I går vaknade vi klockan 9.30. På riktigt. Det har väl inte hänt på så där hundra år. Inte var det någon som klängde eller sparkade på mig under natten heller. Det var hemskt. Jag får motvilligt erkänna att jag har börjat vänja mig vid att ha dna-strängarna klänga utmed ryggraden nattetid, det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Herr B.o.B. och jag tog en lugn dag med promenad och lite shopping innan vi hämtade hem arvsmassorna. Det är liksom svårt att veta vad man ska göra av sig själv när det är vi två, men utan dem. Jag är van vid att göra saker utan dem, men inte att jag och herr B.o.B. gör saker utan dem. Jag är lika betingad som Pavlovs hundar, så när jag är med herr B.o.B. tittar jag efter var arvsmassorna är, jag lyssnar efter dem och händerna rör sig mot små svettiga handflator som inte är vid min sida.
Ordningen blev dock återställd.
Jag vaknade under natten till idag med Polarn klängandes som en koala vid min höft, och en Pyret som skällde ut sin syster för att hon knuffades.
Jag vaknade också fortfarande med ont i ryggen. Inte så akut som det har varit, men det ger sig inte. Precis när jag tror att det är på väg att gå över, så stelnar den till igen. Nu vaknade jag visserligen med mensvärk också, så det är svårt att veta vad i ryggen som gör ont och var. Grundtipset för såväl ryggvärk som mensvärk är att inte bli stillasittande, dessutom var det solsken ute, så vi tog påsk-socker-dopade arvsmassor och promenerade runt Söder. Först för att äta lunch, sen för att gå till lekplatsen Bryggartäppan. Vi behövde alla röra på oss så det var skönt, men arvsmassorna börjar onekligen bli för stora för vissa lekplatser, de behöver lite mer utmaningar. Inte mig emot, hänga på lekplatser är inte en favoritsysselsättning.
Jag avslutar påsken där jag inledde den, med Voltaren och värmedyna, samtidigt som jag inser att jag just haft min första dag som anställd kurator. Den råkade ju infalla på en röd dag, så den gick ju rätt bra.
Kommentarer