Jag sorterade in bebiskläderna, alla små bodys, strumpor och byxor. Storlek 50 för sig och 56 för sig. Självklart bara det neutrala, det känns onödigt att packa upp chockrosa och klänningar när vi inte vet.
Vilken märklig känsla.
Att gå från att ligga i sängen och kramas, pussas och kittla pyret. Känna små fingrar som flätar in sig i mina och smeker min handflata, känna hennes andetag mot min kind och höra henne kikna av skratt när jag blåser henne på magen. Till att plocka bland hennes kläder, som hon alldeles nyss hade på sig, för att någon annan ska ha dem. De är ju pyrets. Jag riktigt känner henne i dem när jag plockar med dem.
Det känns så konstigt att de ska användas igen, det hade jag ju aldrig föreställt mig. Vilket säkert är anledningen till att det känns konstigt, om vi hade planerat för fler barn så hade jag kanske föreställt mig ett annat barn i dem från början.
Samtidigt känns det skönt att de får en chans till, en del plagg var jag så otroligt förtjust i att det gjorde lite ont att lägga undan dem.
Sen är de ju så små.
Så väldigt små.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer