Fortsätt till huvudinnehåll

Känsliga jag.

Jag har inte definierat mig själv som särskilt känslig tidigare. Känslomänniska, absolut, men den som kan distansera sig och hålla band på känslorna tills det är lämpligt att släppa loss.
Inte vet jag om det är som andra säger att man blir mer hudlös när man får barn eller om det är andra omständigheter som gör mig extra blödig men blödig är jag.
Nu pratar jag inte bara om nyhetsartiklar som ger gåshud, filmsekvenser som fyller tårkanalerna eller berättelser som berör. Jag har jobbat mitt i känslomässigt överflöd de senaste veckorna.
Tårar, livsöden, ångest man kan ta på, tragedier, sårbarhet, sorg och sjukdom som en del i arbetet känns svårare att hantera märker jag. Eller berör djupare.
Speciellt när det finns barn i bilden.
Samma frågor dyker upp som tidigare:
Hur hanterar man barnen när man är i ett sådant lidande?
Hur hanterar anhöriga sådant lidande?
Hur orkar man att förlora ett barn eller annan anhörig till dessa sjukdomar?
Men frågorna berör mer.
Kanske är det för att kontrasten mellan skrattade pyret och mänskligt lidande blir för stor.
Jag gillar mitt jobb, mycket, men nu känns det skönt att få en paus ett tag.
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Känner verkligen igen mig. Klarar inte av att läsa/se/höra om barn som far illa eller är sjuka - faller ihop i en hög av gråt. Så var jag inte innan jag fick barn...
Kram, JL
15 augusti 2013 kl. 19:27
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer