Fortsätt till huvudinnehåll

Besviken på livet.

När jag var liten ville jag så gärna vara vuxen, att fatta egna beslut, få bestämma själv.
Nu vet jag inte varför.
Som det lilla loket som kunde så har jag hakat på den tunga lasten och mantrat för mig själv Jag tror jag kan, jag tror jag kan, jag tror jag kan.
Jag kan inte.
Att vara vuxen och fatta egna beslut innebär att man måste fatta beslut man inte vill, som att inse att lasten är för tung för att få uppför backen och behöva lämna några vagnar bakom sig.
Det gör mig ledsen, besviken, uppgiven, tårfylld, arg och att livet känns orättvist.
Så är det inte, livet är varken rättvist eller orättvist, livet bara är.
Men ibland är det inte som man vill.
Det är depp-status i B.o.B.-livet just nu, även om besluten är vuxna och rätta, för just nu vill jag inte vara vuxen.

Kommentarer

Anonym sa…
Nu vet jag ju inte vad du pratar om men jag håller med om att mini-mes önskan om att bli vuxen och bestämma själv inte var helt genomtänkt :) /MF

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.