Känner mig peppad.
Positiv.
Glad.
Nöjd.
Inte särskilt B.o.B.
Trots att pyrets förkylning har flyttat in.
Det är vansinnigt skönt.
Jag ser fram emot förlossningen, när den nu än vill komma igång.
Jag ser fram emot att träffa polarn och se vem det är och vad det är. Jag hoppas på en cool-Sixten-varelse (jag är fortfarande helt förbluffad över att barn kan vara så lugna och nöjda) men känner mig helt okej med att få en till speedy.
Jag är inte längre orolig för hur det ska gå att vara ensam med två barn, det känns som att det kommer bli jäkligt tufft, särskilt om det blir en speedy, men att det får gå.
Jag känner mig stark, kompetent och trygg fast jag är fysiskt sliten och trött. Jag kan se allt jag har varit med om i livet, allt jag har kommit över, förbi, under och kan tänka att jag har väldigt lite att gnälla över och borde känna mig säker i att det mesta ordnar sig.
Vem vet, kanske är det kropp och psyke som förbereder sig för det som väntar, kanske har jag gnällt färdigt, kanske har jag bearbetat, kanske ser jag vad jag har klarat tidigare.
Jag bryr mig faktiskt inte. Det är bara skönt att slippa känna mig deppig, gnällig, tråkig, liten och svag. Stor (speciellt i midjehöjd), stark och kompetent är lättare att leva med, för de runt omkring också antar jag (sorry för allt depp och gnäll).
Jag firar mitt goda humör med att snyta mig och äta en Twix.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer