Fortsätt till huvudinnehåll

Morbid?

Det gick en dokumentär från ett hospice som jag skulle vilja se, om jag hann och orkade.
"Varför är du så intresserad av så morbida och deppiga saker?" frågar maken.
"För att det är en del av livet." svarar jag.
Men när jag tänker efter så vet jag inte om det är rätt svar.
Jag började läsa Stephen King som 10-åring och har sen dess varit fast i skräck-träsket både på film och i litteraturen.
Jag älskar dokuserier från akuten och operationer.
Jag har människokroppen och psyket som stort intresse.
Jag såg en utbildning till obduktionsassistent och tänkte: Jisses vad intressant!
Är man morbid om man är ruggit intresserad av alla delar och baksidor av livet?
Eller är man bara... ...intresserad?
Författaren Jo Nesbø pratade om att vi kanske sökte kickar i deckare eller våghalsiga aktiviteter för att vi lever så trygga liv. Jag tänker att han har en poäng.
Så jag vet inte hur jag ska svara egentligen.
"För att jag är trygg, jag behöver kickar, det är en del av livet och ja, jag är kanske lite morbid."
Eller?
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer