Pyret blev väldigt pussig ett tag och skämde bort sin mor med att ytterst generöst ge bort blöta pussar.
Hon är fortfarande väldigt generös med pussar; kompisen tvingas ta emot, katten, mammas mage, Babblarna på I-pad, Bamse i tidning, diverse figurer i böcker och mjukdjur. Men inte mamma och pappa.
Vi försöker. Får mamma en puss? Men hon nyttjar sin nyvunna färdighet att säga nej genom att skaka på huvudet och fnittra lite.
Får Bamse en puss? Ooo ja! Genast en stor en.
Får mammas mage en puss? Jaaaa! Puss-puss.
Får nallen en puss? Absolut! Och en jätte-kram.
Får mamma en puss? Flin, skak-skak, fnitter. Nähä.
För att få min dos av pyret-gos provade jag med Får mamma en kram? Tack och lov, det fick jag. Än så länge.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer