Jag försöker räcka till.
Jag försöker ha tålamod, vara pedagogisk, erbjuda tröst, hjälpa till, behålla lugnet, vara social, orka med det praktiska samtidigt som jag försöker orka med mig själv.
Fast tankarna far runt, det finns så mycket att oroa sig för, det gnager och sliter i själen, orken tryter och jag befinner mig ofta med allt fokus inåt.
Jag vet att de flesta gravida oroar sig så här mot slutet, att de flesta är less, trötta, slitna och väntar på det som komma skall. Har man dessutom haft en jobbig första tid med tidigare barn så vet man att det riktigt tuffa jobbet kanske inte ens har börjat. Det gör det svårt att känna att det bara är en kort tid kvar nu, för man vet att det kanske inte är över snart, det kanske börjar snart.
Så jag känner att de glada tillropen är lite ansträngda, att leendet är lite stelt och att fokuset är borta. Jag är lite tyst, lite tom och lite ego. För när all kraft går åt till att trösta, vem tröstar knyttet?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer