Yey!

Känner mig peppad.
Positiv.
Glad.
Nöjd.
Inte särskilt B.o.B.
Trots att pyrets förkylning har flyttat in.
Det är vansinnigt skönt.
Jag ser fram emot förlossningen, när den nu än vill komma igång.
Jag ser fram emot att träffa polarn och se vem det är och vad det är. Jag hoppas på en cool-Sixten-varelse (jag är fortfarande helt förbluffad över att barn kan vara så lugna och nöjda) men känner mig helt okej med att få en till speedy.
Jag är inte längre orolig för hur det ska gå att vara ensam med två barn, det känns som att det kommer bli jäkligt tufft, särskilt om det blir en speedy, men att det får gå.
Jag känner mig stark, kompetent och trygg fast jag är fysiskt sliten och trött. Jag kan se allt jag har varit med om i livet, allt jag har kommit över, förbi, under och kan tänka att jag har väldigt lite att gnälla över och borde känna mig säker i att det mesta ordnar sig.
Vem vet, kanske är det kropp och psyke som förbereder sig för det som väntar, kanske har jag gnällt färdigt, kanske har jag bearbetat, kanske ser jag vad jag har klarat tidigare.
Jag bryr mig faktiskt inte. Det är bara skönt att slippa känna mig deppig, gnällig, tråkig, liten och svag. Stor (speciellt i midjehöjd), stark och kompetent är lättare att leva med, för de runt omkring också antar jag (sorry för allt depp och gnäll).
Jag firar mitt goda humör med att snyta mig och äta en Twix.