I informationen kring vändningsförsöket så får man veta att man ska vara fastande, för att det finns en liten risk att de måste göra ett kejsarsnitt.
Ah.
Om, utifall, för att vara på säkra sidan, så ska jag vara sövnings klar.
Ah.
Så på måndag kan vi få barn.
Ah.
Risken är liten och om jag hade haft ett långt liv av det mesta bara glider på så hade jag nog fokuserat på att risken är liten. Men jag har haft min beskärda del av det skiter sig och lärt mig att vara redo. Det lönar sig att förbereda för det värsta.
Så nu är allt fixat.
Spjälsäng är inhandlad, garderobsplats för två barn är ordnad, babykläder och babyskydd är nerhämtade från vinden och BB-väskan är packad.
För att vara riktigt redo så avslutade vi fixar-dagen med att lämna pyret och äta ute, ensamma, för det lär ju dröja ett tag till nästa gång.
Nu kan jag luta mig tillbaka och nojja, oroa och skrämma upp mig själv.
Så här mot slutet så drar min beskyddarinstinkt till och jag vill inte att något ska gå fel. Med pyret var det inte så svårt att lugna mig själv eftersom allt var bra, fint, enligt planen och som det skulle. När det däremot blir minsta lilla hicka, något inte följer planen, inte är som det ska, inte är helt optimalt, kan ställa till det lite så är det väsentligt svårare att lugna sig.
Jag "vet" att allt kommer gå bra hur det än går, men jag är skraj som attan ändå, för rädsla är sällan logisk.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer