Efter en arbetsdag full av drama, intryck, första gånger, spring mellan avdelningar och arbete vid stå-skrivbord känner jag mig rätt dränerad.
Vad bättre än att avsluta dagen med en promenad i kylan och en kvällsfika med mammakompisen. Jag orkade vara social på kvällstid efter jobbet. Wow. Undrens tid är inte förbi.
Om undrens tid inte är förbi, kanske Pyret sover hela natten i sin säng i natt med, som natten som var.
Eller så sover de i vår säng båda två, som vanligt, men det gör inget, för jag kommer vara för trött för att ens vakna. Det händer.
Det blir inte en lika intensiv dag imorgon, så jag klarar mig oavsett.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer