Vi har funderat kring det där vi fått höra så mycket som tröst; Det är smart att skaffa två barn tätt.
Argumenten brukar ligga kring att barnen blir tighta av att komma tätt och att vi får småbarnsåren avklarade snabbt.
Det första vet man ju inte, syskonkärlek finns det ju ingen garanti för bara för att de är jämna i ålder. Däremot känns det praktiskt att det inte dröjer länge förrän de kan roas av samma saker.
Det andra... Är det så?
Vi har ju preciiiiis fått smak för ett någorlunda eget liv igen. Vi kan äta mat utan att avvara en arm till pyret, för hon äter ofta själv. Vi har en läggningsrutin som går smidigt och har därför några egna timmar på kvällen. Hon kan leka på egen hand medan man gör något annat. Hon hjälper till att klä på sig. Hon förstår mer av det man försöker säga, även om hon sällan håller med.
Är det bättre att ha en sekunds smak för det livet när det rycks ifrån en igen, än att ha vant sig helt och hållet och glömt bort vilket slit det är som väntar?
Är det bättre att köra två omgångar av allt man ska lära ut, och orka med, på raken, än att få en paus men då glömma hur man gjorde?
Är det bättre att vara preggo för evigt, än att hinna bli människa igen innan man ska slita och släpa på 12 extra kilon?
Eller pratar vi om pest eller kolera här?
Jag vet ju inte, vi har ju inget facit, vi har ju bara förevigt-preggo och allt-på-en-gång systemet att gå efter.
Fast när jag stod och tittade på lilla Sixten igår så längtade jag i alla fall, efter vår människa. All bävan försvann. För oavsett hur tätt eller långt emellan så får man ju ett barn, det är lätt att glömma i all väntan, all bävan och alla tankar.
Dessutom fick vi se att det faktiskt existerar bebisar som kan ligga själv utan att bli hysteriska, äta utan att skrika sig hesa och när de skriker så hör man fortfarande andra människor och sig själv. Vi var inte bara förbluffade över denna uppvisning, vi blev lite hoppfulla också.
Kommentarer