Håll ut. Bara lite till. Det går snart över.
Sånt man får höra när livet är jobbigt på olika vis. Sånt man får höra när man inte är ett mvg-preggo.
Jag gick och la mig klockan 21.30 igår, vaknade klockan 23.40 och blev besviken över att klockan inte var mer. För vid det laget kändes det som att jag redan hade legat och vridit mig en halv natt. Nätterna är inte roliga längre, fast det är ju å andra sidan inte dagarna heller; ont, ont, ont, överallt, hela tiden, hur jag än gör.
Det är lite skrattretande att gravida rekommenderas att få ordentligt med sömn när förlossningen närmar sig, för att orka med den. Det är ju just då man inte vill annat än att sova men verkligen inte kan sova.
Fast det var ju en drös brudar som skulle kläcka strax innan mig bland vänner, bekanta och släkt. Igår pratade jag med nummer 2 i ordningen och fick höra att hon efter en lika smidig graviditet som jag upplevde pyrets, också haft en lika smidig förlossning som jag upplevde pyrets. Skönt att höra, för det innebär att jag inte inbillade mig och att man inte behöver ha något duktighetssyndrom för att tycka att förlossning är mer häftigt än jobbigt och smärtsamt.
Jag fick också veta att brud nummer tre passade på att leverera en dotter igår. Jag hedrade henne genom att skära av mig fingertoppen när jag lagade mat, hon är kock, det kändes passande.
Så då är det bara en kvar.
Sen är det min tur.
Snart alltså.
Just nu, när jag sitter och bloggar istället för att sova klockan 5 på morgonen, så känns det som att det inte längre gör något om polarn kommer för tidigt.
Jag är redo. Om inte annat så känns det som att jag skulle få mer sömn efter förlossningen än vad jag får nu och jag vill väldigt gärna sova lite.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer