Van vid att vara trött också.

Det börjar rulla igång med jobbet nu, dagarna går fort.

Att mina arbetsplatser sträcker sig över två våningar gör kanske att dagarna känns mer intensiva än de är, så här i början.
Som den här dagen. Jag började med genomgång av kalendrar, meddelanden och mejl innan det var behandlingskonferens. När den var slut jagade jag rätt på några personer och svarade på några fler meddelanden. Sen var det dags för handledning innan lunch. Efter lunch var det APT. Efter APT var det möte för planering av min arbetsroll och arbetsfördelning. Sen hann jag läsa information och börja skissa på ärendehantering innan det var dags att gå hem. Jag rörde mig mellan 6 olika platser på dessa två våningar. Man kan säga att min stegräknare tackar för placeringen av mitt kontor.

Nästa vecka ska jag börja ta emot patienter och boka in ärenden, då kommer det säkert kännas som ännu högre tempo. Fast det ska bli roligt också så klart, särskilt när jag har så bra stöd och struktur att jobba utifrån.
Fast trött blir jag. Av all information, av allt springande, av alla intryck. När jag hämtade arvsmassorna idag funderade jag på allvar över hur jag skulle orka gå hela vägen hem. Speciellt när Polarn fick blodsockerfall och blev den mest negativa personen i världen, som hon blir då. Att jag sedan skulle ställa mig och laga middag när vi kom hem, gjorde mig lite gråtfärdig. Jag får tänka att jag ändå var turen att vara i en känd miljö där jag redan kan systemen och känner en del av personalen. Dessutom är jag rätt van vid "ny på jobbet" rollen. Tänk trötthetsnivån jag hade haft om allt var nytt.

Allt som allt är jag trots tröttheten väldigt nöjd och förväntansfull, det här kan nog bli riktigt bra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen