en kväll? Att vara i säng redan vid åtta. Sweet.

För sådär en hundra år sedan, eller i alla fall 20, när jag var 20-någonting använde jag ganska ofta läppstift. Sen slutade jag att använda läppstift, ingen aning om varför.  Så för ett tag sedan noterade jag att en bekant ganska ofta hade läppstift, och jag tänkte att det var schysst. Plötsligt såg jag hur folk överallt hade läppstift.  Så jag gick ut och köpte mig några. Fast så är det ju så med saker man har gått och blivit ovan vid att man fortsätter glömma bort det och när det gäller förändringar i utseendet kan jag känna mig lite obekväm också. Men idag kom jag ihåg att ha läppstift. Efter dagens första möte gick handledaren och hämtade ett hon hade i väskan och satte på sig, för att hon blev så inspirerad.  Med tanke på hur vidlyftigt man kan benämna forskning nu för tiden så säger min forskning att läppstift användande smittar.  Jag ska därför komma ihåg att ta på det oftare så att fler drabbas.

Polarn har lärt sig att "fläta" på förskolan och vill att mor ställer upp som hårmodell.  Frisörlärlingen vägde upp sina hårda nypor och sitt omilda handlag med entusiasm och envishet. Mor har hår kvar och är därför nöjd med resultatet.

Idag har det varit Källkritikens dag. Det borde blivit mer uppmärksammat kan jag tycka, men jag tycker ju i och för sig att alla dagar ska vara Källkritikens dag. Några Hur man gör: Innan man tror på alla vansinniga saker på nätet som mest vill få folk att hata grejer och andra människor, ska man kanske klicka ett par gånger på Google innan man klickar på "gilla" eller "dela". Finns det bättre källor än vad Pelle tycker? Finns det annan forskning? Finns det en motsatt åsikt? Ett tips är sedan att inte tro på saker bara för att någon med en titel (doktor, polis, lärare, forskare) har undertecknat det du läst. Det innebär bara att du just läst en persons åsikt , inte fakta. För att det ens ska vara fakta från en forskare så ska de ha en korrekt granskad forskningsartikel i ryggsäcken. Med korrekt granskad menar jag inte att hens polare tycker likadant, utan att artikeln granskats av andra, oberoende, forskare enligt konstens alla regler. Ett annat tips är att gen

Jag har andats djupt många, många, många gånger idag. Pyret har haft en sådan där dag där alla vägar bär till fel. Mer eller mindre allt som gjordes och sades under dagen fick henne att bryta ihop. Extra trevlig utmaning att då få besök av vännerna, deras treåring och alldeles nya lilla underverk på bara en månad. Jag fick ingen möjlighet att fråga om hur allt gått, hur det känns, vad som hänt, för jag fick räkna till tio och med mjukaste möjliga röst försöka få Pyret att inte gå upp i limningen. Vilket hon gjorde ändå. Till det hörde en huvudvärk sedan frukost. Man kan väl konstatera att vissa dagar känns mycket längre än andra. Man kan väl också konstatera att små bebisar är vansinnigt små och lätta när man är van vid att bära runt på tre- och fyraåringar. De är vansinnigt söta och charmiga också, när man kan se på när andra byter blöjorna, ammar och bär dem och själv bara lämna tillbaka dem när man hållit en stund. Nu ska min huvudvärk få sin vilja igenom och sova.

...in med det gamla. Med lite hjälp från brorsan, lite övertalning hos herr B.o.B. och en nära skilsmässa upplevelse över sån där se-hinder-istället-för-möjligheter-stund så fick jag hem ett gammalt (svintungt) serveringsskåp jag gått och blivit kär i. Jag tror att jag blir lite lyckligare ju mer vårt hem fylls av inredning med historia och som är sådär gediget. IKEA och Mio i all ära, de kommer alltid finnas på plats, men det är skönt att bryta av med annat. Gamla möbler och arvegods gör ju också att man kanske lyckas lite mer med att skapa ett personligt hem, vad det nu är. Strunt samma, jag tyckte det blev mysigt och jäklar vad sådana där skåp sväljer prylar! 

