Å påpekade att jag skulle tycka att pyret var galet stor bara efter ett par dagar med nya bebisen, sådär när man kom hem från BB.
Ja, hon hade rätt.
Jisses, vårt lilla, lilla pyre är ju så lång, tung och mogen. Vår bebis är inte bebis längre.
Under pyrets operetter och hysteriska utbrott fick man goda råd. Med polarn börjar de klarna.
Som att det är inte farligt att låta barnet gråta lite. Nu när vi hör alldeles vanligt bebis-skrik så blir vi inte särskilt stressade, polarn låter som en kattunge i jämförelse.
Eller lägg henne själv ibland. Ja, det kan vi faktiskt göra med polarn ibland utan att det blir galna utbrott på tre röda.
För att inte tala om alla råd kring amning, den här gången behövs de inte men jag förstår vad de menade.
Samtidigt som jag plötsligt fått allt konstigt prat under pyrets kämpiga tid översatt, så har jag också fått bekräftat att pyret låg lite utanför mallen. Polarn verkar, än så länge, vara stöpt i en mer standardiserad form. Tack och lov.
Den där säkerheten och lugnet man skulle känna vid andra barnet börjar jag också förstå.
Kanske blir man annorlunda bemött, kanske är det ett års övning på att strunta i alla goda råd och åsikter. Jag känner mig säkrare i att jag gör det bästa för mina barn, att jag vet att jag aldrig skulle göra något utan att det känns rätt i huvud, hjärta och enligt pålitliga faktakällor. Det är en skön känsla.
Om man bara visste vid första barnet det man vet vid andra. Så sant. När man har erfarenhet och något att jämföra med så blir livet lite lättare.
Kommentarer