attvarabob

Jag försökte jobba i dag. Det var ganska lätt eftersom det var ganska många som valt att inte jobba i dag. Så jag passade på att auskultera behandlingar och lära känna personalen. Samtidigt var det rätt svårt eftersom jag behövde få kontakt med andra människor på myndigheter som skulle vara öppna. Fast där var man på märkligt mycket sammanträden som övergick i "personen du söker kan inte nås för tillfället". När arbetsdagen var över kom arvsmassorna och herr B.o.B. och hämtade mig, så vi kunde åka och hämta våra pass. Jag såg ut typ så här. Vi gjorde ett försök att gå och kolla in Valborgsfirandet efter middagen. De hade en hyfsat modern barnunderhållare som sjöng om att man får vara kär i vem man vill och om en stor stark tjej som slåss mot drakar och räddar prinsen. Sen var han mindre modern och sjöng om att älska socker. Jag och Pyret höll ju med, men det känns som att sjunga om knark i dagens sockerrädda samhälle.  Det var för övrigt bara jag och Pyret. Herr B.o.B.

Jag har känt ett behov av att fräscha till, pigga upp, och vårpiffa hemma. Ut med murrigt och ombonat, in med ljust och öppet. Vita gardiner, detaljer i guld och jag vågade mig på lite kuddar och plädar i trendigt gammelrosa.  Nu jäklar! Det kan bero på att jag har rätt så himla mycket ont i den där höften nu. Det känns som ett ryggskott, fast i höftbenet, och hugger till så snart jag vrider benet. Den ständiga värken gör mig lite stingslig och lättirriterad, så att omge mig med ljust och piggt kanske behövs. Att det är valtider och sociala medier ger en bilden av att så många människor faller in i att peka finger och anklaga vissa människor, vissa grupper och vissa politiker för den rädsla de känner, gör mig kanske också lite lättirriterad och stingslig. Vad får de ut av att se ner på andra och hetsa upp sig själva över inlägg som kan motbevisas med en googling, undrar jag.  Så jag omger mig med lite rosa för att balansera upp det mörka.  Det känns lite bättre då.

Nu har jag ordnat och betalat den sista praktikaliteten inför "examens-fått jobb-firar-resan".  Vi tog med arvsmassorna för att få vaccin. Resa, pass och skydd, paid in full.  Känns overkligt. På tal om overkligt. För att hålla mig kvar i verkliga världen och behålla all inbankad kunskap om forskning som universitetet varit så förtjust i att delge oss, så tror jag att den här är perfekt.   När vi ändå var inne i stan och belönade arvsmassorna med bio efter vaccinationerna, så strosade vi runt lite. Jag vill ju alltid in i bokaffärer, dels för att jag vill, men också för att jag vill att arvsmassorna ska bli lika boktokiga. Pyret gick därifrån med den andra delen i "Handbok för superhjältar", Polarn valde en bok om ett föl. Jag valde Hans Roslings sista bidrag; boken Factfulness. När vi lever i en tid där "fakta" kommer från kompisars åsikter på Facebook, artiklar i Aftonbladet eller populärvetenskap, känns det skönt att luta sig mot de som använder ordet i

Två i stort sett friska barn (de är fyra och fem, att de är snoriga och hostar 4 gånger per dag är det samma som frisk) som är hemma och ska vara "sjuka". Det är intressant. Om man lägger till att Pyret är i en begynnande tonårs-fas där hon säger emot eller till om allt och jag hade pms, så blir dagen ännu bättre. Jag gillar verkligen inte att underhålla arvsmassorna för mycket när de ska vara hemma och vara sjuka. Bara för att det känns som att, i alla fall mina barn, lätt skulle kunna få för sig att vilja vara hemma och vara sjuka hela tiden då, för att få gå på bio/Fjärilshuset/Skansen eller något. Men det är ju lite av en utmaning att bara få dagen att gå. Vi dekorerade kakor, planterade blommor, gjorde kattleksaker, tjafsade om tv:n, de lekte med hästar och spelade spel. Jag gav dem till och med lagad mat till lunch. Men sen fick jag nog och tog med dem på promenad, bara för att få syre så jag inte skulle implodera av instängdhet kombinerat med tjafs på grund av sagda

Men hörrni, vi kör väl lite förkylning inte bara till mig, utan till Polarn också. Hostan höll sig inte undan länge, den kom tillbaka, så hon blev hemskickad från förskolan på eftermiddagen. Yey! Jag blir galen snart, jag orkar inte mer av det här nu. Dessutom är höften så jäkla illa. Det gör så ont att jag inte kan sova. Måste försöka komma iväg till en naprapat eller något nästa vecka. Men goda nyheter; om jag hade kunnat sova hade jag sovit gott i natt, för båda arvsmassorna sov i sina egna sängar h.e.l.a. natten. Polarn kom till mig en gång, jag följde med tillbaka och bäddade ner henne. Det var allt. Det finns hopp om framtiden (även om förkylningar kommer rubba deras sömn så de vill sova hos oss igen, så finns det ju hopp!). Vi avslutar med goda nyheterna, det känns fint.

Arvsmassorna hade fått titta på ett avsnitt av Pippi Långstrump på förskolan och sedan rita något från det. Man ska väl säkert inte som en god förälder misstro sina barns förmågor, men jag får erkänna att jag blev mäkta imponerad när jag fick se alstren. Jag frågade till och med: " Har du ritat den?! " och försökte att inte betona "Du??". Men det var deras egna bedrifter. Sen blev jag lite lättad när herr B.o.B. också smög in ett märkbart frågetecken vid "Du" när han frågade om det var just de som ritat. Pyret, som ritat Pippi, herr Nilsson, Lilla gubben, Villa Villekulla och soffan. Polarn ritade Kling och Klang i polisbilen. På tal om poliser så var det sådana tillsammans med polisens volontärer utanför vår port när vi kom hem. Pyret frågade när vi åkte upp i hissen varför de varit där och jag förklarade att de ville att människor skulle tala om vad de gjorde bra och vad de skulle kunna göra bättre, så de vet bättre hur de ska jobba. Då be

Efter en arbetsdag full av drama, intryck, första gånger, spring mellan avdelningar och arbete vid stå-skrivbord känner jag mig rätt dränerad. Vad bättre än att avsluta dagen med en promenad i kylan och en kvällsfika med mammakompisen. Jag orkade vara social på kvällstid efter jobbet. Wow. Undrens tid är inte förbi. Om undrens tid inte är förbi, kanske Pyret sover hela natten i sin säng i natt med, som natten som var. Eller så sover de i vår säng båda två, som vanligt, men det gör inget, för jag kommer vara för trött för att ens vakna. Det händer. Det blir inte en lika intensiv dag imorgon, så jag klarar mig oavsett.

Vi fick faktiskt sovmorgon. Hela vägen till 6.30. Vägen dit var kantad av att Polarn låg och slängde sitt ben över mig hela natten, och därför oavsiktligt sparkade mig i mage, bröst och till och med ansiktet. Alltså inte längre sömn, eftersom jag också somnade senare än vanligt, och inte heller någon kvalitet på sömnen. Nu har jag börjat nysa, snora, hosta, ha ont i kroppen, frysa men ha väldigt varm hud. Ha. Haha. Hahaha. Hahahahahahahahahaha! Jag är på riktigt på väg att tappa förståndet nu. 

Jag sov i våningssäng i natt. Det var så skönt. Alltså det var obekvämt som tusan med alla miljarder gosedjur, tunn kudde och madrass som är anpassad för en lättare kropp än min. Men jag fick ändå sova. Samtidigt som jag vant mig vid att ha arvsmassorna nära inpå under natten och saknar dem när de inte är där (helgalet), så har arvsmassorna sovit så dåligt de senaste nätterna att jag knappt sovit alls. I dag har vi gjort vad vi kan för att arvsmassorna ska sova tungt under natten. Vi började med att göra en cykelutflykt och hade picknick i en lekpark. När cykling var uttömt drog vi till godisaffären för obligatoriskt lördagsgodis. Till middagen kom herr B.o.B.s kompis med tjej över. Det drog igång arvsmassorna till max att Daggelito (som Polarn döpt honom till och uttalar med ett leende och glitter i ögonen) kom över. De fnissade hysteriskt och sprang runt i en timme och var vakna till 22.  Jag har inga alls förhoppningar om att det ska fungera, tvärtom, jag är rätt säker på att det

Om äldsta barnet kommer och är upprörd för att det yngre syskonet har kallat katten för " Ärthjärna ", brist inte ut i skratt. Det är inte väldigt komiskt att en fyraåring kallar katten för ärthjärna, det är ett svärord som gör katten ledsen. Ska komma ihåg det.

Det känns lite svårt att få grepp om att målet snart är nått. Men det är det. Ända sedan jag klev ut från högstadiet för 28 år sedan har jag velat uppnå det här, typ, i alla fall att få en högre utbildning av något slag, men då kändes det som helt omöjligt att någonsin sätta mig i skolbänken igen. Nu är det bara veckor kvar. Om några veckor ska jag inte längre försöka nå det där omöjliga målet längre, utan istället ha det avklarat. Jag ska dessutom jobba med ett jobb som jag bara kunde drömma om att någon gång uppnå. Så, barnen som jag aldrig trodde jag skulle få finns där. Utbildningen jag aldrig trodde jag skulle få är avklarad. Jobbet jag aldrig trodde jag skulle få har jag. Arbetsplatsen ger mig mer än jag vågar be om. Vad ska jag göra nu. Det är lätt att tro att det bara ska vara lycka och lättnad i kroppen och visst känner jag det, jag är dessutom stolt. Men inte bara. Det är lite vemod också. Dels ska jag lämna ett gäng människor som jag hängt med sedan första kursen fö

Det börjar rulla igång med jobbet nu, dagarna går fort. Att mina arbetsplatser sträcker sig över två våningar gör kanske att dagarna känns mer intensiva än de är, så här i början. Som den här dagen. Jag började med genomgång av kalendrar, meddelanden och mejl innan det var behandlingskonferens. När den var slut jagade jag rätt på några personer och svarade på några fler meddelanden. Sen var det dags för handledning innan lunch. Efter lunch var det APT. Efter APT var det möte för planering av min arbetsroll och arbetsfördelning. Sen hann jag läsa information och börja skissa på ärendehantering innan det var dags att gå hem. Jag rörde mig mellan 6 olika platser på dessa två våningar. Man kan säga att min stegräknare tackar för placeringen av mitt kontor.  Nästa vecka ska jag börja ta emot patienter och boka in ärenden, då kommer det säkert kännas som ännu högre tempo. Fast det ska bli roligt också så klart, särskilt när jag har så bra stöd och struktur att jobba utifrån. Fast trött b

En kompis skrev: " Fy vilken jobbig vecka! Inser sen att det bara är måndag. " Jag känner att jag kan relatera till det. Pyret är inte alls sjuk längre, men eftersom hon hade feber igår på morgonen så säger regelverket att hon ska vara hemma idag med. Jag hade en föreläsning i plugget som jag ville gå på då den hade den ovanliga kombinationen av: 1. Bra och intressanta artiklar som hörde till föreläsningen. 2. Jag visste på förhand att föreläsaren skulle vara bra. Pyret behövde aktiveras och var alldeles för pigg för att jag skulle få särskilt mycket plugg gjort hemma, så vi packade ihop oss och drog iväg. Vad passar bättre än att ta med ett barn till en föreläsning om drogprevention för ungdomar liksom. Att hon skrattade högt till Paw Patrol under föreläsningen lättar väl bara upp stämningen. Typ. När föreläsningen var klar åt vi först lunch och drog sen hem och åt glass på balkongen. Jag fick lite läsning gjord för egen del, men mest tid ägnades åt att höra om al

Nu var det Pyrets tur, hon har fått feber. Typiskt ungar, de lyssnar aldrig på vad man säger, för hon sa förra veckan: " Nu är det min tur! " apropå att herr B.o.B. och Polarn varit sjuka. " Nej! " sa jag. Det är aldrig någon som lyssnar på mig. Att jag sedan var till tandläkaren och fick höra att jag: 1, är stressad. 2, är gammal. gör inte dagen roligare. Dels så har jag bitit ihop käkarna så jag har fått felbelastning; " Jag skulle gissa att du är lite stressad " sa hon med ett flin. Hon hade visserligen mask på sig, men jag såg hur ögonen kisade ihop sig när hon sa det. Det lät som ett flin, men hade i och för sig kunnat vara ett förmanande nu när jag tänker på det. När man förmanar någon kniper man säkert också ihop ögonen lite. "I min ålder" börjar tänderna röra på sig, berättade hon också, så tandraden i min käke börjar bli lite för trång. Det behöver inte åtgärdas nu, men jag ska räkna med att behöva slipa ner tänder för att jus

Det kändes som att det var en god idé att passa på och njuta av vädret idag. Vem vet hur många bakslag man ska genomlida innan solen går att lita på. Så vi var ute i solen idag, utan att direkt göra något med dagen. Vi promenerade hela förmiddagen och pausade bara för lunch. På eftermiddagen tog vi cyklarna till lekparken. Däremellan gjorde vi i ordning balkongen; tog fram dynor till soffan, tvättade rent bord och dekorationer och kastade lite skit. Som belöning avnjöt vi varsin glass i solen när vi var klara, och balkongen var i sin sommar skrud. Förutom att dagen var rätt mysig och vädret var osannolikt fantastiskt, så var det rätt coolt att se att balkonglådan med blandade murgrönor från IKEA hade överlevt vintern. Den har suttit på balkongräcket hela vintern lång, men murgrönorna är fulla av små nya blad och utan särskilt mycket torra eller vissna partier. Jag behöver alltså inte köpa några balkongblommor i år. Win på den! Nu kan vi låta sommaren börja.

