Pyret blev väldigt pussig ett tag och skämde bort sin mor med att ytterst generöst ge bort blöta pussar.
Hon är fortfarande väldigt generös med pussar; kompisen tvingas ta emot, katten, mammas mage, Babblarna på I-pad, Bamse i tidning, diverse figurer i böcker och mjukdjur. Men inte mamma och pappa.
Vi försöker. Får mamma en puss? Men hon nyttjar sin nyvunna färdighet att säga nej genom att skaka på huvudet och fnittra lite.
Får Bamse en puss? Ooo ja! Genast en stor en.
Får mammas mage en puss? Jaaaa! Puss-puss.
Får nallen en puss? Absolut! Och en jätte-kram.
Får mamma en puss? Flin, skak-skak, fnitter. Nähä.
För att få min dos av pyret-gos provade jag med Får mamma en kram? Tack och lov, det fick jag. Än så länge.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer