Jag vill ha tillbaka mig själv, känner jag nu. Inte bara fysiskt, vilket jag vet kommer ta sin lilla tid, utan också psykiskt, som kommer ta lika lång tid det.
Jag vill orka. Orka gå, jaga pyret, vara social, vara glad, att göra saker.
Mrs icke-preggo, alltså B.o.B., är ju inte alltid på topp, odrägligt positiv och tar livet med en klackspark direkt, men orkar gör hon. Mrs Preggo orkar inte.
Nybliven mamma-kompis påminde dessutom om hur den där första tiden kommer kännas; inte på topp, som det känns för de allra flesta utan att det är något konstigt, fel, depression eller farligt. Den där rosaskimrande, gulligull och överlyckliga tillvaron som förväntas och målas upp är ju ett luftslott för de allra flesta.
Skillnaden mellan förra gången och nu är att jag vet det på ett annat sätt, jag kan trycka ner hälarna, gräva bunkern och vänta på att den första arbetsamma tiden går över.
Jag tänker att livet kommer komma åter till sommaren.
Men jag saknar mig själv. Trötta, trögtänkta, flåsiga, ömma, gråtfärdiga, förvirrade och ynkiga Preggo är jag färdig med redan nu. B.o.B. känns som en frisk, positiv fläkt som är väldigt välkommen tillbaka. Nu.
Kommentarer