Det här med att kasta sig in i nya sammanhang och nya människor borde jag ju vara van vid nu, kan man tycka. Efter alla praktikplatser, arbetsplatser, grupper och klasser jag har plöjt igenom de senaste 6 åren.
Det kanske jag har, lite grann i alla fall.
Jag försöker peppa mig själv på samma sätt som min handledare peppar mig, och verkligen kliva utanför min bekvämlighets zon. När någon erbjuder något som får mig att instinktivt vilja säga "Nej", för att det låter obekvämt, läskigt, som att jag inte kommer platsa in, att jag inte har något där att göra, då tar jag ett andetag och säger "Ja". Jag försöker se möjligheten, chansen, tillfället jag kommer ångra istället.
När jag tänker att ingen vill väl veta vad jag tycker om saken, vad kan väl jag om det här, så öppnar jag käften och säger "Jag tycker/tänker så här." För att jag har mycket erfarenhet, jag har mycket teoretisk kunskap, jag är en tänkande och analytisk människa så varför skulle inte min åsikt vara värd något.
Det känns som att det är dags att satsa nu, spela ut korten och se var de hamnar. Att våga handlar inte bara om att vinna, utan också om att lära sig om man förlorar.
Nu ska jag däcka, för att våga tär också rätt mycket på krafterna, speciellt när man fått ytterligare en förkylning i present av Polarn.
Kommentarer