attvarabob

Hon är rätt bra på att prata, den där minsta och yngsta arvsmassan vi har. Det är ju den äldsta också, men den yngre har tillägget, den extra ingrediensen, grädden på moset, att hon har en jäkligt vild fantasi. Dagens läggning: " Mamma. Jag vinkar med fingrarna, och det här är mellan fingrarna. Men om du skulle klippa av mig fingrarna så här (visar med andra handen var de skulle kapas) så skulle jag inte kunna vinka mer. Eller äta. Eller ha mellan fingrarna. Då skulle jag bli ledsen. Och jag skulle bli arg, på dig, som klippte dom. Och det skulle blöda. Men mest skulle jag vara arg, på dig ." Nu vet ju jag inte var jag brustit i mitt föräldraskap som får henne att vilt fantisera om att jag skulle klippa av henne fingrarna. Jag höll bara med om att hon skulle få vara arg på mig då. Läggningen tog för övrigt, på riktigt, 2 minuter efter läsning. Hon ville dessutom lägga sig tidigt. Så plötsligt sitter man framför tv:n klockan 19.25, och har ändå hunnit plocka undan middage

Det är lätt att tro att det kära återseendet var middagen med klasskompisen, och ja, det var det ju. Men. Det jag egentligen syftar på är: Heeeelllooooo bihåleinflammation! Det var så himla länge sen! Var har du varit i alla dessa veckor?? Strunt samma, nu är du här och jag vet ju att när du väl kommer, så är du här för att stanna. Middagen var god och trevlig, fast det säger jag då helt utan ironin ovan.

Barnen somnade klockan 18.15 idag. Det var skönt för mig eftersom jag är trött och sliten efter en syndaflod av intryck, men också av en förkylning, och jag har varit "ensam" med barnen idag. Jag skriver "ensam" eftersom jag inte är dummare än att jag ber om hjälp. Efter att Pyret haft sin knattedans så tog vi tåget in till city och gick på bio, vår nya favorit sysselsättning, nästan. Vi var på en sån där knattebio (allt man gör med barn heter tydligen "knatte"-någonting förresten) med tre avsnitt av Alfons Åberg. Bara 40 minuter, bara 40 spänn, och alldeles lagom. Det som är grejen för dem är ju att åka in till stan, lära sig hela rutinen runt allt med gå på toa, köpa popcorn, hitta våra platser, och sen att vänta på att ljuset släcks och filmen börjar. De dras ju in i filmen så mycket mer där i mörkret. Och idag med den extra bonusen att vi tog med oss Bobbo (morbror). Livet blir ju lite mer spännande när någon annan än gamla mor och far är med. De k

Alla intryck från veckan ska få vila nu. Jag ska vila nu. Under eftermiddagen hade jag svårt att hålla ögonen öppna, och på vägen hem hoppade jag på tunnelbanan åt fel håll. Studenten är lite trött nu.

Det här med att kasta sig in i nya sammanhang och nya människor borde jag ju vara van vid nu, kan man tycka. Efter alla praktikplatser, arbetsplatser, grupper och klasser jag har plöjt igenom de senaste 6 åren. Det kanske jag har, lite grann i alla fall. Jag försöker peppa mig själv på samma sätt som min handledare peppar mig, och verkligen kliva utanför min bekvämlighets zon. När någon erbjuder något som får mig att instinktivt vilja säga " Nej ", för att det låter obekvämt, läskigt, som att jag inte kommer platsa in, att jag inte har något där att göra, då tar jag ett andetag och säger " Ja ". Jag försöker se möjligheten, chansen, tillfället jag kommer ångra istället. När jag tänker att ingen vill väl veta vad jag tycker om saken, vad kan väl jag om det här, så öppnar jag käften och säger " Jag tycker/tänker så här ." För att jag har mycket erfarenhet, jag har mycket teoretisk kunskap, jag är en tänkande och analytisk människa så varför skulle inte mi

Idag har jag mest suttit och fått pepp av handledaren att utnyttja det här, våga sätta prestationen åt sidan för en gång skull och bara ta för mig utifrån mina behov. Jag lovade. Sen satte vi igång och fylla den nya Outlook kalendern. Jag leddes runt bland personalen för att boka in ett möte med var och en av de som var där. Syftet var att få lite bättre koll på organisationen, se olika arbetsroller och få insyn i socialförvaltningens alla områden. Det skulle dessutom ge mig möjligheten att få syn på intressanta områden att fördjupa mig i, fast jag fick också redan nu svara lite svävande på erbjudanden att hänga med på ditt och datt. Jag vet ju inte ens vad de erbjuder. Något jag tackade ja till var att handledaren skulle kolla upp om jag kunde få vara med på ett chefsmöte, inklusive övernattning, på ett stort, fancy konferensställe. Det vore ju rätt nice. När jag skulle hem behövde jag hoppa in på Åhléns och köpa hårgrejser och sprang på en väska. Behöver jag en ny väska? Nej. M

Vi har varit på språng idag. Förmiddagen ägnades åt två möten i två vitt skilda verksamheter. Det var inte bara intressant att se strategens roll i arbete, utan roligt att känna att utbildningen kickar in emellanåt och att man faktiskt kan en del av det de pratar om. Jag fick möjlighet att höra mig för om det där att jag skulle vara "grymt egoistisk", för jag hörde att någon av alla som presenterades igår arbetade med utbildning i MI metod. Fanns det någon möjlighet att jag skulle kunna få gå en sådan inom ramen för praktiken, eftersom jag också uppmuntras till att utnyttja alla inom verksamheten, inte bara handledarna. Jo men visst, det fanns ju faktiskt 2 till som ordnade sådana utbildningar, så det skulle vi undersöka. Dessutom kunde jag ju få titta på deras utbildningskatalog och se om något annat intresserade mig. Oj. På eftermiddagen hade vi ett litet planeringsmöte med båda handledarna. Jag blev erbjuden att få vara projektansvarig för ett mindre projekt som socialf

Min hjärna är helt grillad nu. Jag har spenderat en hel förmiddag med att få veta vad min ena handledare hade för olika uppdrag och hur den organisatoriska strukturen såg ut, från regering till hennes tjänst. Efter lunch fick jag börja gå igenom budget, rapporter, utredningar, information, minnesanteckningar, verksamhetsberättelser och propositioner. Vi ordnade också passerbricka och försökte ordna en arbetstelefon, men eftersom det var en Iphone så fungerade den inte, så de beställde en ny. Det var bara den ena handledarens roll. Sen ska jag sätta mig in den andra handledarens uppdrag. Men jag kände mig otroligt välkommen, de var förberedda, intresserade av att jag skulle bli ordentligt insatt, och upprepade att jag skulle vara "sjukt egoistisk" under praktiken, inte försöka göra dem nöjda utan säga till om att få göra det jag fick ut mest av. Så hade de köpt en liten blomma och ställt på mitt skrivbord, med ett litet kort undertecknad av dem båda. Bara en sån sak. Det

Imorgon är det så dags att sträcka på sig, skärpa till sig och anamma den där vuxna, lugna människan som alltid har koll -rollen som andra brukar påstå att de ser mig i. Jag vet inte vad de pratar om. Det är ju alla andra människor som verkar så fasligt vuxna, med så himla bra koll. Förutom att jag då ska leka vuxen i många veckor med hopp om att ingen kommer på mig, så ska jag orka. Herrejävlar vad jag är trött nu, både i kropp och knopp. Huvudvärken efter senaste migränattacken sitter fortfarande i, höfterna känns som att de skaver, ryggen bara bultar och gnager från skulderblad ner till svanken. Jag vaknade klockan 4 imorse men kunde inte somna om, för att kroppen pinades. Det känns som att den där karusellen som kallas livet snurrar lite för fort, jag skulle behöva ett nödstopp. Fast kanske är det vad den här VFU:n är, mer fokus, inte lika krävande uppgifter, och 14 veckor utan hellhour med hämtning och matlagning. Det kan nog bli bra. Om jag nu bara kunde fixa ett falskleg så

Jag slog på tv:n för att titta en liten stund på Trumps presidentinstallation. Båda barnen tittade till på skärmen och började skratta samtidigt. " Vilken rolig farbror! " utbrast Pyret, medan Polarn fnissade och började härma hans kroppsspråk när han höll tal. Eftersom jag försöker lära dem att man inte ska håna människor så påpekade jag att man inte ska göra så, eller säga så. Fast det satt fasiken långt inne, för det är näst intill omöjligt att ta mannen på allvar, och det är oroväckande att man inte kan ta en av världens mäktigaste människor på allvar. Det är väl en försvarsmekanism. När något är så väldigt mycket på allvar som det här, så är det kanske lättare att ta till skratt. När något är så overkligt som det här, blir det kanske lätt att börja fnissa. Fast barnen vet ju inte vad han sagt och gjort som gör honom så overklig, de skrattade ändå. Men man ska inte skratta åt människor som ter sig lustiga, det är viktigt att lära barnen det, så att de inte blir såda

Jag känner mig lite överdoserad på vuxenhet just nu. Det är så väldigt mycket av att hantera saker, ta ansvar, och leda, allt sånt där som hör till att vara vuxen. Som att vuxen är något man någonsin går och blir. Man ska hantera besked, med en suck och jämt vemod, fast de egentligen får en att vilja dra täcket över huvudet och vägra komma ut tills någon har kramat en och strukit en över håret i flera timmar. Man ska låtsas vara i kontroll, ha vett och förstånd, veta vad man pysslar med, fast man egentligen inte alls känner sig redo. Man ska stå på sig, säga ifrån, ta ställning, fast man egentligen inte orkar och bara vill att någon annan ska svepa in och ta över. Man ska vara en förebild, en stabil punkt i tillvaron, någon som tar hand om, när man egentligen inte vet vad fasiken man håller på med och mest vill att någon annan tar hand om en själv. Jag vill slippa vara vuxen för ett tag. Jag vill ligga i soffan och äta chips, jag vill dra på mig klackar och dricka drinkar på något

Det skulle vara lektion mellan 13 och 16 idag. 10 minuter vänta på tåg på grund av ute-i-god-tid-för-sl.se-skrev-förseningarpågrundavsignalfel. 20 minuter tågresa. 20 minuter promenad. 20 minuter prat med klasskompisar innan vi fick se att det satt en skylt på dörren till salen vi skulle vara i att det varit ett "missförstånd" och vår lektion ska vara imorgon 13-16. 1 timme svära, undra hur detaljschemat kunnat vara tillgängligt i veckor utan att någon ändrat, undra hur man inte kunnat skicka ut mejl så folk slapp åka ända till skolan, svära lite till, dricka kaffe. 10 minuter promenad. 5 minuter tunnelbana. 14 minuter vänta på tåg på grund av just missat ett. 15 minuter tågresa. En del dagar är mer frustrerande än andra.

Polarn har förvandlats till Björn Ranelid. Hon pratar ju gärna, ofta och mycket, och har dessutom skaffat sig en makalös betoning på bokstaven R. "Mamma, kan ja få än morrrrrot?" "Ja vill ha merrrr drrrricka tack." "Varrrrr ska vi gå?" "Mamma ja ä hungrrrrig." Jag menar det inte på ett elakt sätt, jag skulle aldrig få för mig att påpeka saken för henne, jag bara låter mig charmas. Det är fantastiskt. Hon går omkring och låter som en spinnande katt.

Vad har du gjort idag då? undrar kanske någon. Jo. Jag har haft en ledig dag. Helt ledig. Inga måsten. Göravadjagvilldag. Vad gör du på en sådan dag ? kan ju samma någon undra. Jo. Jag börjar med att hjälpa till att få ut alla andra medlemmar i hushållet genom dörren. Hej då. Ha så kul. Låt mig vara. För att därefter börja den egna lediga tiden med att skriva ut alla papper inför praktikterminen. Sen fixar jag i ungarnas rum, i ett oändligt och totalt hopplöst försök att få mer förvaringsplats, och därmed mer ordning. Efter det drar jag iväg till frissan, första besöket på tre månader, vi fick det att räknas med all in blonde den här gången, för man måste ju ha lite kul, liksom. Många, långa timmar senare hinner jag hem för att dammsuga, slänga in ungarnas overaller i tvättmaskinen och vattna blommor, innan det är dags att hämta arvsmassor och köra hela hellhour, även kallat middagsracet. Tvätthögen med ren tvätt som ska sorteras, att damma, byta plats/rensa barnens kläder och f

Barnen ville åka tåg. Jag ville äta. Så vi åkte in till stan för att äta lunch. Sen påstod Pyret att hon ville ta en promenad men det var svinkallt så den mindre duktiga mamman tog över och försökte lirka sig ur den idén. Precis när vi försökte komma ur situationen stod vi vid Kulturhuset, alltså gav vi oss in för att utforska deras Rum för barn. Summa sumarum; barnen kladdade loss med måleri, Polarn mer åt det kreativa slängauppenmassafärgochsevadsomhänder hållet, Pyret åt det ångestdrivna detblirintefintdetblirfel hållet.  Vi hittade en drös Vem-böcker vi inte läst ännu som vi tog oss igenom. Dessutom fanns det gångar, trappor, vinklar och vrår bland alla böcker att klättra och krypa i. Jag ville ha hela biblioteks delen som barnrum och ville titta igenom hela guldgruvan av böcker, barnen ville klättra och krypa, men eftersom jag lyckades få Pyret att sätta sig och läsa en stund kändes det som jag ändå vann lite grann.  Och vi slapp frysa. Yey.

Polarns stora favorit just nu: Det behöver inte vara små morötter, alla sorter uppskattas och hon kan äta upp en hel påse. Sån är hon.

Fem sidor. 2000 ord. Tydlig beskrivning av vilka rubriker som skulle återfinnas i texten och vad dessa rubriker skulle ha för innehåll. Svårt att förstå att något sånt kan vara så jäkla pestigt. Jag var ju inte ensam om att svettas extra över den här tentan, det var nog en av de värsta vi haft. Jag har ingen aning om kvalitén på det jag lämnade in, för jag har ingen aning om varken vad de egentligen ville ha, eller vad jag egentligen skrev. Men nu har jag lämnat in den. Klasskamraterna skulle lämna in senare än mig, så jag tog med mig mammakompisen och firade med lunch och fika istället. Sen ville jag fira till kvällen också, för det kändes som ett sådant tillfälle där man ska mötas av hyllningar, banderoller, presenter, blommor, hyllningar och fanfarer. Jag förväntade mig dock inte så mycket, just utifrån att det nog bara är vi som levt i den här bubblan som kan förstå ångesten i uppgiften vi haft, storheten i att besluta att lämna in, och ångesten man ska leva med fram till result

Jag började dagen med att bege mig mot min blivande praktikplats. Det gick bra. Handledaren började med att fråga om jag var mitt uppe i tentaplugg och när jag sa att den ska vara inlämnad imorgon sa hon att hon förstod att det var svårt för mig att börja tänka på praktiken än. Sen satt hon och min andra handledare och berättade att de hade beställt ett skrivbord, en dator, och en jobbtelefon, och så snart de hade mitt personnummer skulle de beställa passerkort. De beskrev hur jag skulle få följa med dem i deras arbete till möten med Socialdepartementet, Sveriges kommuner och landsting, olika verksamhetschefer, utredare, handläggare och allt möjligt. Jag skulle främst få följa med på det jag var intresserad av, även om det var så att jag hörde talas om att någon utöver mina handledare skulle ut på något spännande, då skulle jag bara säga till. Det viktigaste var att jag skulle få ut det mesta av min praktik, att den skulle kännas givande och rolig, att jag skulle få styra min prak

Det mest intressanta som inträffade igår utöver den väntade: HUR I HELVETE SKA JAG FÅ PLATS MED ALL TEXT OCH INFORMATION DE KRÄVER PÅ BARA 5 SIDOR?!?!?! Var att jag upptäckte att om jag tryckte två gånger på tangenten "-" och en gång på ">" så blev det automatiskt en pil. Nej, jag är inte teknisk eller fantastiskt bevandrad när det gäller datorer. Men jag är ganska lättroad.

Jag har gått hela dagen och varit förbannad över den där jäkla hemtentan. Så dumt utformad, så dumma krav, så dum kurs. När jag diskuterat olika punkters vara eller icke vara med pluggkompisarna har jag haft lust att kasta ut datorn genom fönstret. Allt ska vara med, men på bara 5 sidor, så vad kan man då ta bort? Fast nu känns det plötsligt okej. Kan hända att sista redovisningen för sista grupparbetet är imorgon, och det är inte ens ett grupparbete, eller en redovisning. Kan hända att jag börjar få någon slags överblick över arbetet, fast jag inte är medveten om det än. Kan hända att det går framåt, trots allt. Kan hända att jag helt missuppfattat allt och därför fått någon vag, men helt felaktig, känsla av att det här kan gå. Kan hända att jag totalt gett upp och bara inte bryr mig längre. Oavsett vilket, det är skönt att spänningen släppt och ilskan ebbat ut. Soundtracket i mitt huvud har gått från " Die m.f. die " till " Sunshine and lillipops ". Eller

Vi har för lite tid. Vi fattar inte riktigt. Det finns distraherande hinder på vägen. Men vi har det ju rätt lugnt och skönt i studenthyllan sådär framåt 20.30 på kvällen.

Jag skulle kunna skriva att jag varit ute på långpromenad med kompisen, trots kylan, och visa en bild på kvällens middag. Och bara lämna det där. Ge intrycket av en hälsosam brud som gör bra val. Nu säger jag inte att kvällspromenader och spenatomelett är inte är hälsosamma val, men att det kanske inte är hela bilden. Större delen av dagstid ägnades åt att hetsäta äckligt godis från julgransplundringen medan jag ångets-tenta-pluggade. Sen kom barnen hem med fika; munkar från Dunkin dounuts. Dessutom avrundades långpromenaden på ett fik där jag åt en stor bit morotskaka.  Men jag hade ju kunnat Instagramat en selfie i kvällskylan och lagt upp bilden där ovanför och låtsas ha haft några slags ambitioner efter ett ambitiöst nyårslöfte. Om jag velat. Men ni hade ändå aldrig trott mig.

Nu börjar helvetesveckan, det kommer bli plugg från och med imorgon till och med fredag, inklusive kvällspass. Blä. Annat skit ligger också och pyr, redo att blossa upp som Gävlebocken. Då går vi till den traditionella ångestlindringen; inredning! Jag vill alltid boa när jag är stressad och pressad, göra om, göra fint, skapa hemmys, förändra, förnya, piffa och puffa. Först var det det fullkomligt osannolika fyndet av stolarna, sen bar det av till "stora varuhuset" (ja, IKEA, vad annars?) för trivselpynt i form av fler och nya blommor. Vad kan gå fel med att mjuka upp bokhyllan med en murgröna. Smågrönt mellan stort grönt gör livet lite mindre stelt, tänker jag.  Först vill jag ha strikt inredning, sen färgglad och "spontan", sen strikt, sen "spontan", sen... Måste bara införskaffa lite mysigare krukor. Å en stor rackare i ett hörn hjälper till en mer avslappnad stämning kanske. Pyret blev trött på alla gröna blommor och ville ha bl

När man råkar glo på Blocket tio minuter efter att en annons läggs ut och man tokfyndar nya matsalsstolar. Kalla mig gärna Drottning av fynd.

Efter en bitter dag, med inslag av ilska och frustration, är det rätt härligt att mötas av det här när man kommer till tåget.

