Kleptoman.

Pyret har en lägre tid bestämt hävdat att allt är hennes. Allt.
Vi har haft överseende och vänligt men bestämt talat om, alternativt tagit bort, de byten hon kommit över som verkligen inte tillhör henne. Men nu har habegäret blivit starkare.
En ljuslykta tas i beslag av kleptomanens periskoparmar, vi säger nej och tar den ifrån henne och presto: tredje världskriget bryter ut. Fejkgråten startas upp, skrikandet börjar och om detta inte uppnår resultat (att bytet genast återlämnas) så lägger, eller sätter, vi oss ner och viftar ilsket med armarna.
Suck.
Eftersom att pyret ägnar största delen av sin vakna tid åt att ta sig runt och spana med hökblick efter potentiella byten så går det åt mycket tid åt att förhindra hennes piratverksamhet eller lyssna på de operadramor hon uttrycker sig i
Inte kan hon acceptera små tips från coachen heller.
Hon har nu börjat med att "sno" något och sedan försöka krypa iväg med det. Precis som med hundar (så förvånansvärt mycket är "som med hundar" när man har småbarn) så ska hon gärna släpa med sig något som är för stort, för långt eller otympligt. Saker som hon därför får frustrerade utbrott över (surprise) för att de inte går att ta med eller för att hon fastnar i dem.
Som goda föräldrar försöker vi då gå in och tipsa lite om ett bättre sätt att transportera stöldgodset, eller kanske ge ett mer lätthanterligt alternativ. Oh no. Inga tips emottages. Tvärtom så leder alla försök att "hjälpa till" endast till fler utbrott.
Hon är bara åtta månader.
Ser vi fram emot trotsåldern? Tonåren? Andra perioder där barn brukar utveckla mer vilja?
Nope.
Fast vi får gott om möjlighet att öva oss inför det.