attvarabob

De första dagarnas hoppfulla lugn har bytts mot en accelererande magknips hysteri med den välbekanta skrik och paniken. Kombinerat med en vilja att amma en gång i timmen på ömma bröstvårtor och bröst med mjölkstockning. Bonusen med en normal bebisröst slås ut av en total ovilja att tröstas, varken bröst, napp, flaska, bärande, rapande, vyssande,  vaggande eller lugnt prat hjälper. Jag kastas ett år bakåt i tiden, målar fan på väggen, får panik, ger upp. Håll ut, det går över, du klarar det, du har fixat det en gång. Nej tack. Såren är inte läkta och traumat sitter för djupt. Jag säger därför tack och bock för nu. Kanske hörs vi längre fram om jag skulle överleva det här.

Å påpekade att jag skulle tycka att pyret var galet stor bara efter ett par dagar med nya bebisen, sådär när man kom hem från BB. Ja, hon hade rätt. Jisses, vårt lilla, lilla pyre är ju så lång, tung och mogen. Vår bebis är inte bebis längre. Under pyrets operetter och hysteriska utbrott fick man goda råd . Med polarn börjar de klarna. Som att det är inte farligt att låta barnet gråta lite . Nu när vi hör alldeles vanligt bebis-skrik så blir vi inte särskilt stressade, polarn låter som en kattunge i jämförelse. Eller lägg henne själv ibland. Ja, det kan vi faktiskt göra med polarn ibland utan att det blir galna utbrott på tre röda. För att inte tala om alla råd kring amning, den här gången behövs de inte men jag förstår vad de menade. Samtidigt som jag plötsligt fått allt konstigt prat under pyrets kämpiga tid översatt, så har jag också fått bekräftat att pyret låg lite utanför mallen. Polarn verkar, än så länge, vara stöpt i en mer standardiserad form. Tack och lov. Den där

Så var all väntan plötsligt över, nu är det efter . Nu har jag redan, precis som förra gången, känt hur narkosen missar med epiduralen, skrikit i lustgasmasken, tryckt ut en dotter i förlossningssal 9, fått 3 stygn, blivit skjutsad genom sjukhusets korridorer, till BB, av samma undersköterska, träffat samma barnmorska, spatserat runt i de härliga nättrosorna och megabindorna, försökt tänka på att sträcka ut magen och skippa neandertalar hållningen, suttit och sagt hur liten hon är och fått träsmak av alla timmar jag har suttit och legat. Men till skillnad från förra gången så tog förlossningen bara 12 timmar istället för 26, narkosen lyckades på andra försöket istället för tredje, förlossningen var: smärtsam, kaotisk, förvirrande, ostrukturerad, stressig och polarn kom ut med en arm uppåt och huvudet vilande i handen. Vi hamnade på vanliga BB, polarn har normal röstnivå, amningen har hittills fungerat klockrent, vi får trösta, vi har fått sova lite och vi var hemma innan vi ens ha

Världens bästa present på vår 15-åriga bröllopsdag. Vi är lyriska, förälskade, utmattade och lite nervösa.

Jag sitter där jag sitter så därför glor jag på dumburken, de visar ett sånt där sjukhusprogram. En kvinna med ett sår på knät ska sys följt av ett inslag med en liten, liten kille med cancer. Vilka ytterligheter. Jag lider, bortom vett, sans och all logik av att se det sjuka barnet i den stora sjukhussängen medan han leker med halsband och ballonger och pussas med familjen. Varenda cell i kroppen skriker nej åt att det jag ser. Sånt ska inte hända. Punkt. Jag vill veta var man protesterar och lägger in sitt veto. Världen är en så ofantligt galen plats när små och stora barn ska må så dåligt, spendera så mycket tid på sjukhus och genomgå så smärtsamma behandlingar, framförallt när man sen ska läsa att det här var ett av de barnen som förlorade kampen. De ska inte behöva gå igenom någon  kamp över huvud taget. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig behöva gå igenom det där, behöva se mitt barn gå igenom det där. Bara tanken får mig att vilja lägga mig i fosterställning under sängen, hålla

... är ju rent skitsnack. Imorgon är beräknat förlossningsdatum men det är ju verkligen omöjligt att veta när det blir på riktigt. Här gick alla och trodde att jag skulle föda tidigt liksom... De senaste två dagarna har den tidigare veckans energiboost varit som bortblåst. Jag är trött, illamående och konstant hungrig (bra kombo), har huvudvärk, är svullen, har ett tryck i magen bortom vett och sans och har lite förvärkar. Men inte fasiken har det resulterat i någon bebis. Det mest irriterande är egentligen inte alla besvären, de skulle vara lätta att orka med om jag visste att de var ett tecken på att något var på gång. Man är ju beredd på att det känns att föda barn. Men efter den sköna energikicken är det lite snopet att må sämre igen, mycket sämre, och jag blir lite skraj för att behöva må så här i många dagar till. Herrejisses, tänk om jag går över i flera veckor till! Trots mitt vetenskapliga sinne har jag börjat Googla " få igång förlossning ". Skrönor, hittepå,

Det är våffeldagen. O.M.G. Ibland ser man fram emot det lilla i tillvaron.

Det är en väldigt märklig känsla att gå och vänta på förlossningen. Även om man har väntat i dryga 8 månader (den första månaden är man ju härligt ovetande) så är det någon magisk gräns på x antal dagar nära beräknat datum när man börjar vänta på riktigt. Nu kan det ju hända När. Som. Helst. Nu ska det hända När. Som. Helst. Imorgon kan jag ligga där med en sprillans ny bebis i famnen. Om några timmar kan jag ligga med en sprillans ny bebis i famnen. Varenda liten sammandragning blir till ett Är det dags? och hela livet är satt på paus samtidigt som det bara fortsätter precis som vanligt. Jag fixar pyrets frukost samtidigt som jag undrar om det blir idag. Jag byter hennes blöja samtidigt som jag undrar om det kommer börja snart. Jag kittlar henne tills hon blir tokig samtidigt som jag undrar hur imorgon ser ut. Jag är här men inte närvarande. Hjärnan simmar i gyttja, inga tankar går fort eller blir särskilt avancerade. Planer blir gjorda men med ett ständigt Om jag inte är på BB

Härligt vårväder gör att jag blir sugen på annat än stövlar. Höga "skinn"-sneakers till exempel. Så glömde/förträngde jag helt varför jag har haft stövlar i flera månader, det hade inget med vädret att göra. Det var för att golvet, och därmed fötterna, är väldigt långt borta när man är utrustad med 12 kilo kanonkula mitt på kroppen. Så vårskorna orsakade andningssvårigheter, hjärtklappning, huvudvärk, illamående och sammandragningar. Huvud, axlar, knä och tå? Nä, huvud, axlar och knä, sen tar det stopp. Imorgon drar jag på mig stövlar igen.

Med sina 12 små tänder var det idag knäckebröds premiär, kan snåla förskolor kan väl trött preggo-mamma, tänkte jag. Här erbjuds dock lyx-varianten med smör och ost på. Det gick hem, säkert nyhetens behag kombinerat med lite kliande tandkött där de stora kindtänderna växer. Men allt som går ner i den magen med nöje är välkommet. Det som går ner med nöje är ju nästan mest nyheter. Annars pågår projekt äta tillsammans . Har man jobbat inom äldreomsorgen är man insatt i studier kring måltider, framförallt hur viktigt det är med sällskap och gemenskap för att öka aptiten. Det märks. Vi har ju en envis unge, det där med att de äter när de är hungriga och försöka med om du inte sköter dig och äter så får du väl vara utan funkar inte. Hon struntar hellre i att äta. Inte har hon hull och ta av heller. Så den senaste tiden, då hon har en ny trots-fas, har vi återvänt till att behöva lägga allt fokus och alla skådespelar talanger på att få damen att äta medan vi sen får äta separat, ensam

Pyret fick nya skor idag. Flera par. Det var rea. Gummistövlarna blev hon vanvettigt förälskad i så de har suttit på sen vi kom hem och det verkar som att vi aldrig kommer få ta av dom igen. Skönt att kunna göra damen så nöjd för ynka 49 kronor.

Jag : Vad säger tigern? Pyret : Rooaarr . Herr B.o.B. : Vad säger vovven? Pyret : V ovov. Herr B.o.B. : Vad säger katten? Pyret : Mjaaauu. Herr B.o.B. : Vad säger pyret? Pyret : Mamma. Hon jobbar på att förtjäna sina julklappar i år. Jag är ytters mottaglig för den typen av mutor.

Eller någon annan dålig ursäkt.

Pyret är inne i en jag-vill-bli-buren-överallt-hela-tiden-annars-låter-jag- uuuhuuuu -och-gråter-period. Nog för att vi har en nätt liten dam, men jag har inte en nätt mage, så de är svårt att tillgodose hennes "önskemål" mer än någon stund ibland. Efter en natt där grannarna högljutt uttryckte sina vårkänslor i en knarrig säng och polarn testade min blåsas hållbarhet fem gånger, förutom att ligga och trycka på kroppspulsådern och ge mig hjärtklappning, var jag inte pigg och pyret och jag inte helt överens. Viljornas kamp utspelades i köket efter tre timmars vaken tid och eskalerande protester, kombinerat med minskad ork. Pyret lät uuuhhuuuuhuhu, snorade och grät samtidigt som hon klängde sig fast runt min hals, medan jag andades djupt och räknade till tio (tusen). Hon är envis, efter 15 minuter av oavbrutet protesterande satt vi som utmattade våta fläckar på köksgolvet i en klart oavgjord match. Det slutade med mys och tröst i famnen i soffan som pyret somnade av. Efter

Nä, vänta nu. Det känns lite läskigt, den här frågan i Aftonbladet från Ia Jeppsson, som är en talesperson för " Barnmorskor för trygg och säker vård ”, till Filippa Reinfeldt. Hur tänker du differentiera vården* och göra den mer kostnadseffektiv, så att vi kan arbeta så som evidensen** säger? *En differentierad vård innebär enligt Ia Jeppsson bland annat att friska kvinnor med en förväntad normal förlossning kan klara sig utan direkt tillgång på tekniskt avancerad vård som kostar mycket. Sådana kvinnor kan föda på enklare enheter i närheten av enheter med avancerad vård. ** Evidensen är ­detsamma som vetenskapen. Jag stöttar deras kamp till fullo, men " förväntad normal förlossning " kan ju vända på några sekunder till en med komplikationer som behöver " teknisk avancerad vård ". Det är därför jag vill föda på sjukhus och inte på något av de privata alternativen, även om de har finare rum. Är det inte bättre att låta de som vill föda på " enklare en

De här preggo-månaderna har präglats av ett visst sockersug. Eller rättare sagt, jag har gett mig hän och ätit godis och kaffebröd varenda dag för att jag har varit så sugen. Det är ju vansinnigt lätt att skylla på att jag är gravid och då får man väl. Fast den ursäkten är ju över snart, kom jag på. Attans. Dags att skärpa till sig alltså. Fast jag har en hög med choklad ligger och väntar i skåpet och är galet sugen på havrebollar, så kanske imorgon då. Fast sen är det ju fredagsmys och helg, så på måndag, alltid på måndag. Fast den måndagen är jag inne på sista preggo-veckan, då måste man väl få unna sig, så måndagen därpå. Om jag inte går över tiden så klart, för då behöver jag väl lite tröst. Kommer gå bra det här, jag känner mig riktigt taggad.

Känner mig peppad. Positiv. Glad. Nöjd. Inte särskilt B.o.B. Trots att pyrets förkylning har flyttat in. Det är vansinnigt skönt. Jag ser fram emot förlossningen, när den nu än vill komma igång. Jag ser fram emot att träffa polarn och se vem det är och vad det är. Jag hoppas på en cool-Sixten-varelse (jag är fortfarande helt förbluffad över att barn kan vara så lugna och nöjda) men känner mig helt okej med att få en till speedy. Jag är inte längre orolig för hur det ska gå att vara ensam med två barn, det känns som att det kommer bli jäkligt tufft, särskilt om det blir en speedy, men att det får gå. Jag känner mig stark, kompetent och trygg fast jag är fysiskt sliten och trött. Jag kan se allt jag har varit med om i livet, allt jag har kommit över, förbi, under och kan tänka att jag har väldigt lite att gnälla över och borde känna mig säker i att det mesta ordnar sig. Vem vet, kanske är det kropp och psyke som förbereder sig för det som väntar, kanske har jag gnällt färdigt

Det går fort nu, det där snicksnackandet. Hon börjar dagen med ett mamma och ett pappa , följt av katten . God morgon till oss allihop liksom. Vid frukosten övar hon på omgivningen; lampa , blomma , tavla och fönster . Och upprepa, gång på gång på gång. Plötsligt är ord hela grejen, att härma, lyssna, peka på saker lite uppfordrande och få veta vad de heter. På bokrean hittade vi en pekbok för 39 kronor, smockfull med bilder på allt , den är hennes käraste ägodel just nu. Det finns favoriter på varje sida, bilder på saker hon kan, i varierande grad, men så med jämna mellanrum pekar hon på något nytt. Efter några dagar kan hon det ordet. Med kan menar jag att hon härmar så gott hon kan på ettårings vis, alltså mer eller mindre "bra". Jag är helt fascinerad. Att se hur hon kopplar bild på en bil med en bil ute på gatan. Hur hon vet att allt från en chihuahua till grand danois är vovve . Varje sig katten, pippin, ugglan, kaninen eller grodan är tecknad, fotad eller rik

Inte nog med att förkylningen verkar -peppar, peppar- vara ytterst mild för herr B.o.B. och mig och inte så farlig för pyret, det gick dessutom bra hos barnmorskan idag. Polarn ligger rätt och har sjunkit långt ner. Wohoo. Så det finns hopp om att det lilla livet hade tänkt komma ut någon gång, trots allt. Man undrade ju ett tag där. Nu är det bara att vänta. Precis som förra gången så känner jag plötsligt att det inte gör mig något. Från att ha lidit och velat att det ska dra igång nu, på en gång, så gick jag från barnmorskan och kände att det är okej hur lång tid det än tar. Den där känslan av att väntan ändå har varit så lång att några veckor hit eller dit inte gör så mycket. Jag hoppas bara att den känslan håller i sig fram till mål.

Sitter i sjukstugan och är så imponerad över mitt lilla gryn att jag får en liten tår i ögat. Snorig, men vid gott humör, har hon krupit upp i sin fåtölj tillsammans med en docka för att titta på film. Där sitter hon, med bio-godis (russin och aprikoser) och skrattar åt roliga gubbar och pekar ut "pippi"   (det är Superhjältarna på Disney). Pyret. Sitter. Still. Och. Myser. Den där fåtöljen för 199 pix på IKEA var nog den bästa investering vi har gjort.

Under natten drog inte bara en regn- och snöstorm in utan ytterligare en förkylning också. Precis vad man känner att vi behöver just nu. Jag tänker att om värkarna drar igång så att jag ska föda samtidigt som jag hostar, nyser och har feberfrossa så skulle den här graviditeten kännas komplett.

Fika med kaffebröd hos mamma och pappa. Fika med kaffebröd med miss Luleå. Middag med korv och räksallad. Chips och ostbågar till kvällen. Preggo kombinerat med fredagsmys, eller bara en bra start på en framtida hjärtinfarkt? Vet inte och är inte fasligt intresserad just nu.

Jag vill ha tillbaka mig själv, känner jag nu. Inte bara fysiskt, vilket jag vet kommer ta sin lilla tid, utan också psykiskt, som kommer ta lika lång tid det. Jag vill orka. Orka gå, jaga pyret, vara social, vara glad, att göra saker. Mrs icke-preggo, alltså B.o.B., är ju inte alltid på topp, odrägligt positiv och tar livet med en klackspark direkt, men orkar gör hon. Mrs Preggo orkar inte. Nybliven mamma-kompis påminde dessutom om hur den där första tiden kommer kännas; inte på topp, som det känns för de allra flesta utan att det är något konstigt, fel, depression eller farligt. Den där rosaskimrande, gulligull och överlyckliga tillvaron som förväntas och målas upp är ju ett luftslott för de allra flesta. Skillnaden mellan förra gången och nu är att jag vet det på ett annat sätt, jag kan trycka ner hälarna, gräva bunkern och vänta på att den första arbetsamma tiden går över. Jag tänker att livet kommer komma åter till sommaren. Men jag saknar mig själv. Trötta, trögtänkta, fl

Lilla damen demonstrerade att den nya vagnen har plats för fler. Inte för att jag i nuvarande tillstånd någonsin vill vara gravid igen men om olyckan skulle vara framme, igen, om vi inte skulle lära oss av våra misstag, om tillfällig sinnesförvirring skulle uppstå när polarn hunnit bli några månader och den värsta nyfödd-kaos-och-kalabalik-stormen har lagt sig och det-skulle-vara-mysigt-med-fler-galenskapen infinner sig. Då vet vi. Nya vagnen har plats för inte bara två, utan tre eller fyra.

Värst just nu? Eller värst och värst, men en jobbig sak. Huden på magen. Jag smörjer med Bio oil som en besatt och ändå, aj. Det känns som ett skrapsår över hela magen, som spänner, svider och bränner vid minsta beröring. Jag misstänker att den kommer spricka som en ballong snart. Faktum är att det kanske skulle vara mindre obehagligt än det här.

37+4 idag. Det känns som 118+7. Det känns som att det aldrig kommer någon bebis. Från att tro att den kommer tidigt så är jag nu övertygad om att jag kommer gå över tiden. Jag vill så väldigt gärna köpa allt godis och kaffebröd i världen, låsa in mig i sovrummet med några dvd-boxar och bara vänta. Fast jag kämpar emot. Jag vet ju att det lönar sig att röra på mig det lilla jag orkar och äta hyfsat nyttigt. Så istället flåsar jag ut i badrummet för att hämta pyrets tandborste, efter att vi bråkat om frukosten (hon vann och fick springa runt och äta sig mätt på bröd). Försöker undvika att slå i magen i dörrkarm eller dörr, jag gör det ofta nu, som att jag lider av fantom-kropp. Blir rätt nöjd med att pyret väljer att sen somna i min famn så att jag kan lägga henne för en förmiddags tupplur innan jag ska tvinga ut mig själv, och henne, på en kort daglig promenad. Fast det egentligen är bättre om hon somnar mitt på dagen. För då hinner det värsta illamåendet, den värsta tröttheten

Pyret blev väldigt pussig ett tag och skämde bort sin mor med att ytterst generöst ge bort blöta pussar. Hon är fortfarande väldigt generös med pussar; kompisen tvingas ta emot, katten, mammas mage, Babblarna på I-pad, Bamse i tidning, diverse figurer i böcker och mjukdjur. Men inte mamma och pappa. Vi försöker. Får mamma en puss? Men hon nyttjar sin nyvunna färdighet att säga nej genom att skaka på huvudet och fnittra lite. Får Bamse en puss? Ooo ja! Genast en stor en. Får mammas mage en puss? Jaaaa! Puss-puss. Får nallen en puss? Absolut! Och en jätte-kram. Får mamma en puss? Flin, skak-skak, fnitter. Nähä. För att få min dos av pyret-gos provade jag med Får mamma en kram? Tack och lov, det fick jag. Än så länge.

Lilla fröken är på bäst humör om hon kan själv. En sak hon är väldigt bestämd med att hon kan själv är att äta frukost. Hon får gröt till frukost. Gröt med lite fruktpuré. Vi inte helt överens om att hon kan äta gröt själv. Fast hon sitter där och skakar bestämt på huvudet när jag sträcker fram skeden och skulle efter några försök till övergå till fullskaligt krig, så då får hon äta själv. Jag ger mig in i många krig med henne men jag gillar inte att kriga om mat. Skopa upp och stoppa i munnen , kör jag som mantra. Och det gör hon. Det går hyfsat bra trots allt, majoriteten hamnar faktiskt i henne snarare än utanför. Problemet är att den där gröten är som Karlssons klister. Det som hamnar utanför torkar in på några sekunder och kräver näst intill stålull att få bort. Något citat jag såg någonstans sa att barn måste få kladda när de lär sig äta och så är det säkert. Men jag måste inte gilla det. Däremot gillar jag att hon blir så stolt över sig själv efter varje sked, ibland

Vi har funderat kring det där vi fått höra så mycket som tröst; Det är smart att skaffa två barn tätt . Argumenten brukar ligga kring att barnen blir tighta av att komma tätt och att vi får småbarnsåren avklarade snabbt. Det första vet man ju inte, syskonkärlek finns det ju ingen garanti för bara för att de är jämna i ålder. Däremot känns det praktiskt att det inte dröjer länge förrän de kan roas av samma saker. Det andra... Är det så? Vi har ju preciiiiis fått smak för ett någorlunda eget liv igen. Vi kan äta mat utan att avvara en arm till pyret, för hon äter ofta själv. Vi har en läggningsrutin som går smidigt och har därför några egna timmar på kvällen. Hon kan leka på egen hand medan man gör något annat. Hon hjälper till att klä på sig. Hon förstår mer av det man försöker säga, även om hon sällan håller med. Är det bättre att ha en sekunds smak för det livet när det rycks ifrån en igen, än att ha vant sig helt och hållet och glömt bort vilket slit det är som väntar? Är det b

Det blev en dag av första för pyret idag. Pyret fick träffa en bebis för första gången. Sprillans nya lilla, lilla Sixten, som var större än pyret när hon föddes men ändå så pytteliten. Hon blev lite skraj först men vågade sig fram och klappa lite försiktigt på honom till sist. Hon satt för första gången vid ett barnbord, på en vanlig barnstol, och fikade bredvid de vuxna. För att vara pyret satt hon still under en imponerande lång tid, kanske för att hon hade den äldre M att efterapa. Vid middagen satt jag och roade henne med den vanliga peka-på-saker-och-säga-vad-de-heter-leken. Lampa, tavla, blomma, fönster . Så pekade jag på mig själv och frågade Och vem är det? Pyret lägger huvudet lite på sned, flinar och säger Mamma . Nu har hon rent och rätt sagt både mamma och pappa ett tag, fast det här var första gången hon gjorde det på uppmaning. Till kvällen ordnade hon en av sina kuddar till en liten fåtölj framför tv:n och satte sig i den och tittade på Futurama. Inte för att h

Jag försöker räcka till. Jag försöker ha tålamod, vara pedagogisk, erbjuda tröst, hjälpa till, behålla lugnet, vara social, orka med det praktiska samtidigt som jag försöker orka med mig själv. Fast tankarna far runt, det finns så mycket att oroa sig för, det gnager och sliter i själen, orken tryter och jag befinner mig ofta med allt fokus inåt. Jag vet att de flesta gravida oroar sig så här mot slutet, att de flesta är less, trötta, slitna och väntar på det som komma skall. Har man dessutom haft en jobbig första tid med tidigare barn så vet man att det riktigt tuffa jobbet kanske inte ens har börjat. Det gör det svårt att känna att det bara är en kort tid kvar nu , för man vet att det kanske inte är över snart, det kanske börjar snart. Så jag känner att de glada tillropen är lite ansträngda, att leendet är lite stelt och att fokuset är borta. Jag är lite tyst, lite tom och lite ego. För när all kraft går åt till att trösta, vem tröstar knyttet?

Jag undrar vad som kommer hända först; att magen spricker eller att det kommer en bebis. Just nu känns det mest troligt att magen kommer spricka. Obehaget lindras lite av att pyret de senaste dagarna har utökat sin rutin att dra upp min tröja för att titta på min navel, till att också böja sig fram och pussa mig på magen och luta kinden mot den. Vem vet vad som rör sig i det där överaktiva lilla huvudet, kanske märker hon att jag tycker magen gör ont och pussar på den så som jag gör när hon får ont. Kanske har hon sett herr B.o.B. pussa på magen. Kanske har hon någon känsla för vad som finns där inne. Kanske är hon bara ännu mer kär i min navel. Hur som helst. Det är väldigt rart.

Det är väldigt mycket kan själv här hemma just nu. Framförallt kan hon släpa runt på saker och klättra upp på saker. Äta själv är också en sån sak hon kan, helst kladdiga saker som gröt, yoghurt och Risifrutti men även lätthanterliga måltider som ris. Problemet är väl att hon inte alltid kan själv och när hon inte kan så får man heller inte hjälpa. Eller så vill hon att man ska hjälpa men anser att man gör fel. Vi föräldrar såväl som föremål får inte bevittna episka utbrott längre, nu är de uppgraderade till Oscars-drama-nivå. Jag lider med henne när hon är så där arg, frustrerad, ledsen och besviken, vem kan inte känna igen känslan liksom och därmed veta hur jobbigt det är att hantera. I alla fall lider jag med henne de första 10 utbrotten eller så, sen är mitt förråd av tålamod förbrukat och jag har mest lust att lägga mig bredvid henne och sparka med fötterna. Naveln är fortfarande poppis men har börjat få konkurrens av näsan. För att distrahera från ett evigt petande i nä

Håll ut. Bara lite till. Det går snart över. Sånt man får höra när livet är jobbigt på olika vis. Sånt man får höra när man inte är ett mvg-preggo. Jag gick och la mig klockan 21.30 igår, vaknade klockan 23.40 och blev besviken över att klockan inte var mer. För vid det laget kändes det som att jag redan hade legat och vridit mig en halv natt. Nätterna är inte roliga längre, fast det är ju å andra sidan inte dagarna heller; ont, ont, ont, överallt, hela tiden, hur jag än gör. Det är lite skrattretande att gravida rekommenderas att få ordentligt med sömn när förlossningen närmar sig, för att orka med den. Det är ju just då man inte vill annat än att sova men verkligen inte kan sova. Fast det var ju en drös brudar som skulle kläcka strax innan mig bland vänner, bekanta och släkt. Igår pratade jag med nummer 2 i ordningen och fick höra att hon efter en lika smidig graviditet som jag upplevde pyrets, också haft en lika smidig förlossning som jag upplevde pyrets. Skönt att höra, för d

Härliga vår. Idag är det fettisdagen, den 25:e är det våffeldagen. Så sjukt snällt att planera in såna saker precis när jag är mega-preggo.

Förra söndagen spände magen så galet mycket i många timmar att det är lätt att ta för givet att det var då polarn vände sig. Men sen då? Magen spände som attan i fredags, men bara en kort stund. Sen spände den som attan i söndags, men bara en kort stund. Vände polarn tillbaka då? Blev det i omgångar eller via en annan vändplan och därför kändes det annorlunda? När det spänner som attan nu, vänder polarn igen då? Eller är de där spänningarna något annat? Är det så att jag egentligen inte känner när polarn vänder sig? Det kanske känns som vanliga sparkar och stretchövningar när det är kullerbyttor? Hur. Ska. Jag. Veta? Att det ska finnas så mycket att oroa sig för, och fundera på, utan att man vet, under en graviditet är rätt ansträngande.

Efter en sammanbiten, nervös och spänd helg kom måndagen. Nerverna lugnade sig något just idag, kanske för att jag har fina vänner som berättat vad de vet om vändningar, sakligt och ärligt, och jag blir mer lugnad av att veta vad som gäller än att höra att detäringenfara-detkommergåbra-oroadiginte . Jobbig, läskig och brutal fakta gör att jag kan förbereda mig. Lugnande klyschor gör att jag bara känner att det egentligen finns något att oroa sig för men jag vet inte riktigt vad. Då är det skönt att ha vänner som känner en och vet hur man fungerar. Sedan tidigare hade jag ett ordinarie mödravårdsbesök inbokat på förmiddagen. Min barnmorska hade läst journalen och var uppdaterad om läget. Så hon klämde och kände. Länge. Sen klämde och kände en barnmorskestuderande hon hade med sig. Länge. Min barnmorska kunde konstatera att polarn inte låg likadant som förra gången, men hon var så säker hon kunde bli på att huvudet låg ner igen. ..... Jag får väl känna mig nöjd med att kunna bidr

Jag sorterade in bebiskläderna, alla små bodys, strumpor och byxor. Storlek 50 för sig och 56 för sig. Självklart bara det neutrala, det känns onödigt att packa upp chockrosa och klänningar när vi inte vet. Vilken märklig känsla. Att gå från att ligga i sängen och kramas, pussas och kittla pyret. Känna små fingrar som flätar in sig i mina och smeker min handflata, känna hennes andetag mot min kind och höra henne kikna av skratt när jag blåser henne på magen. Till att plocka bland hennes kläder, som hon alldeles nyss hade på sig, för att någon annan ska ha dem. De är ju pyrets. Jag riktigt känner henne i dem när jag plockar med dem. Det känns så konstigt att de ska användas igen, det hade jag ju aldrig föreställt mig. Vilket säkert är anledningen till att det känns konstigt, om vi hade planerat för fler barn så hade jag kanske föreställt mig ett annat barn i dem från början. Samtidigt känns det skönt att de får en chans till, en del plagg var jag så otroligt förtjust i att det gjord

I informationen kring vändningsförsöket så får man veta att man ska vara fastande, för att det finns en liten risk att de måste göra ett kejsarsnitt. Ah. Om, utifall, för att vara på säkra sidan, så ska jag vara sövnings klar. Ah. Så på måndag kan vi få barn. Ah. Risken är liten och om jag hade haft ett långt liv av det mesta bara glider på så hade jag nog fokuserat på att risken är liten. Men jag har haft min beskärda del av det skiter sig och lärt mig att vara redo. Det lönar sig att förbereda för det värsta. Så nu är allt fixat. Spjälsäng är inhandlad, garderobsplats för två barn är ordnad, babykläder och babyskydd är nerhämtade från vinden och BB-väskan är packad.    För att vara riktigt redo så avslutade vi fixar-dagen med att lämna pyret och äta ute, ensamma, för det lär ju dröja ett tag till nästa gång. Nu kan jag luta mig tillbaka och nojja, oroa och skrämma upp mig själv. Så här mot slutet så drar min beskyddarinstinkt till och jag vill inte att något ska gå fel.