Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. Att det snart är gjort, en gymnasieexamen och en kandidatexamen.
Allt efter ett utomkvedshavandeskap och under tiden som vi genomgick fertilitetsutredning med negativt besked, stod i kö till ivf, genomförde 5 behandlingar som misslyckades, oväntat fick inte bara ett utan två barn som båda var kolik/högkänsliga/envisa som synden, och genomgick de beryktade småbarnsåren.
Medan allt pågår så håller man säkert huvudet ovanför vattenytan och tar sig "igenom", man "klarar sig", även när man är på bristningsgränsen. Det är svårt att jämföra med hur livet skulle varit i en annan situation för man är ju där man är.
Nu börjar barnen bli stora, på så många sätt, jag är en hårsmån från examen och jag fick jobbet jag knappt vågade önska mig.
Hur kan det ens bli så här.
Jag sträcker på ryggen och känner att jag är värd, jag håller mig helt osvensk och tillåter mig att känna mig stolt. Såsom andra säger att jag ska känna mig. Nu när jag snart är ute på andra sidan och börjar förstå vilken jäkla resa ungen som blev mobbad för att hon var duktig i skolan har gjort. Att känna sig stolt över sina prestationer när man under större delen av sin uppväxt blev mobbad är svårt, ska jag erkänna, även när man är 40+.
Så nu ska jag fira. För en gångs skull ska jag våga fira något. Den här semestern ska bli något extra, med två veckor i Khao lak. Det är jag så himla värd.
Det ska också bli så otroligt roligt och spännande att göra den här resan med arvsmassorna. Deras första flygresa, deras första gång i ett annat klimat och en annan kultur, och de ska få uppleva en del av sitt ursprung.
Kommentarer