attvarabob

Vi måste väl prata Lundsberg. På fullaste allvar står föräldrar och uttalar sig om att det är orättvist att barnen blir av med sin skola, att det är kollektiv bestraffning från Skolstyrelsen. Men snälla nån. Om jag som förälder får höra att flertalet elever på den skola där mitt barn bor blir utsatta för kränkningar som är... ...vidriga, så skulle jag inte vilja att mitt barn bor kvar där. Att skolstyrelsen efter alla anmälningar och utredningar väljer att stänga skolan är inte att bestraffa eleverna, det är att försöka skydda dem. Men då säger man att mitt barn har minsann aldrig sett, hört eller berättat om några sådana grova kränkningar. Jo visst, för att A) Ditt barn är unikt på så sätt att det berättar allt för dig och B) Hela beskrivningen handlar om att ingen elev får prata om "nollningen". Men buhu, mitt barn kommer få lov att byta till en annan skola. Som alla de barn som gick på någon av de friskolor som hastigt och lustigt stängde? Men även om kommunen är

Precis när livet med pyret har varit roligt och relativt lättsamt kommer en sån där jäkla utvecklingsfas igen. Den här gången handlar det visst om separation. Pyret gråter om herr B.o.B. eller jag går ut ur rummet när hon tittar, eller om vi går in på toaletten och stänger dörren. Hon vill bli buren hela tiden. Hon kinkar med maten. Haha till buhu tar ungefär tre hundradels sekund. Hon vill inte riktigt somna på dagen. Nattsömnen är full av drömmar. Oförklarliga utbrott sker minst en gång i timmen. Alla försök att hjälpa till eller tillrättavisa slutar i ett episkt utbrott. Och allt detta kom från ingenstans och började typ idag. Men förutom det så är hon ju ett litet charmtroll. Som bara älskar att borsta tänderna. Tills man försöker ta ifrån henne tandborsten. Episkt utbrott. Suck.

Favoritordet just nu? MmmmmaaaaMA. Hon tittar på mig, från tvärs över rummet, från mitt knä, från kudden bredvid, och säger mmmmaaaaMA. MaMa. MmmmamA. Dessutom är hon super kramig och pussig just nu. Jag veeeeet. Hon kommer få hur många julklappar som helst!

Vad bebisar har i sina fickor?

Jo. Såna där, vahettere, såna genomskinliga saker som finns i rum...? ............ Fönster!! Måste man göra rent dom på något sätt för att de ska fortsätta vara genomskinliga? I så fall, hur ofta? Jag frågar för att de jag har i hemmet har kanske inte blivit tvättade på ett tag och de är liksom inte så genomskinliga längre. Svara gärna (om svaret är att de rengör sig själva på något magiskt sätt vartannat år) i kommentarsfältet.

Jisses vad pyret babblar! Herreminskapare hon är ju knappt tyst en endaste minut så länge hon är vaken. Det blir dessutom lite mer snack för varje dag eftersom att hon ständigt lär sig nya ljud och "ord". " Titta! "är populärast, följt av " Tsssde ", men nu sitter hon även gärna alldeles för sig själv och har långa konversationer, komplett med olika ansiktsuttryck och gester, med... ...sig själv... ...antar vi.   Undrar vad det ska bli av den där ungen. För alla föräldrar kan jag dessutom visa upp, på tal om Babbla: Babblarna ; Bilen! Pyret ääääääälskar Babblarna!

Pyret har en lägre tid bestämt hävdat att allt är hennes. Allt. Vi har haft överseende och vänligt men bestämt talat om, alternativt tagit bort, de byten hon kommit över som verkligen inte tillhör henne. Men nu har habegäret blivit starkare. En ljuslykta tas i beslag av kleptomanens periskoparmar, vi säger nej  och tar den ifrån henne och presto: tredje världskriget bryter ut. Fejkgråten startas upp, skrikandet börjar och om detta inte uppnår resultat (att bytet genast återlämnas) så lägger, eller sätter, vi oss ner och viftar ilsket med armarna. Suck. Eftersom att pyret ägnar största delen av sin vakna tid åt att ta sig runt och spana med hökblick efter potentiella byten så går det åt mycket tid åt att förhindra hennes piratverksamhet eller lyssna på de operadramor hon uttrycker sig i Inte kan hon acceptera små tips från coachen heller. Hon har nu börjat med att "sno" något och sedan försöka krypa iväg med det. Precis som med hundar (så förvånansvärt mycket är " s

Står det på vår dörr. SD kan uppenbarligen inte läsa för de dumpar reklam för sitt parti titt som tätt i vår låda. J A G   V I L L   I N T E   H A. Det irriterar mig nog att de lockar allt fler väljare till sitt icke-läskunniga-"parti".

Att vara däckad när man har ett vilt litet pyre är en frustrerande erfarenhet. Jag orkar inte leka, busa och jaga, vilket liksom är hela hennes tillvaro.  Som tur är så är herr B.o.B. hemma den här veckan och kan hoppa runt i vårt lilla monsters takt. Det jag kan finnas till hands för är lite kram, kel och mys. Vi sover tillsammans. Vad dåligt konstruerade vi är som blir sjuka när vi har små energiknippen att ta hand om. Det dåliga samvetet blir ju överbelastat när man bara kan ligga på soffan och vinka åt henne när hon studsar förbi.

Jag har spenderat dagen på soffan, mörbultad, febrig och utmattad. Till slut bröt en förkylning ut. Jag har varit däckad en hel dag av en förkylning. Vad mesigt. Vad har hänt med tanten? Jag bävar för att smitta pyret, hur den krutdurken kommer vara när hon blir sjuk kommer bli... ...intressant. Fast hon brydde sig inte det minsta om förkylningen hon åkte på när hon bara var någon månad och har varit oberörd av vaccinationerna, så kanske är det onödigt att oroa sig. Nu ska jag snyta mig. Igen.

Att vakna mitt i natten av att dottern har krupit över från sin säng och sitter och klappar en på kinden är ju rätt mysigt. Därför veknade jag på stört och drog henne intill mig. Hon fick somna hos mig, vilket hon gjorde på tre andetag. Inte så bra tänkt dock. Det är omöjligt att sova bredvid en dubbelarbetande kamin/tornado. Efter en timme hamnade därför pyret i sin egen säng igen. Två timmar passerar och jag vaknar av en ny klapp på kinden. O C H   G Ö R   O M   S A M M A   M I S S T A G. Så säger vi att det tar tid för henne att lära sig.

...sälja på loppis. Jisses vad folk är snåla, 5 och 10 kronor är för dyrt. Vad är billigare, gratis? Det här gör vi nog inte om.

Jag har en alldeles egen vagn tydligen.

I ett par trosor från H&M sitter det 7 "tvättlappar". Lite mycket va? Och väldigt obekvämt.

Det blir guldstjärna till pyret idag. Hon sov till klockan halv nio!!! V i   v a k n a d e   f ö r e   h e n n e. Dessutom åt hon den första hela portionen med gröt till frukost, med lite fruktpuré. Man börjar tro att det ska bli människa av henne trots allt. Och av oss.

Våra åtta månader på BVC har ju varit en resa. Inte en positiv en utan mer som nån galen attraktion på Gröna Lund. Från början. Vi fick veta att vi inte kunde få hembesök som första besök, för de hade de inte tid med... Mitt i snöpinade vintern med värken från helvetet i de nedre regionerna var det snällt bara att pulsa iväg. Jag vet inte helt säkert men tror att det är för att spara på de nyblivna päronens krafter som man ska få hembesök den där första gången. Andra missen var väl att vi fick veta att vi inte skulle få "vår" BVC-syrra förrän efter tre månader. Okej. Men att vi dessutom fick två  olika innan den ordinarie var på plats kändes onödigt klantigt. Kanske hade det varit lite lättare att ha en  syrra tillfälligt. Tredje missen kom nu. Jag fick veta av mamma-kompisen att vår syrra M har slutat. Jaha...  Så här:  Under sommaren skulle vårt BVC ha enbart drop-in tider, så för vikt- och längdkontroll var det bara att dyka upp om vi så önskade, men vi skulle

På nyheterna i morse pratade de om hur barn som behöver extra stöd i skolan allt oftare bara får det om de har papper på en diagnos. Trots att det strider mot skollagen. Verkligheten är värre än så. Många får inte extra stöd i skola och förskola trots att de har papper på en diagnos. En del familjer får inte ens det stöd de är berättigade till från kommunen. Pengarna fattas så klart. Som om det inte kommer kosta samhället när de barnen inte klarar skolan och föräldrarna går på knäna. Dumt. Omoraliskt. Tragiskt. Fruktansvärt. 

Vi tog en tur till fridluftsparken för att njuta av det vackra vädret, äta lunch och rasta vilddjuret. Det började med en fridfull picknick...  Hahahahaha.  Eller, vi slängde i oss maten (thaimat som de hade glömt skicka med pinnar till så vi fick äta med händerna) medan pyret gång på gång på gång på gång på gång på gång, ja ni fattar, försökte äta löv. Ta en tugga, ta bort löv, tugga, ta bort löv, tugga, ta bort löv.  Till vår stora förvåning såg pyret var vi pekade när vi visade de vildkaniner som fanns en bit bort och pinnade iväg i jakt på nya kompisar. Tsssde! Tssssde!  Allt som rör sig är Tsssde! , även duvor. Jag lovade henne att hon fick behålla en om hon lyckades fånga den, det gjorde hon inte. Tanken var att vi skulle ta en långpromenad i skogen för att pyret skulle ha en massa att titta på och därför bli trött. Verkligheten blev att hon somnade första metern av en 5 kilometers runda, sov hela vägen, fortsatte sova i bilen, sov från parkeringen och vak

Farmor och farfar åkte ända till Skottland för att hitta t-shirts som beskriver pyret till punkt och pricka.

De senaste kvällarna har pyret haft, vad vi tror är, natterror. Hon vaknar plötsligt och är inte bara ledsen utan helt förtvivlad och näst intill otröstlig. Igår var värst hittills. Hon grät med stora tårar rullande nerför kinderna, snoret rinnande ur näsan och hulkande andetag i gott och väl en kvart utan att kramar, gungande, prat eller promenerande hjälpte. Till sist kom reklam på tv. Yey. Hon lugnade ner sig efter fem minuter av ICA, Telenor och McDonalds (och dom säger att tv inte är bra för små barn...). Efter några små gråtattacker till somnade hon om i min famn. Kvar satt två chockskadade päron med andan i halsen och lätt hjärtklappning.

En vän har sagt att hon tror att man får det barn man orkar med. I så fall tror universum, en högre makt eller herr B.o.B.s och mina gener att jag har bra mycket mer tålamod än vad jag faktiskt har blivit utrustad med. Miss i protokollet på det.

Hon satt och åt, det lilla livet. Mellan tuggorna skrynklade hon ihop hela ansiktet och frustade genom näsan, skrattade åt vi-vet-inte-vad, vred sina händer och pratade med en guttural Gollum-röst. Tankarna for iväg till Exorcisten och Omen. Men det är inte bara vårt barn som beter sig som en besatt avkomma emellanåt? Eller? Dessutom är de där filmerna inte på riktigt. Eller? Eftersom vår lilla demon snart ska hälsa på vänner som ska bli föräldrar för första gången om något halvår, så hoppas jag att hon visar upp sig från en mer fördelaktig sida. Man vill ju inte skrämma upp människor i onödan.

Ingen kan väl påstå att pyret är den tystlåtna typen. Hon har länge haft många olika ljud, läten och oväsen för sig. Som alla andra päron har vi spetsat öronen för att höra mamma (helst) eller pappa (det duger väl) och visst har det kommit mmmammma när hon är upprörd (det vill säga ofta). Papapapa drar hon också till med här och där. Men det är oklart om den lilla damen kopplar vem hon faktiskt ropar på. Något hon kopplat en tid nu är att kisse är den där pipiga hårbollen hon jagar runt vår paradvåning. Titta nu kommer kissen! och pyret börjar fara runt med huvudet som en speedad uggla för att se var hon är. Ett tsssde -liknande ljud har hörts när katten dykt upp i synfältet. Men. Igår var det en kisse i reklamen på tv. Pyret tittade, sken upp som en sol, vände sig om, tittade på mig och sa kristallklart: Tissssde! Stoltheten vet inga gränser. Samtidigt som vi snällt får erkänna vem som är mest intressant, och därför innehar högst status, i vårt hushåll.

Man vet att man inte är tjugo längre när man är vansinnigt trött dagen efter en Indisk middag med Cola Zero och hemgång strax efter nio. Ett annat rätt talande tecken för ens ålder är att en lugn middag på en uteservering, utan en droppe alkohol, som slutar strax efter nio räknas som "utekväll" . En gång i tiden var man inte ens på väg ut till en utekväll strax efter nio. Inte var det någon mat eller alkoholfri dryck inblandad heller. Inte satt man ner många minuter heller för den delen. Herrejisses hur orkade man? Och var har all den orken tagit vägen?

Pyrets nya favorit: En napp som kylts ner i kylskåp eller frys. Jag antar att det har med de små riskornen i underkäken att göra. Eller så beror det på hennes heta temperament. Eller båda.

Lilla mamman gav sig ut på äventyr med miss Luleå. Efter .   E n.    A rbetsdag. Vi orkade äta mat på restaurang och prata till efter sängdags utan att varken gäspa eller somna i tallriken. Vi var väldigt stolta över vår prestation, speciellt då vi varit vakna sedan klockan fem, respektive halv fem, på morgonen. Väldigt trevligt avslut på sommarjobbet.

Top Gun, en stor favorit när jag var snorunge. Nej, Tom Cruise var inte snyggaste killen, jag gillade Val Kilmer. Men jag ville vara Kelly McGillis. Åh vilken snygg brud! Nu när jag tittar på rullen igen, för att den går på tv medan jag försöker roa ett litet, överaktivt barn, inser jag vilka spår den har satt. Det är säkert på grund av den som vit t-shirt med skinnjacka och ljusa jeans är fritidssnygg idealet för mig. Liksom att lockig/rufsig page känns sååå snyggt. 1986 är filmen ifrån. Jag kanske borde uppdatera idealen lite. Fast å andra sidan, om man kollar på bruden så kanske det inte alls är nödvändigt.

Jag har inte definierat mig själv som särskilt känslig tidigare. Känslomänniska, absolut, men den som kan distansera sig och hålla band på känslorna tills det är lämpligt att släppa loss. Inte vet jag om det är som andra säger att man blir mer hudlös när man får barn eller om det är andra omständigheter som gör mig extra blödig men blödig är jag. Nu pratar jag inte bara om nyhetsartiklar som ger gåshud, filmsekvenser som fyller tårkanalerna eller berättelser som berör. Jag har jobbat mitt i känslomässigt överflöd de senaste veckorna. Tårar, livsöden, ångest man kan ta på, tragedier, sårbarhet, sorg och sjukdom som en del i arbetet känns svårare att hantera märker jag. Eller berör djupare. Speciellt när det finns barn i bilden. Samma frågor dyker upp som tidigare: Hur hanterar man barnen när man är i ett sådant lidande? Hur hanterar anhöriga sådant lidande? Hur orkar man att förlora ett barn eller annan anhörig till dessa sjukdomar? Men frågorna berör mer. Kanske är det för

Herr B.o.B. läser bok för pyret. Tydligen låter myror och spindlar psspsspss , elefanter njäeäeaaa och pingviner brrööllhhh. Det är inte bara pyret som lär sig nya saker här hemma.

Pyret börjar gilla böcker. Nu pratar vi om pekböcker och då allra helst såna som innehåller olika material hon kan peta och pilla på. Hon vrider, vänder, byter bok, tuggar, bläddrar och tittar med tefatsstora ögon. Så jag introducerade sagoboken. Men nej. Trots färgglada bilder och lite text på var sida så krävdes det alldeles för mycket koncentration för att hon skulle hoppa på tåget. Jag blev besviken. Att sitta med pyret i famnen medan vi bläddrade i böcker var en underbar försmak på den dagliga sagostund jag är totalt inställd på att införa i framtiden. Så snart hon kan sitta still tillräckligt länge vill säga. Om hon någonsin kommer kunna sitta still tillräckligt länge.

Jaha, under 27 grader i sovrummet. Nu är nog hösten här snart.

Varför ter sig saker så mycket större, mer skrämmande och problematiska så där mitt i natten? När jag vaknar av ingenting, börjar tänka på en skitsak och den bara växer och tar sig helt orimliga proportioner. Sen ligger jag där, helt oförmögen att somna om. Precis som skuggorna som ser ut som att monstret i garderoben har rymt blir till precis ingenting alls när morgonen gryr så blir skitsakerna, kanske inte till ingenting, men hanterbara lagom till frukosten. Så är det alltid. Så varför vet jag inte det i vargtimmen då? Herrejisses människa, efter 38 år borde man väl ha lärt sig någonting.

Vi har daglig filmvisning för pyret här hemma, YouTube visar två videos från Babblarna : Stompalong tut pling sång och Första låten  och en video med Hippo and Dog  som sjunger The lion sleeps tonight. Inte vet vi varför hon är så löjligt förtjust i just dessa, ihärdiga försök med andra videos som YouTube ger förslag på får kalla handen. Vid dagens visning kröp pyret snabbt fram till tv-bänken och tittade glatt upp mot tv:n på väggen ovanför. Ett plötsligt och högljutt Prosit  från pyrets far gjorde att hon sprattlade till likt en sån där sprattelgubbe och ramlade baklänges. Om hon grät förtvivlat över att hon blivit så skrämd eller över att hon ramlat vet vi inte, vi vet bara att Hippo and Dog  räddade situationen och fick henne att skratta igen. Att hon gjorde det (skrattade igen så snabbt) gjorde också att vi inte behövde skämmas över att vi skrattat så åt hennes reaktion. För det såg så roligt ut. Jag vill också påpeka att vi snabbt var fram och tröstade, innan vi utnämns till

När jag var liten ville jag så gärna vara vuxen, att fatta egna beslut, få bestämma själv. Nu vet jag inte varför. Som det lilla loket som kunde så har jag hakat på den tunga lasten och mantrat för mig själv Jag tror jag kan, jag tror jag kan, jag tror jag kan . Jag kan inte. Att vara vuxen och fatta egna beslut innebär att man måste fatta beslut man inte vill, som att inse att lasten är för tung för att få uppför backen och behöva lämna några vagnar bakom sig. Det gör mig ledsen, besviken, uppgiven, tårfylld, arg och att livet känns orättvist. Så är det inte, livet är varken rättvist eller orättvist, livet bara är. Men ibland är det inte som man vill. Det är depp-status i B.o.B.-livet just nu, även om besluten är vuxna och rätta, för just nu vill jag inte vara vuxen.

Pyret slet åt sig mitt finger för att gnaga på, som hon brukar för mamma är världens bästa tuggleksak. Nu var det något som rispade mitt finger. Efter mycket övertalning och trixande kunde man se att det är en liten bissing på gång. Så nu kommer hon bli bitsk på riktigt vårt yrväder.

När jag går hemifrån på morgonen kryper pyret ivrigt efter mig ut i hallen. Där stannar hon. Med stora ögon tittar hon sen medan jag stänger dörren och försvinner. Det är bra att man hann öva på det i tio år med klumpedunsan till hund, för det känns. Aj, känns det.

När det där monstret i garderoben börjar vrida för många gånger på handtaget. När den där klumpen i magen växer sig för stor. När orosmolnen bildar en gigantisk tornado. Då vill man inte höra att det ordnar sig. Man behöver höra att allt ordnar sig, men vill inte höra det, för det känns inte som så. Istället vill man få sina känslor bekräftade och sin oro tagen på allvar. För att ens oro är befogad.  Visst finns det tillfällen när man oroar sig i onödan, men väldigt ofta är klumpen i magen där av en ack så befogad anledning. Att då få oron bortviftad, övertalad och klappad på huvudet, gör att man känner sig lite kränkt. Dessutom tar det inte alls bort oron. Man behöver någon som ser monstret i garderoben, säger att Det var en läskig jäkel! men förklarar att basebollträet i handen kommer fixa biffen. Det kommer bli ett svettigt, fult och kladdigt slagsmål men du kommer vinna. För även om man inte tror på det heller så hjälper det pyttelite att någon annan tror det. Och pytteli

Pyret går igenom någon tung-fas. Jag menar inte "tung" som i vikt utan som kroppsdel. Stundtals hasar hon runt som en full Gene Simmons letandes efter fem-i-tre-ragget. Stundtals spottar/sprayar hon sig genom lägenheten. Stundtals fuktar hon allt i sin väg skickligare än en sån där frimärkssvamp som fanns på postkontoren, på den tiden det fanns postkontor. Man kan ju säga att man i alla fall har ett intressant sällskap när man kommer hem från jobbet.

Jaha. Så det heter " påse " på finska. Vad roligt.

Så här i varma sommaren hör man om korkade människor som låter sina hundar sitta kvar i smällheta bilar tills en del av dem faktiskt dör. Att jag i år har läst om flera tillbud där människor lämnat små barn ensamma i smällheta bilar tar liksom dumheten till en ny nivå. Små barn ska inte lämnas ensamma i en smällhet bil. Små barn ska inte lämnas ensamma i en bil. Små barn ska inte lämnas ensamma. Det är oroväckande att mänskligheten är så farligt korkade.

På tv visades en dokumentär om ett gäng soldater som genomgick diverse prövningar för att bli utvalda till SAS (inte flygbolaget). Soldaterna var trötta, ja rent utmattade, av bristen på sömn och mat, att de sen skulle utföra fysiska utmaningar på order av befäl som ständigt ändrade sina krav och sällan var nöjda fick många att brista. En del gav upp då de inte kunde förena sina uppgifter med de fysiska skador de åtdragit sig. Sååååååå, SAS borde bara ha mödrar i uttagningen? Just saying.

Det gick en dokumentär från ett hospice som jag skulle vilja se, om jag hann och orkade. " Varför är du så intresserad av så morbida och deppiga saker? " frågar maken. " För att det är en del av livet. " svarar jag. Men när jag tänker efter så vet jag inte om det är rätt svar. Jag började läsa Stephen King som 10-åring och har sen dess varit fast i skräck-träsket både på film och i litteraturen. Jag älskar dokuserier från akuten och operationer. Jag har människokroppen och psyket som stort intresse. Jag såg en utbildning till obduktionsassistent och tänkte: Jisses vad intressant! Är man morbid om man är ruggit intresserad av alla delar och baksidor av livet? Eller är man bara... ...intresserad? Författaren Jo Nesbø pratade om att vi kanske sökte kickar i deckare eller våghalsiga aktiviteter för att vi lever så trygga liv. Jag tänker att han har en poäng. Så jag vet inte hur jag ska svara egentligen. " För att jag är trygg, jag behöver kickar, det ä

Allt pyret gör är självklart alldeles bedårande, det finns otaliga stunder varje dag som får mig att smälta. Om jag inte hade en gnutta självkontroll och inte visste med den mer logiska delen av hjärtat att hon är så fascinerande enbart för de närmast sörjande, skulle jag förpesta tillvaron för alla omkring mig med foton på allt och rapporter om allt. Istället nöjer jag mig med att tala om hur fantastiskt, otroligt och makalöst söt hon är när hon kryper runt och plötsligt sätter sig på rumpan, tar tag i ena foten och sitter och tänker en stund. Det är min favorit just nu.

Pancakecake (pannkakstårta). Made by mr B.o.B.

Hur kommer det sig att om en känd kvinna börjar prata lyriskt om den nyfunna tränings glädjen, om hur hon mår så mycket bättre nu, så går hon så ofta från sund till detta:

Jag ringde frisören klockan 9:00. Jag satt i frisörstolen klockan 9:30. Det midjelånga håret slutar nu strax nedanför nyckelbenet och är rejält uppklippt. Åh vad skönt!

Det är ju inte Kalle Anka hon låter som med sina nya ljud. Det är Gollum. En liten, tunnhårig, storögd varelse som mest tänker på sig själv. Check.

Nu är det fredagsmys . Planen: Hamburgare. Glass. Film. Verkligheten: Hamburgare. Säng. Utsvävande liv man lever.

Ibland undrar jag hur jag ska få ihop det. Livet. Det kan ge mig lite panik. Hur hinner jag med allt jag vill få gjort? Kommer jag ens få allt jag vill? Hur gör andra egentligen? Måste man göra avkall på något? I så fall, vad väljer man bort? Allt jag tycker är viktigt är ju viktigt för mig. Just nu är en sån fas i livet, jag har lite panik, jag får inte ihop det, framtiden oroar mig. Nu när pyret är här ska jag väl egentligen bara vara helnöjd med tillvaron, hur den än är och blir, men jag kan inte. Det gör att jag inte bara oroar mig för framtiden, jag känner mig ego och otacksam också. Usch. Att det ska vara så svårt.