Nä. No. Njet. Inte. Icke sa Nicke. Eller klassikern: Det är inte rättvist. På dagen är det vuxna som inte vill; de vill inte samarbeta, de vill inte dra sitt strå till stacken, de vill inte ta sitt ansvar. På fritiden är det barn som inte vill; inte vill samarbeta, inte vill hjälpa till med det de kan, inte... ..ta.. .ansvar... Vänta nu. Så vuxna människor är exakt som 3- och 4-åringar. Jag ska väl i och för sig vara tacksam för att det är en trilskande "Njet" i 4-års klassen som ligger bredvid mig och vägrar sova klockan tio på kvällen, så att det inte är en trilskande 30-åring. Dagens tacksam : Att Pyret tar sig fram till att kunna prata, resonera, fundera, förklara och försöka förstå vad hon tänker och känner, efter att utbrottet lugnat ner sig. Det värmer att kunna sätta sig ner och kunna fråga: Vad var det som hände? Finns det något vi kan göra annorlunda? Vad tänker du? Och man får faktiskt svar, riktiga svar. Hon är rätt fantastisk, precis som sin syster

Vad jag mest av allt vill just nu är att vara den där primalskrikande treåringen som vandrar runt här hemma, ilsken som ett bi på steroider. Jag vill få fantastiska utbrott där jag helt enkelt skriker den som säger emot mig, rakt upp i ansiktet. Eller som pekar med hela handen, samtidigt som jag skrynklig ihop hela ansiktet, och vrålar: " Du får inte göra så!! " För att inte tala om att vända på mina leka-polis-kunskaper på en femöring och helt ologiskt gå från att vrålilsket bestämma; så här ska det vara, för att sekunden senare ångra mig och kräva motsatsen. Självklart samtidigt som jag hävdar att det första har jag aldrig sagt. Inte helt fel att heller gå från att rosenrasande deklarera: " Jag kan själv!! " för att minuten efter tokförbannat skrika: " Jag kan inte!! " Det vore säkert otroligt befriande och i vissa fall befogat, fast jag vet ju inte hur länge omgivningen skulle stå ut. Det är nog snäppet svårare att komma undan med det där när m

Vare sig jag vill eller inte så är det lätt hänt att bli lite nostalgisk, filosofisk, ilsk, fundersam eller kanske bara lite härligt ångestdriven över min tillvaro när ett nytt år tar sin början. Det är ju så himla mycket i luften att man ska ta sig i kragen, förändra, göra om göra rätt vid den här tiden, även om man som jag just nu, inte ens tittar in på Instagram eller Facebook, annat än för att kolla notiser. Hela omgivningen bara vibrerar av den andan på något sätt, eller så är det så inpräntat i mig vid det här laget, att det inte går att undgå. Så medan vi vågade oss på att ta med barnen på bio igen, till en lite längre film; " Trolls ",  och försökte få ihop dagen efter ingen sömn alls, gick jag och bollade lite tankar i bakhuvudet. Dels tänkte jag på allt jag måste göra i den här kursen och hur det kommer betyda ingen ledig trettondagshelg. Dels funderade jag över vad jag vill ändra på, slippa, inte behöva dras med mer. För det känns så himla onödigt att gå omkring

        Vi firade av året med lite knatteridning. Pyret var sitt vanliga stoneface under hela ridningen, även om hon nickade så snart någon frågade om allt var bra/kul/okej och var först upp med armen när de frågade om någon ville prova att trava lite. Så snart hon blir så där full av känslor så verkar hon stänga av, som att det blir henne övermäktigt på något sätt. Fast när ridturen var färdig tog känslorna över och tårarna började rinna, för hon ville inte sluta rida, och hon var ledsen en lång stund efteråt.   Polarn gillade inte så värst att rida iväg i början istället, det är oklart om hon blev ledsen över att vi inte var med i paddocken, att vara med en flicka hon inte kände eller om hon tyckte det var läskigt. Men hon kände en av ledarna som kunde trösta och peppa, så då blev hon mest uttråkad av att gå runt varv efter varv. Lagom när hon såg ut att vilja ge upp så lyckades de övertala henne att prova på lite trav, det fick vår lilla fartdåre att lysa upp som en nyårsra