Det känns lite svårt att få grepp om att målet snart är nått. Men det är det.
Ända sedan jag klev ut från högstadiet för 28 år sedan har jag velat uppnå det här, typ, i alla fall att få en högre utbildning av något slag, men då kändes det som helt omöjligt att någonsin sätta mig i skolbänken igen.
Nu är det bara veckor kvar.
Om några veckor ska jag inte längre försöka nå det där omöjliga målet längre, utan istället ha det avklarat. Jag ska dessutom jobba med ett jobb som jag bara kunde drömma om att någon gång uppnå.
Så, barnen som jag aldrig trodde jag skulle få finns där. Utbildningen jag aldrig trodde jag skulle få är avklarad. Jobbet jag aldrig trodde jag skulle få har jag. Arbetsplatsen ger mig mer än jag vågar be om.
Vad ska jag göra nu.
Det är lätt att tro att det bara ska vara lycka och lättnad i kroppen och visst känner jag det, jag är dessutom stolt. Men inte bara. Det är lite vemod också.
Dels ska jag lämna ett gäng människor som jag hängt med sedan första kursen för tre och ett halvt år sedan. Dels känns det lite som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med det driv jag använt mig av i ganska många år. Så klart det kommer komma till användning i att sätta mig in i jobbet, men ändå. Det kanske blir något av en livsstil att leva med siktet inställt på ett mål, att rikta in sig på en punkt i framtiden.
Nu slits jag mellan en känsla av shit pommes frites jag borde fira med värsta festen, slå klackarna i taket som aldrig förr, och en känsla av att vara lite tom, och vilsen. Jag är glad, och lite ledsen. Kanske kan inget riktigt matcha känslan av att vara här. För någon som historiskt är så dålig på att fira som jag är så kanske det är omöjligt att hantera det här. Kanske är det bara ett luftslott och i verkligheten tar man bara tag i nästa sak och går vidare. Vad vet jag.
Eller så är jag bara lite förvirrad. Det är ju det mest naturliga tillståndet nu för tiden och i så fall så kommer ju allt var precis som vanligt.
Ända sedan jag klev ut från högstadiet för 28 år sedan har jag velat uppnå det här, typ, i alla fall att få en högre utbildning av något slag, men då kändes det som helt omöjligt att någonsin sätta mig i skolbänken igen.
Nu är det bara veckor kvar.
Om några veckor ska jag inte längre försöka nå det där omöjliga målet längre, utan istället ha det avklarat. Jag ska dessutom jobba med ett jobb som jag bara kunde drömma om att någon gång uppnå.
Så, barnen som jag aldrig trodde jag skulle få finns där. Utbildningen jag aldrig trodde jag skulle få är avklarad. Jobbet jag aldrig trodde jag skulle få har jag. Arbetsplatsen ger mig mer än jag vågar be om.
Vad ska jag göra nu.
Det är lätt att tro att det bara ska vara lycka och lättnad i kroppen och visst känner jag det, jag är dessutom stolt. Men inte bara. Det är lite vemod också.
Dels ska jag lämna ett gäng människor som jag hängt med sedan första kursen för tre och ett halvt år sedan. Dels känns det lite som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med det driv jag använt mig av i ganska många år. Så klart det kommer komma till användning i att sätta mig in i jobbet, men ändå. Det kanske blir något av en livsstil att leva med siktet inställt på ett mål, att rikta in sig på en punkt i framtiden.
Nu slits jag mellan en känsla av shit pommes frites jag borde fira med värsta festen, slå klackarna i taket som aldrig förr, och en känsla av att vara lite tom, och vilsen. Jag är glad, och lite ledsen. Kanske kan inget riktigt matcha känslan av att vara här. För någon som historiskt är så dålig på att fira som jag är så kanske det är omöjligt att hantera det här. Kanske är det bara ett luftslott och i verkligheten tar man bara tag i nästa sak och går vidare. Vad vet jag.
Eller så är jag bara lite förvirrad. Det är ju det mest naturliga tillståndet nu för tiden och i så fall så kommer ju allt var precis som vanligt.
Kommentarer