Polarn är ju lite olik sin syster. Minst sagt.
Exempel 1; idag besökte vi en lekplats med en rutschkana som krävde ett visst klättrande för att nås. Som att barnen skulle klättra upp för en stege, klättra upp för en liten klättervägg, genom ett hål, vända sig och klättra upp för en till liten klättervägg. Det var den enkla vägen.
Pyret vägrade ens prova, medan Polarn drog iväg som en iller och störtade nedför den tubformade rutschkanan och kutade iväg för att klättra och åka igen.
Pyret kände efter lite när vi gick iväg och gungade och kom fram till att hon ville prova hon med trots allt, och Polarn var stolt som en tupp över att få visa hur det skulle gå till. För till saken hör att som förälder kom du inte in och kunde hjälpa till, man kunde bara "coacha" vid sidan om. Med en hel del av den varan fick hon till sist det, medan hon blev varvad några gånger av Polarn.
Exempel 2; vid middagen. Polarn ville ha grönsaker. Punkt. Pyret ville inte ha en enda grönsak. Punkt.
Polarn ville gärna hjälpa till att göra middagen, så det fick hon. Hon skar all paprika, gurka, oliver och salladsost, rev morötterna och slevade i torkade tomater. Jag stod enbart för avacado, plommontomater och att skölja sallad. Det tog ju tio gånger så lång tid som om jag gjort det själv, dels för att hon skulle smaka på allt, men mest för att hon var noggrann. Fast det var det ju så värt.
Pyret är rädd för att skära sig, riva sig och bli kladdig. Om hon råkar skära sig, riva sig eller bli kladdig så vill hon inte mer. Polarn säger "hoppsan!" och skrattar medan hon påminner sig själv att vara försiktig, eller ber om hjälp.
Dilemmat med att ha två så olika arvsmassor blir att det är jäkligt svårt att behandla dem lika. Jag utgår ifrån att i de flesta fall så är de nu mer så nära varandra utvecklingsmässigt att de får lika och samma. Samma filmer, böcker, leksaker, ansvar, lika mycket lördagsgodis, lika stora portioner, lika mycket tid. Men så är den ena en sådan som behöver mycket stöd, tålamod och en trygg famn, medan den andra kan själv, är helt orädd och mest gillar att kramas för kramadets skull och inte så mycket för att känna säkerhet.
Det blir ju lätt lite obalans.
Jag försöker verkligen att inte, under några omständigheter, säga saker som "Men din syster, din lillasyster, kan/vill/vågar." Jag är säker på att det är rena döden. Jag försöker också verkligen att ha tålamod att stötta Pyret så mycket och länge hon behöver och förklara att det är helt okej att vara rädd, tveksam och orolig, trots att Polarn kan/vill/vågar.
Men helt ärligt så är det svårt. Det är svårt att uppmuntra Polarns pondus samtidigt som jag ska stötta Pyret i hennes osäkerhet, utan att hon känner sig jämförd med sin syster.
Exempelvis så måste vi uppmuntra Polarns akrobatiska äventyrslusta när hon orädd klättrar iväg, samtidigt som Pyret måste få höra att det är okej att stå precis bredvid och vara rädd.
"Ja, jag såg vad du gjorde, bra Polarn!"
"Det är helt okej om du inte vill klättra Pyret, då behöver du inte, du kan göra något annat."
"Ja, klättra iväg igen du Polarn!"
Sen ska man kanske försöka uppmuntra och ta hjälp av lillasystern som så gärna vill hjälpa sin storasyster, fast utan att storasyster känner press eller krav på att vara lika tuff som lillasyster. Om man ska hjälpa Pyret att våga pusha sig själv lite, då kanske en modig lillasyster kan vara en bra förebild, eller blir det att lillasyster vågar för mycket push?
Men ni hör, jag vet ju varken ut eller in.
Så istället går jag tillbaka till grundtanken kring föräldraskap:
"Jag gör så gott jag kan och älskar dem båda med vartenda liten cell i kroppen. Det kommer räcka."
Kommentarer