Redan fredag igen, hur gick det till liksom. Jag känner mig mer avslappnad och nöjd inför den här helgen än på länge. Veckan som gått bjöd på lite trevliga besked på praktiken som förhoppningsvis, om det går i lås, ger bra meriter inför framtiden. Ett jobbigt samtal gav utdelning och ledde till bättre möjligheter. Några andra trevliga besked landade så där mjukt i själen och gjorde mig riktigt lycklig. Jag har bokat in några trevliga träffar med mysiga människor framöver. Några saker på den där never ending story att-göra-listan har blivit bockade. Det känns bra. Trots ägglossningsvärk, svullnad och huvudvärk. Det känns bra. Jag känner för att ha en jäkligt bra helg, fira lite, unna mig lite, ha det gött. Så det ska jag nog.

Polarn öppnar dörren till gården och håller den öppen för mig. När jag säger "Tack" säger hon: " Det var inget mamma, för jag är stark. Och modig!! " Jag måste hålla med. Jag känner också att den attityden måste uppmuntras, så jag sa: " Vet du hjärtat? Det har du så himla rätt i; du är både stark och väldigt modig ! " Helt rätt så höll hon stilen och svarade mig med ett: " Jag vet, jag sa ju det! " Idag av alla dagar. Hon kunde inte ha sagt det bättre.

Ägnar mig åt lite läsning så här på Internationella kvinnodagen. Inte så uppmuntrande att höra " Grattis på kvinnodagen " när man läser om den här sidan av så många kvinnors vardag. Vad gratuleras till egentligen? 

Jag vet inte, men jag tror att det här bakslaget i vädret kanske drog ner min motivation lite. Från att ha hopp om vår, sol och en gnutta värme som kunde dra med sig lite energi, så att man kanske kunde känna igen sig själv mer. Till snöstorm och ett huvud ännu mer fullt av bomull. För så känns det, och har känts ett tag, som att skallen är full av bomull. Inte vet jag om det är den ackumulerade sömnbristen sedan 2012, stressnivåerna från hela 2016, eller bara en tidig demenssjukdom, men det går inte riktigt smidigt med arbetet på övervåningen. Iallafallsåattvahetere imorgon ska jag plöja 6 olika rapporter, strategier och handlingsplaner, börja skriva en sammanfattning, börja på en Powerpoint,  göra klart en uppgift och gå på ett möte. Jag har varken hopp om att känna vårkänslor eller att känna mig smart och kvick imorgon. Jag liksom bara håller i mig själv och accepterar mitt nya tröga jag, som en sådan där modern mindfullness övning!

Jag spenderade dagen i Stadshuset med projektledare, borgarråd, sekreterare och experter. Till att börja med så tittade jag ut över vattnet och såg hur solen glittrade. Det var ju bara falsk marknadsföring, precis som att Blå hallen inte ter sig fullt lika pampig när den är helt tom som när den är full av kungligheter, så var vädret inte alls så mysigt som det såg ut att vara. Fast det gav ändå lite hopp och lite reklam för hur det kommer bli, solen kommer, och när stormarna och snålblåsten lagt sig så kommer den börja värma. Kanske kan jag ana att lite mer energi väntar. Jag fick också höra om ett nytt sätt att tänka i skolan. Ett program för elevstöd som går ut på att förändra lärare och vuxna, inte barnen. Whaaaaaat?? En tanke om att arbeta med positiv förstärkning och, galna tanke, med social färdighetsträning. Istället för att prata om att hur man uppför sig ska föräldrarna lära ut och sen titta på medan barnen går åt skogen i den där vilsna och förvirrade världen som barndom ä

Polarn och Pyret skulle iväg och leka med Sixten och hans syster, vi skulle få hänga med deras päron. Polarn försökte och försökte igen, att säga "Sixten", men hur hon är gjorde så kom det ut som "Blixten". Jag försökte hjälpa till att ljuda, Pyret försökte hjälpa till att ljuda, till slut sa Polarn bestämt, och lite sårat; " Jag kan inte säga så! " Det gjorde inget, Sixten visade sig vara nöjd med att bli kallad "Blixten", han ville det till och med. Det är inte så lätt det där med språk, inte ens när man föds in i det, vilket kan vara bra att tänka på i möte med de som ska lära sig hur vi pratar, stora som små.

1. Jag kollar på Mello, inklusive andra chansen. 2. Jag är lite kär i David Lindgren för han är så mysig och charmig . 3. Jag blir irriterad på att så många kvinnliga artister måste uppträda halvnäck eller i underkläder. Är det åldern eller?

Bara för att det var lördag så behövde jag sätta mig med lite pluggjobb. Tjohoo! Så herr B.o.B. ringde till arvsmassornas favorit Bobbo och drog iväg till Exploria lekland. Det är ju inte så att jag gillar att sitta på en lördag och läsa, skriva, läsa lite till, koka kaffe, radera, skriva, läsa, googla, koka kaffe, skriva, bläddra, radera, skriva om, gråta lite, djupandas, koka kaffe, läsa, få ångest, dunka huvudet i bordet, läsa och  skriva, i flera flera timmar. Men i jämförelse med att hänga på lekland... Jag erkänner, rakt av, jag står inte ut på sådana där ställen, jag sätter mig hellre och drar ut mina tånaglar. Det som är "kul" med det är att ungarna blir så jäkla glada och tycker att det är helt overkligt roligt. Fast det fick jag ju ta del av ändå. De kom hem och berättade med vad man skulle kunna kalla viss entusiasm om rutschkanor, studsmattor och klättrande. Sen var de på gott humör genom middag på O'Learys och kvällsfilmen "Storks", och läggni

Det är min "nya" filosofi: " Vad gör väl det om hundra år? ". Gärna i kombination med: " Varför skulle du inte ? " Eller: " Tänk lite på dig själv och vad du vill ." Eller: " Skit i vad andra tycker ." Så en lång dag med en del tuffa beslut ledde den filosofin till idag, men det kommer nog komma något bra ur det. Något bra kom ju faktiskt ur det förhållningssättet redan idag, som att jag köpte en stor bukett med fina Rococo-  och White liberstar tulpaner, bara för att, på lunchen. Lunchen åts dessutom ute med ett stort gäng kollegor och vi åt alla stabbig och onyttig mat. Innan jag åkte hem köpte jag med med himmelskt goda wienersemlor. Lev lite, det är ju fredag! Och nej, jag för brände inte de kalorier som DN angav att man behövde efter att ätit en semla, jag satt i soffan och såg en film.

Polarn och Pyret fick uppleva sitt första strömavbrott idag. Vi fick ta oss hem från föräldrarna i mörker, borsta tänderna, klä på pyjamas, välja morgondagens kläder och läsa godnattsaga i skenet av lyktor och Elsa-ficklampor. Det var tydligen ruskigt spännande, och lite mysigt, för Polarn somnade medan vi läste sagan och Pyret bara några minuter efter hon lagt sig tillrätta. Min alldeles egen mörkläggning består i ett konstaterande att senaste veckans konstanta huvudvärk nog beror på att det är dags att byta glasögon. Igen. Som på beställning kommer huvudvärken plötsligt för att stanna och ögonen värker, lagom efter ett år sedan sist. Nästan varje år, sedan de första glasögonen för sådär 11-12 år sedan. Möjligen skulle man kunna säga att jag känner mig lite bitter över att behöva byta glasögon nästan en gång per år, men också över att ha huvudvärk ett par månader varje år. Först innan byte, sen efter byte innan jag vant mig vid de nya glasögonen, vilket tar extra lång tid med mitt j

Nu har de börjat dyka upp, Polarns huvudfotingar! Hon har ju fördelen att ha en syster som är flitig med pennorna och kan därför hoppa direkt på att göra klänningar, prinsesshår och ibland prinsesskronor.  Det är inte så dumt det där att kunna härma någon som kan mer, men bara lite mer, inte så mycket mer att det känns omöjligt. Dagens prinsessa var ledsen, hon saknade enligt uppgift att få prata med Polarn, som inte hade tid att prata för hon höll på att färglägga. Det kan vara första gången Polarn inte har tid att prata med någon.