Fortsätt till huvudinnehåll

Kastas in i allvarliga leken.

Dag ett.
Utan veta riktigt vad, hur eller var så skulle jag spendera min första dag på nya jobbet. Jag var tidig eftersom lämningen av arvsmassor gick smidigt, så jag började med att dricka kaffe på gamla jobbet, en hel våning bort. Det kändes tryggt.
När jag mötte upp chefen för att få nycklar, visas till mitt kontor och presenteras för andra arbetsgruppen så skulle de precis ha behandlingskonferens. Hur flux satt jag med på den.
Min känsla av att dra fördelar av min bakgrund i vården stämmer nog. Även om jag märker att jag lyssnar efter andra aspekter när patienter diskuteras sedan jag började utbildningen, och speciellt nu när jag tilldelats den här rollen, så kan jag jargongen. Jag pratar "vårdiska" och det underlättar säkert.
Jag fick ägna en stund innan lunch till att gå igenom avdelningarnas dokument och boa in mig på mitt kontor. Kontoret som har mitt namn vid dörren med ordet Kurator under. Så surrealistiskt. Jag kommer definitivt behöva piffa till min halva av rummet (jag ska dela rum senare) nu känns det mest som ett ekande undersökningsrum. Det känns också märkligt, jag har ju inte haft något jobb med fast arbetsplats på evigheter, än mindre med egen hörna.
Efter lunch var det dags för APT för hela mottagningen, där jag återigen presenterades. Genast efteråt blev jag haffad av en psykolog för rådfrågning angående en patient. Jag kunde dessutom leverera ett svar hon verkade nöjd med.
Dagen gick i övrigt åt till att hälsa på en hel drös med människor vars namn jag inte har minsta minne av, men också att bli välkomnad av människor som jag redan känner. Jag fick kramar, det är ju en bra första arbetsdag.
Ska vi gå på standard sport-frågan; Hur känns det?
Sjukt trött efter alla intryck, och törstig av den kassa sjukhusluften. Men bonus då till att ha handfat på kontoret, måste bara komma ihåg att ta med mig en vattenflaska så jag slipper dricka ur miniatyr-pappersmuggar. Ryggen var "okej" på morgonen men "verkligen inte okej" när jag skulle hem. Jag blir inte klok på det här. Hur ska två dagar av hemmaplugg gå när ryggen kollapsar om jag sitter still en timme? Svaret får vi väl imorgon.
Men mest känner jag mig försiktigt optimistisk tror jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.