Stopp och belägg.

Jag sitter där jag sitter så därför glor jag på dumburken, de visar ett sånt där sjukhusprogram.
En kvinna med ett sår på knät ska sys följt av ett inslag med en liten, liten kille med cancer. Vilka ytterligheter.
Jag lider, bortom vett, sans och all logik av att se det sjuka barnet i den stora sjukhussängen medan han leker med halsband och ballonger och pussas med familjen. Varenda cell i kroppen skriker nej åt att det jag ser. Sånt ska inte hända. Punkt. Jag vill veta var man protesterar och lägger in sitt veto.
Världen är en så ofantligt galen plats när små och stora barn ska må så dåligt, spendera så mycket tid på sjukhus och genomgå så smärtsamma behandlingar, framförallt när man sen ska läsa att det här var ett av de barnen som förlorade kampen.
De ska inte behöva gå igenom någon  kamp över huvud taget.
Jag vill aldrig, aldrig, aldrig behöva gå igenom det där, behöva se mitt barn gå igenom det där. Bara tanken får mig att vilja lägga mig i fosterställning under sängen, hålla hårt i barnen, låsa dörren och aldrig komma fram.
Så vet man samtidigt att man inte kan göra något för att förhindra att livet väljer den vägen. Om det nu blir så.
Det är märkligt att det är barn som är mörkrädda, man har ju så väldigt mycket mer att vara rädd för när man ligger vaken på natten som vuxen.