Fortsätt till huvudinnehåll

Det går inte att vinna.

Nu var det Pyrets tur, hon har fått feber. Typiskt ungar, de lyssnar aldrig på vad man säger, för hon sa förra veckan:
"Nu är det min tur!" apropå att herr B.o.B. och Polarn varit sjuka.
"Nej!" sa jag.
Det är aldrig någon som lyssnar på mig.

Att jag sedan var till tandläkaren och fick höra att jag:
1, är stressad.
2, är gammal.
gör inte dagen roligare.

Dels så har jag bitit ihop käkarna så jag har fått felbelastning; "Jag skulle gissa att du är lite stressad" sa hon med ett flin. Hon hade visserligen mask på sig, men jag såg hur ögonen kisade ihop sig när hon sa det. Det lät som ett flin, men hade i och för sig kunnat vara ett förmanande nu när jag tänker på det. När man förmanar någon kniper man säkert också ihop ögonen lite.
"I min ålder" börjar tänderna röra på sig, berättade hon också, så tandraden i min käke börjar bli lite för trång. Det behöver inte åtgärdas nu, men jag ska räkna med att behöva slipa ner tänder för att justera, skaffa tandställning och eventuellt dra ut visdomständer om några år.
Just nu behöver jag "bara" inte ligga på nätterna och bita ihop käkarna.

Visst. Ska bara lösa vabb-from-hell först. Kombinerat med inskolning på nytt jobb. Kombinerat med avslutning av utbildning. Sen ska jag sluta ligga och bita ihop käkarna. Jag har ju faktiskt bättre saker för mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.