Jag började dagen med att bege mig mot min blivande praktikplats. Det gick bra. Handledaren började med att fråga om jag var mitt uppe i tentaplugg och när jag sa att den ska vara inlämnad imorgon sa hon att hon förstod att det var svårt för mig att börja tänka på praktiken än.
Sen satt hon och min andra handledare och berättade att de hade beställt ett skrivbord, en dator, och en jobbtelefon, och så snart de hade mitt personnummer skulle de beställa passerkort.
De beskrev hur jag skulle få följa med dem i deras arbete till möten med Socialdepartementet, Sveriges kommuner och landsting, olika verksamhetschefer, utredare, handläggare och allt möjligt. Jag skulle främst få följa med på det jag var intresserad av, även om det var så att jag hörde talas om att någon utöver mina handledare skulle ut på något spännande, då skulle jag bara säga till. Det viktigaste var att jag skulle få ut det mesta av min praktik, att den skulle kännas givande och rolig, att jag skulle få styra min praktik efter mitt intresse, och jag kunde styra min tid.
Jag var alldeles paff.
Dels för att de verkade tro att jag var en vuxen person med utbildning för att göra jobbet, dels för att jag nog aldrig haft så mycket fokus på vad jag vill, tycker och behöver, från en annan människa. Jag kände som att jag var ute på dejt och att de verkligen försökte lägga in en stöt.
Allt detta för att lilla jag ska vara där som praktikant i 14 veckor.
Sen återgick jag till den grymma verkligheten och satte mig för att i 2 timmar försöka formulera det sista i tentan och sen i 4 timmar för att försöka kapa 10 rader. Jag hade 10 rader (!!!) för mycket text, men hur mycket jag än ändrade ord, tog bort och bytte plats så var det ändå 10 rader för mycket. För att varje gång jag tog bort något så hittade jag något annat som behövde förtydligas.
Till slut slog klockan hämta barn och eftersom det var torsdag stod mamma för middagen. *paus* *andas* *återhämtning*
När jag kom hem ville barnen dansa innan läggdags. Jag gjorde avvägningen mellan att det tog bort ytterligare en halvtimmes pluggtid och att de skulle bli tröttare och därmed somna fort. Jag hakade på att dansa. Det var uppiggande, speciellt eftersom deras nya favvo-låt är Bon Jovi "Livin on a prayer", den är ju i högsta grad min theme-song för tillfället.
Och vid 22 slog jag igen datorn, minus 10 rader. *Man lever på en bön* Imorgon får vi se vad som händer när jag läser igenom skiten. Eftersom det är fullständigt omöjligt att läsa en text om och om igen i flera timmar och fortfarande fatta den, så har jag ingen aning om den är begriplig. Jag har ingen aning om jag fått med allt. Jag har ingen aning om vad som står där för jag kan inte läsa den objektivt längre. Jag har ingen aning om vad som står i den för att min hjärna är mos.
Jagnöjermigmedknapttgodkäntpådenhärtentan.
Kommentarer