Med sina 12 små tänder var det idag knäckebröds premiär, kan snåla förskolor kan väl trött preggo-mamma, tänkte jag. Här erbjuds dock lyx-varianten med smör och ost på.
Det gick hem, säkert nyhetens behag kombinerat med lite kliande tandkött där de stora kindtänderna växer. Men allt som går ner i den magen med nöje är välkommet. Det som går ner med nöje är ju nästan mest nyheter.
Annars pågår projekt äta tillsammans.
Har man jobbat inom äldreomsorgen är man insatt i studier kring måltider, framförallt hur viktigt det är med sällskap och gemenskap för att öka aptiten.
Det märks.
Vi har ju en envis unge, det där med att de äter när de är hungriga och försöka med om du inte sköter dig och äter så får du väl vara utan funkar inte. Hon struntar hellre i att äta. Inte har hon hull och ta av heller. Så den senaste tiden, då hon har en ny trots-fas, har vi återvänt till att behöva lägga allt fokus och alla skådespelar talanger på att få damen att äta medan vi sen får äta separat, ensamma, i skift.
Det är så tråkigt.
Att sitta allena i ett matrum med en kebabrulle, medan damen distraheras i vardagsrummet, känns inte som så mycket lördagsmys.
Att varje morgon jobba på att få henne sitta still tillräckligt länge för att få i henne i alla fall hälften av gröten, för att sen snabbt trycka i mig i alla fall hälften av min yoghurt vid diskbänken, i smyg, känns inte så behagligt.
Att snabbt trycka i sig choklad medan hon sover, eller leker själv i sitt rum, känns inte så värst njutningsfullt.
Min aptit är inte på topp längre, men hon får i sig mat. Typ. När hon känner för det. Så länge vi inte bråkar om saken eller äter något själva.
Måltidernas gemenskap var det.
Kommentarer