Okej, jag erkänner:
Jag är en crazy cat lady.
Trots att jag skaffade min egna katt redan 1995 och sedan haft katter ända fram till 2015 så blir jag fortfarande genuint lycklig och tacksam när en katt väljer att komma till mig för att bli klappad och ompysslad.
För jag vet ju att de väljer, precis som att de kan välja att låta bli. Katter är ju av sin natur så otroligt självständiga att de lätt kan välja att leva ett helt liv i en familj och bara totalt vägra att bli klappade.
Så jag blir fortfarande stolt när en katt självmant kliver upp i mitt knä, stryker sig mot mitt ben eller hoppar upp och lägger sig intill mig i sängen. Ännu mer så när det är katter som är nya i familjen. Att få en katt bredvid mig på natten, få borsta mjuka pälsar, få sällskap i soffan och få klia en mjuk mage redan nu, bara 4 dagar efter inflytt, är mycket mer än vad jag kunnat hoppas på.
Men för att jämna ut saker så visar det sig att jag kan ta hand om barnen också. Polarn var på treårskontroll idag och fick med beröm godkänt. Inte för att jag oroade mig, med kallelsen följde formulär att fylla i där man till exempel skulle svara på om barnet:
- pratade i treordsmeningar
- pratade om sig själv som "jag"
- åt ordentligt
Hon pratar ju i stycken snarare än meningar, hon pratar konstant om sig själv, och hon är inte ens tyst när hon äter, kanske för att hon alltid äter. Inget för bvc att oroa sig för alltså.
Kommentarer