Inte nog med att förkylningen verkar -peppar, peppar- vara ytterst mild för herr B.o.B. och mig och inte så farlig för pyret, det gick dessutom bra hos barnmorskan idag.
Polarn ligger rätt och har sjunkit långt ner. Wohoo. Så det finns hopp om att det lilla livet hade tänkt komma ut någon gång, trots allt. Man undrade ju ett tag där.
Nu är det bara att vänta.
Precis som förra gången så känner jag plötsligt att det inte gör mig något. Från att ha lidit och velat att det ska dra igång nu, på en gång, så gick jag från barnmorskan och kände att det är okej hur lång tid det än tar. Den där känslan av att väntan ändå har varit så lång att några veckor hit eller dit inte gör så mycket.
Jag hoppas bara att den känslan håller i sig fram till mål.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer