Känsliga jag.

Jag har inte definierat mig själv som särskilt känslig tidigare. Känslomänniska, absolut, men den som kan distansera sig och hålla band på känslorna tills det är lämpligt att släppa loss.
Inte vet jag om det är som andra säger att man blir mer hudlös när man får barn eller om det är andra omständigheter som gör mig extra blödig men blödig är jag.
Nu pratar jag inte bara om nyhetsartiklar som ger gåshud, filmsekvenser som fyller tårkanalerna eller berättelser som berör. Jag har jobbat mitt i känslomässigt överflöd de senaste veckorna.
Tårar, livsöden, ångest man kan ta på, tragedier, sårbarhet, sorg och sjukdom som en del i arbetet känns svårare att hantera märker jag. Eller berör djupare.
Speciellt när det finns barn i bilden.
Samma frågor dyker upp som tidigare:
Hur hanterar man barnen när man är i ett sådant lidande?
Hur hanterar anhöriga sådant lidande?
Hur orkar man att förlora ett barn eller annan anhörig till dessa sjukdomar?
Men frågorna berör mer.
Kanske är det för att kontrasten mellan skrattade pyret och mänskligt lidande blir för stor.
Jag gillar mitt jobb, mycket, men nu känns det skönt att få en paus ett tag.