Inte nog med att förkylningen verkar -peppar, peppar- vara ytterst mild för herr B.o.B. och mig och inte så farlig för pyret, det gick dessutom bra hos barnmorskan idag.
Polarn ligger rätt och har sjunkit långt ner. Wohoo. Så det finns hopp om att det lilla livet hade tänkt komma ut någon gång, trots allt. Man undrade ju ett tag där.
Nu är det bara att vänta.
Precis som förra gången så känner jag plötsligt att det inte gör mig något. Från att ha lidit och velat att det ska dra igång nu, på en gång, så gick jag från barnmorskan och kände att det är okej hur lång tid det än tar. Den där känslan av att väntan ändå har varit så lång att några veckor hit eller dit inte gör så mycket.
Jag hoppas bara att den känslan håller i sig fram till mål.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer