Det är en väldigt märklig känsla att gå och vänta på förlossningen. Även om man har väntat i dryga 8 månader (den första månaden är man ju härligt ovetande) så är det någon magisk gräns på x antal dagar nära beräknat datum när man börjar vänta på riktigt.
Nu kan det ju hända När. Som. Helst.
Nu ska det hända När. Som. Helst.
Imorgon kan jag ligga där med en sprillans ny bebis i famnen. Om några timmar kan jag ligga med en sprillans ny bebis i famnen.
Varenda liten sammandragning blir till ett Är det dags? och hela livet är satt på paus samtidigt som det bara fortsätter precis som vanligt. Jag fixar pyrets frukost samtidigt som jag undrar om det blir idag. Jag byter hennes blöja samtidigt som jag undrar om det kommer börja snart. Jag kittlar henne tills hon blir tokig samtidigt som jag undrar hur imorgon ser ut.
Jag är här men inte närvarande. Hjärnan simmar i gyttja, inga tankar går fort eller blir särskilt avancerade. Planer blir gjorda men med ett ständigt Om jag inte är på BB då.
Ändå. Man vet ju aldrig. När. Som. Helst. Det kan lika gärna betyda igångsättning först om 2-3 veckor. Även om det känns som att det blir snart...
Märklig känsla, att veta att det blir snart, men inte hur snart.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer