I informationen kring vändningsförsöket så får man veta att man ska vara fastande, för att det finns en liten risk att de måste göra ett kejsarsnitt.
Ah.
Om, utifall, för att vara på säkra sidan, så ska jag vara sövnings klar.
Ah.
Så på måndag kan vi få barn.
Ah.
Risken är liten och om jag hade haft ett långt liv av det mesta bara glider på så hade jag nog fokuserat på att risken är liten. Men jag har haft min beskärda del av det skiter sig och lärt mig att vara redo. Det lönar sig att förbereda för det värsta.
Så nu är allt fixat.
Spjälsäng är inhandlad, garderobsplats för två barn är ordnad, babykläder och babyskydd är nerhämtade från vinden och BB-väskan är packad.
För att vara riktigt redo så avslutade vi fixar-dagen med att lämna pyret och äta ute, ensamma, för det lär ju dröja ett tag till nästa gång.
Nu kan jag luta mig tillbaka och nojja, oroa och skrämma upp mig själv.
Så här mot slutet så drar min beskyddarinstinkt till och jag vill inte att något ska gå fel. Med pyret var det inte så svårt att lugna mig själv eftersom allt var bra, fint, enligt planen och som det skulle. När det däremot blir minsta lilla hicka, något inte följer planen, inte är som det ska, inte är helt optimalt, kan ställa till det lite så är det väsentligt svårare att lugna sig.
Jag "vet" att allt kommer gå bra hur det än går, men jag är skraj som attan ändå, för rädsla är sällan logisk.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer