Så var all väntan plötsligt över, nu är det efter.
Nu har jag redan, precis som förra gången, känt hur narkosen missar med epiduralen, skrikit i lustgasmasken, tryckt ut en dotter i förlossningssal 9, fått 3 stygn, blivit skjutsad genom sjukhusets korridorer, till BB, av samma undersköterska, träffat samma barnmorska, spatserat runt i de härliga nättrosorna och megabindorna, försökt tänka på att sträcka ut magen och skippa neandertalar hållningen, suttit och sagt hur liten hon är och fått träsmak av alla timmar jag har suttit och legat.
Men till skillnad från förra gången så tog förlossningen bara 12 timmar istället för 26, narkosen lyckades på andra försöket istället för tredje, förlossningen var: smärtsam, kaotisk, förvirrande, ostrukturerad, stressig och polarn kom ut med en arm uppåt och huvudet vilande i handen. Vi hamnade på vanliga BB, polarn har normal röstnivå, amningen har hittills fungerat klockrent, vi får trösta, vi har fått sova lite och vi var hemma innan vi ens hann komma på att vi var där.
Så är det efter.
Vi är fyra.
Jag är så förälskad i den här helt annorlunda varelsen som vi fick efter den här helt annorlunda graviditeten. Jag känner mig lugn, nöjd och så stolt att jag skulle kunna spricka över mina två tjejer.
Pyret har fått en söstra mi.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer