Jag sorterade in bebiskläderna, alla små bodys, strumpor och byxor. Storlek 50 för sig och 56 för sig. Självklart bara det neutrala, det känns onödigt att packa upp chockrosa och klänningar när vi inte vet.
Vilken märklig känsla.
Att gå från att ligga i sängen och kramas, pussas och kittla pyret. Känna små fingrar som flätar in sig i mina och smeker min handflata, känna hennes andetag mot min kind och höra henne kikna av skratt när jag blåser henne på magen. Till att plocka bland hennes kläder, som hon alldeles nyss hade på sig, för att någon annan ska ha dem. De är ju pyrets. Jag riktigt känner henne i dem när jag plockar med dem.
Det känns så konstigt att de ska användas igen, det hade jag ju aldrig föreställt mig. Vilket säkert är anledningen till att det känns konstigt, om vi hade planerat för fler barn så hade jag kanske föreställt mig ett annat barn i dem från början.
Samtidigt känns det skönt att de får en chans till, en del plagg var jag så otroligt förtjust i att det gjorde lite ont att lägga undan dem.
Sen är de ju så små.
Så väldigt små.
Kommentarer