Fortsätt till huvudinnehåll

Morbid?

Det gick en dokumentär från ett hospice som jag skulle vilja se, om jag hann och orkade.
"Varför är du så intresserad av så morbida och deppiga saker?" frågar maken.
"För att det är en del av livet." svarar jag.
Men när jag tänker efter så vet jag inte om det är rätt svar.
Jag började läsa Stephen King som 10-åring och har sen dess varit fast i skräck-träsket både på film och i litteraturen.
Jag älskar dokuserier från akuten och operationer.
Jag har människokroppen och psyket som stort intresse.
Jag såg en utbildning till obduktionsassistent och tänkte: Jisses vad intressant!
Är man morbid om man är ruggit intresserad av alla delar och baksidor av livet?
Eller är man bara... ...intresserad?
Författaren Jo Nesbø pratade om att vi kanske sökte kickar i deckare eller våghalsiga aktiviteter för att vi lever så trygga liv. Jag tänker att han har en poäng.
Så jag vet inte hur jag ska svara egentligen.
"För att jag är trygg, jag behöver kickar, det är en del av livet och ja, jag är kanske lite morbid."
Eller?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.