Det blev en dag lite "all over the place" kan man säga. Först lämna en arvsmassa på förskolan innan jag åkte till jobbet. Sen upptäcka knas på jobbet som behövde fixas innan jag gick till utbildning i barnsamtal. Sen springa in till kontoret på lunchen och ordna lite till med oväntade vändningar på jobbet. Sen springa ut och köpa lunch, som jag åt i solen. Sen springa tillbaka till utbildningen. Sen springa fram och tillbaka mellan utbildningslokalen och mitt kontor eftersom det behövdes några samtalsrum för några övningar och kursledaren är en kollega så hon undrade om vi kunde låna mitt rum. Sen springa till bussen och åka hem och hämta Pyret. Sen vända i dörren och springa till tåget eftersom mammakompisen och jag bokat bord på restaurang. Tågen hade självklart elfel eftersom det var fredag den 13:e, men jag hann in till stan ändå. Efter det sprang jag inte så mycket. Vi åt middag i lugn och ro på en liten nyöppnad italiensk skrubb. Sen tog vi en promenad i vårkvällen oc

Jag lämnade två arvsmassor på förskolan och åkte sedan till min skola. Jag var tidig, så jag köpte en smörgås och en kaffe och plockade fram en artikel till nästa veckas seminarium på min Adlibris Letto. Den hann jag avverka innan jag fick sällskap, men hann inte ens kliva in i Aulan för föreläsning innan förskolan ringde. Polarn hostade så mycket att hon klarade inte av att vara där. Så klart. Febern är borta, då utvecklar hon en hosta på ett par timmar. Det gäller att vara effektiv. Jag försökte ringa herr B.o.B. eftersom föreläsningen skulle följas av ett seminarium med obligatorisk närvaro. Fast han låg så nerbäddad med febern att han inte hörde fem samtal. Jag fick be mina päron att sladda iväg till förskolan och hämta. Sen fick jag sladda hem och hänga med henne medan jag skrev klart seminarieuppgift och letade efter forskningsartiklar. Nu väntar jag med spänning på nästa sjukdomstillfälle; vad i hela fridens namn kan vi få besök av här näst? Och vems tur är det egentligen? Ell

Det blev en lång dag idag. Herr B.o.B. bestämde sig för att dra på sig feber han med, en rejäl sådan, så här sjuk har han nog inte varit under våra 20 år ihop. Så jag pallrade iväg arvsmassorna till förskolan, innan jag tog bussen till jobbet där jag var framme 7.30. Nära till jobbet är inte så dumt. Hela dagen var vikt åt att jag skulle vara med på ett gäng möten för att komma in i verksamheten. Det startade med frukostmöte med fika och gick sedan genom behandlingskonferens, möte för psykologerna, administrativt möte, en föreläsning, ett APT och ett möte med ena chefen. Klockan 16.00 var hjärnan totalt mos när jag tog en promenad till en busshållplats lite längre bort för att vakna till innan jag hämtade arvsmassorna igen. Fruktstund, middag, disk, pyjamas, kläder till morgondagen, god natt saga och nattning, sen tog jag en timme till att halvsova i soffan innan jag gick och la mig. Varför gör jag så, varför går jag inte bara och lägger mig när ungarna somnat när jag är så trött a

Jag var tillbaka på jobbet idag, det känns så himla bra. Den kurator jag gjorde lite auskultering hos förra året började morgonen med att säga att hon tyckte att jag passade perfekt för jobbet. Hon tyckte att jag visserligen hade tagit till mig utbildningen, hade fördel av mycket livserfarenhet, och hade stor kunskap om såväl organisationen som klientgruppen, men att i slutändan så trodde hon att jag skulle klara jobbet enbart på att jag var så klok. Jag lyssnade noga och hon sa verkligen så. Inte att jag inte var riktigt klok. Det gjorde mig oändligt generad att få så fina ord från någon så erfaren. Senare kom chefen och en annan kurator och ville att jag skulle gå en utbildning i barnsamtal som börjar redan på fredag. Jag ska också få sätta mig med den kuratorn och få lite introduktion till de praktiska bitarna i uppdraget. Jag känner mig väl omhändertagen. Eftersom jag plötsligt ska jobba på fredag så fick jag byta till två halvdagar,  jag åkte hem och pluggade efter lunch. Då

Den oändliga historien , det var min favoritfilm när jag var liten. Att det är en oändlig historia med sjukdomarna här hemma känns mindre som en favorit. Jag mådde ändå okej igår, så jag tänkte att det kanske mest var en stressreaktion jag åkt på. Febern var borta, kvar var bara lite hosta och värk i den där jäkla höften. Eftersom jag inte kände mig sjuk så gick jag med på att jag och arvsmassorna spenderade hela eftermiddagen med förskolebästisen och hennes mamma och syskon. Det gick utmärkt. Fast vid lunchtid idag däckade Polarn i feber. Under eftermiddagen fick jag ont i kroppen och drabbades av den gigantiska tröttheten. Nu mår jag okej igen, men hostar ibland så jag tror att lungan ska komma upp. Och det är ju helt logiskt att vara sjuk några timmar varannan dag. Det räcker nu. Den oändliga historien får gärna komma till slutscenen och börja visa eftertexterna. Jag känner mig rätt färdig med det här.

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. Att det snart är gjort, en gymnasieexamen och en kandidatexamen. Allt efter ett utomkvedshavandeskap och under tiden som vi genomgick fertilitetsutredning med negativt besked, stod i kö till ivf, genomförde 5 behandlingar som misslyckades, oväntat fick inte bara ett utan två barn som båda var kolik/högkänsliga/envisa som synden, och genomgick de beryktade småbarnsåren. Medan allt pågår så håller man säkert huvudet ovanför vattenytan och tar sig "igenom", man "klarar sig", även när man är på bristningsgränsen. Det är svårt att jämföra med hur livet skulle varit i en annan situation för man är ju där man är. Nu börjar barnen bli stora, på så många sätt, jag är en hårsmån från examen och jag fick jobbet jag knappt vågade önska mig. Hur kan det ens bli så här. Jag sträcker på ryggen och känner att jag är värd , jag håller mig helt osvensk och tillåter mig att känna mig stolt. Såsom andra säger att jag ska känna mig. Nu n

Den här vintern har ju varit ett skämt. Jag önskar att det varit ett bra skämt. Samtidigt som ryggen fortfarande jävlas så har jag nu fått feber, sådan där hosta som smakar blod och jag snorar. Just hosta i kombination med ryggvärk är vad man skulle kunna kalla intressant. Jag gömmer mig under ett täcke i soffan idag.

Dag ett. Utan veta riktigt vad, hur eller var så skulle jag spendera min första dag på nya jobbet. Jag var tidig eftersom lämningen av arvsmassor gick smidigt, så jag började med att dricka kaffe på gamla jobbet, en hel våning bort. Det kändes tryggt. När jag mötte upp chefen för att få nycklar, visas till mitt kontor och presenteras för andra arbetsgruppen så skulle de precis ha behandlingskonferens. Hur flux satt jag med på den. Min känsla av att dra fördelar av min bakgrund i vården stämmer nog. Även om jag märker att jag lyssnar efter andra aspekter när patienter diskuteras sedan jag började utbildningen, och speciellt nu när jag tilldelats den här rollen, så kan jag jargongen. Jag pratar " vårdiska " och det underlättar säkert. Jag fick ägna en stund innan lunch till att gå igenom avdelningarnas dokument och boa in mig på mitt kontor. Kontoret som har mitt namn vid dörren med ordet Kurator under. Så surrealistiskt. Jag kommer definitivt behöva piffa till min halv

I går vaknade vi klockan 9.30. På riktigt. Det har väl inte hänt på så där hundra år. Inte var det någon som klängde eller sparkade på mig under natten heller. Det var hemskt. Jag får motvilligt erkänna att jag har börjat vänja mig vid att ha dna-strängarna klänga utmed ryggraden nattetid, det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Herr B.o.B. och jag tog en lugn dag med promenad och lite shopping innan vi hämtade hem arvsmassorna. Det är liksom svårt att veta vad man ska göra av sig själv när det är vi två, men utan dem. Jag är van vid att göra saker utan dem, men inte att jag och herr B.o.B. gör saker utan dem. Jag är lika betingad som Pavlovs hundar, så när jag är med herr B.o.B. tittar jag efter var arvsmassorna är, jag lyssnar efter dem och händerna rör sig mot små svettiga handflator som inte är vid min sida. Ordningen blev dock återställd. Jag vaknade under natten till idag med Polarn klängandes som en koala vid min höft, och en Pyret som skällde ut sin syster för att hon kn