Jag sitter där jag sitter så därför glor jag på dumburken, de visar ett sånt där sjukhusprogram.
En kvinna med ett sår på knät ska sys följt av ett inslag med en liten, liten kille med cancer. Vilka ytterligheter.
Jag lider, bortom vett, sans och all logik av att se det sjuka barnet i den stora sjukhussängen medan han leker med halsband och ballonger och pussas med familjen. Varenda cell i kroppen skriker nej åt att det jag ser. Sånt ska inte hända. Punkt. Jag vill veta var man protesterar och lägger in sitt veto.
Världen är en så ofantligt galen plats när små och stora barn ska må så dåligt, spendera så mycket tid på sjukhus och genomgå så smärtsamma behandlingar, framförallt när man sen ska läsa att det här var ett av de barnen som förlorade kampen.
De ska inte behöva gå igenom någon kamp över huvud taget.
Jag vill aldrig, aldrig, aldrig behöva gå igenom det där, behöva se mitt barn gå igenom det där. Bara tanken får mig att vilja lägga mig i fosterställning under sängen, hålla hårt i barnen, låsa dörren och aldrig komma fram.
Så vet man samtidigt att man inte kan göra något för att förhindra att livet väljer den vägen. Om det nu blir så.
Det är märkligt att det är barn som är mörkrädda, man har ju så väldigt mycket mer att vara rädd för när man ligger vaken på natten som vuxen.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer