Jag försöker räcka till.
Jag försöker ha tålamod, vara pedagogisk, erbjuda tröst, hjälpa till, behålla lugnet, vara social, orka med det praktiska samtidigt som jag försöker orka med mig själv.
Fast tankarna far runt, det finns så mycket att oroa sig för, det gnager och sliter i själen, orken tryter och jag befinner mig ofta med allt fokus inåt.
Jag vet att de flesta gravida oroar sig så här mot slutet, att de flesta är less, trötta, slitna och väntar på det som komma skall. Har man dessutom haft en jobbig första tid med tidigare barn så vet man att det riktigt tuffa jobbet kanske inte ens har börjat. Det gör det svårt att känna att det bara är en kort tid kvar nu, för man vet att det kanske inte är över snart, det kanske börjar snart.
Så jag känner att de glada tillropen är lite ansträngda, att leendet är lite stelt och att fokuset är borta. Jag är lite tyst, lite tom och lite ego. För när all kraft går åt till att trösta, vem tröstar knyttet?
Kommentarer